Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Veslen, Börje - Wesley, 1. John - Wesley, 2. Charles - Vespa (zoologi) - Vespa (scooter) - Vespasianus, Titus Flavius - Vesper (mytologi) - Vesper el. vespera (afton) - Vesperale - Vespucci, Amerigo - Wessel, Horst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Wesley—W essel
198
stämning. V. har skrivit och illustrerat
novellsamlingarna ”Entr’acte” (2 bd, 1944—45) och
berättelsen ”Vadhelst I haven gjort” (1951).
Wesley [coe’sli]. 1) John W., metodismens
grundläggare (1703—91). Född i Epworth, blev
W. diakon 1725 och master of arts 1727, bosatte
sig 1729 i Oxford och blev där ledare i en av
brodern bildad studentförening med högkyrklig
och mystisk-asketisk inställning (”den heliga
klubben”). W. blev under en Amerikavistelse (1735—
37) påverkad av herrnhutismen. Efter
hemkomsten upplevde han 24 maj 1738 den evangeliska
frälsningsvissheten (vid en herrnhutisk
sammankomst). Tills, m. Charles predikade han väckelse
och ”biblisk helighet” på ett sätt, som ledde till
den metodistiska rörelsens uppkomst (se
Meto-dism). W. fick ett oerhört inflytande över allt
talrikare åhörarskaror. Tänkare el. teolog av
betydenhet var han icke
men en kraftfull
organisatör med stor
administrativ förmåga.
Han blev genom sin
lära om fullkomlig
helgelse genom tron
banbrytare för den
moderna
”helgelserörelsen”. — W. utgav
sj älv sina samlade
skrifter 1771—74,
varefter flera nya uppl.
utkommit. En modern,
kritisk uppl. av hans
omfattande dagbok
ut
kom i 8 bd 1909—16 (utg. av N. Curnock) och
av hans standardpredikningar 1921 (utg. av E. H.
Sugden); ”Letters” (8 vol., 1931). I sv. övers,
finnas predikosaml. utg. 1873—74, 1880, 1927—
35. — Litt.: Biogr. av J. Tyerman (3 bd, 1870—
71, flera uppl.), L. Petri (2:a uppl. 1929; med
bibliogr.), A. Lunn (s. å.) och F. J. Macconell
(1939).
2) Charles W., den föreg:s bror, präst och
hymnförfattare (1707—88). Som akademisk
lärare i Oxford grundade W. 1729 den ”heliga
klubb”, vars medl. kallades ”metodister”. Med
W.i) for han 1735 till Georgia för att verka
som präst och indianmissionär och kom där i
beröring med herrnhutismen. Återkommen till
London 1736 och där påverkad av den herrnhutiske
pastorn P. Böhler och direkt Lutherstudium, fick
W. 21 maj 1738 uppleva den rättfärdiggörande
trons visshet. Han verkade sedan till 1756 som
rese- och fältpredikant i den metodistiska
väckelsens tjänst. W., den engelska kristenhetens mest
produktive andlige sångare, författade omkr. 6,500
religiösa sånger och hymner. — Litt.: E.
Lied-gren, ”Den andliga sången på anglosaxisk mark”
(1927’).
Ve’spa [akut accent], zool., se Getingar. —
Ve’spa [grav accent], i sv. dial. geting i allm.
Ve’spa [akut accent], italienskt
motorcykelmärke (scooter), se Motorcykel, sp. 311 jämte
bild.
Vespasiänus, Titus Flavius, romersk kej-
sare (9—79 e. Kr.). Han vann militära
utmärkelser, blev konsul 51 och sändes 67 att nedslå
judarnas uppror. V. hade Judéen utom
huvudstaden i sitt våld, då missnöjet med Vitellius’
upp-höjelse år 69 föranledde hans utropande till
kejsare i Orienten. Vid årets slut hade Rom erövrats
av de pannoniska trupperna och Vitellius dödats,
varpå V. erkändes som kejsare av senaten. Han
anlände våren 70 till
Rom. — V. sökte
bevara alla riksdelar för
imperiet. Största
svårigheten bereddes av
batavernas resning
under lulius Civilis.
Kampen slutade år 70
med en förlikning.
S. å. erövrades och
förstördes Jerusalem
av Titus. Mot parter
och germaner
tryggades gränserna, och
kilen mellan Donau
och Rhen (agri decu-
mates) intogs inom rikets område. Åtskilliga
va-sallfurstendömen införlivades med provinserna. —
V:s inre regering blev ett energiskt arbete för
rikets ekonomiska återupprättande; han pålade
undersåtarna dryga skatter. V. främjade
medborgarrättens utbredning; försök inom senaten
att åt denna vinna ökad makt avvisade han.
Ve’sper, lat. namn på Hesperos (se d. o.).
Ve’sper el. v e’s p e r a, lat., ”afton”, kyrklig
bönestund vid sextiden på aftonen. V. tillhör
horae canonicae och utvecklades under medeltiden
till en fullständig gudstjänst med rik liturgi.
Luther bibehöll v. men under annan form.
Vesperäle, nlat., samling av musikstycken,
liturgiskt ordnade och avsedda för
vesperguds-tj änst.
Vespucci [vespo’t/i], Amerigo, italiensk
sjöfarande i spansk och portugisisk tjänst (1451—
1512). Han var f. i Florens och som ombud för
handelshuset Medici bosatt i Sevilla vid tiden för
Columbus’ upptäckt av Nya världen. V. deltog,
enl. brev till vänner i Florens, i fyra resor, av
vilka åtm. den första torde vara uppdiktad. Under
denna, som han påstår sig ha företagit 1497—98,
skulle han ha upptäckt Sydamerikas fastland 8
dagar innan Cabot fann Nordamerikas fastland. På
sin andra resa åtföljde han 1499—1500 Hoj eda till
Surinam. Sedan han därpå övergått i portugisisk
tjänst, skall han 1501—02 med Cabral samt 1503
—05 under Gonzalo Coelho ha besökt Brasilien.
V. blev 1508 piloto mayor i spansk tjänst.
Omdömena om hans betydelse växla. Av Waldseemüller
gjordes han till Amerikas upptäckare; senare
geografer ha med utgångspunkt från hans egna
beskrivningar förnekat hans första resa och
minskat värdet av hans senare. — Litt.: Monogr. av
H. Vignaud (1917) och A Magnaghi (1926);
German Arciniegas, ”Amerigo y el Nuevo
mundo” (1955; eng. uppl. under utg. s. å.).
Wessel, H o r s t, tysk nationalsocialist (1907
—30). Som jur. studerande i Berlin anslöt sig W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
