Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Veronica, ärenpris, prisa - Veronika (helgon) - Verra - Verrocchio, Andrea del - Vers - Versailles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
V eronika—V er sailles
190
Veronica
chamaedrys,
teärenpris.
Andrea del Verrocchio: David.
Bargello, Florens.
mor, ensamma el. i klasar el. ax.
Till den sistnämnda gruppen höra
bl. a. K chamaedrys,
teärenpris, som har vackert blå
blommor och äggrunt hjärtlika blad
och växer på ängar, samt V.
bec-cabunga, bäckgröna, som har
övervintrande, äggrunda, skaftade
blad; den växer i bäckdrag o. dyl.
Buskartade U^ronica-arter från
Nya Zeeland och Tasmanien
odlas ofta i boningsrum och växthus.
Verönika, helgon, enl. legenden
en from kvinna, som under Kristi
vandring till Golgata räckte
honom en duk, varmed han torkade
svett och blod från sitt ansikte.
Hans anletsdrag avtecknade sig
då på duken.
Verra, källflod till Weser.
Verrocchio [verå’kiå], Andrea del,
italiensk konstnär (1436—88). Han var efter
Dona-tello den främste skulptören i Florens och en
centralperson i hela dess konstliv. V. var verksam
även som målare, arkitekt, guldsmed och musiker.
Som lärare har han haft den största betydelse.
Som målare är V. ytterst ofullständigt känd. Det
enda säkra verk, som bevarats av hans hand, är
den bekanta målning av ”Kristi dop”, på vilken
Lionardo målat en av de små änglafigurerna
(börjad 1474; i Uffizigalleriet i Florens). Man
tillskriver honom även med täml. stor sannolikhet en
serie madonnabilder (i Florens, Berlin etc.). —
Särskilt utmärkande för alla V:s skulpturer äro
den energiska, rytmiska rörelsen, den måleriska
ytbehandlingen
och intresset för
tolkningen av det
själsliga. Den
fria grupp av
”Kristus och
Thomas”, som
1483 uppställdes
i en nisch på Or
San Michele, är
av utomordentligt
livfull verkan.
V:s första större
arbete, en David
av brons (omkr.
1465; Bargello i
Florens), är fullt
av återhållen
rörelse och
momentant liv. Det
flyende ögonblickets
rörelse och
stämning har V.
fångat i den lilla
flygande putto, som
kramar en
fångad delfinunge
(brunnsfigur på
Palazzo Vecchios
gård i Florens).
Under sin Florenstid utförde V. tre betydande
gravmonument. På kardinal Forteguerris grav
(bevarad i form av en lerskiss i London) har den
från himlen nedsvävande Kristus fått en starkt
visionär karaktär. Gravvården över Piero och
Giovanni de’ Medici i San Lorenzo, en
porfyrsar-kofag med en praktfull bronsdekor, är åter ett
rent dekorativt arbete. V :s förnämsta verk är
ryttarstatyn av Bartolommeo Colleoni i Venedig,
för vars utförande han vistades i lagunstaden från
1481 (se bild vid Colleoni och bild 13 å pl. vid
Italiensk konst). Vid V:s död 1488 var
lermodel-len färdig. Gjutningen utfördes därefter av
Leopardi, som även svarat för den förnämliga
sockeln. — Litt.: Monogr. av M. Reymond (1906).
Vers, rad i en dikt; ofta men oriktigt i
betydelsen strof (se Metrik); ”bunden stil”,
motsatsen mot prosa; liten, numrerad avd. av ett kap.
i bibeln. — Metr. V. är en rytmisk enhet,
bestående av en el. flera versfötter, vilken sammanfogas
med en el. flera v. till olika långa stycken el.
till strofer. — Versfot (takt) är den minsta
prosodiska enheten i en v.; om de i svensk v.
brukliga se Metrik. Den antika grekiska och
latinska metriken, som räknade med långa (—) och
korta (w ) stavelser, namngav ett stort antal
versfötter, till vilka den svenska metriken, som är
byggd på accenten och i varje v. kräver en — och
blott en — höjning, i de flesta fall ej har
motsvarigheter, näml.:
I. Tvåstaviga: troké (— o, våren), jamb —,
förnuft), spondé (——, ljusflod), pyrrhichius
(E o, titta [i ordförbindelsen titta hi’t!]).
II. Trestaviga: daktyl (— gående),
anapest (o —, frieri), amphibrachys [-befalla),-] {+be-
falla),+} creticus (—- —, hjältedöd), bacchius
——, behagsjuk), antibacchius
(––––-moss-rosen), moloss (––––––––––––, maktspråkshot), tribra-
chys o o, kakofo[ni’]).
III. Fyrstaviga el. sammansatta: koriamb
(— —, riddarevärv), antispast ––––-o,
gesällprovet), ionicus a maiore (–––––––-o
dödbring-ande), ionicus a minore –––––––––––, majestätsbrott),
i:a—4:e peon (—^ o o, saligare, [-förlåtande,-] {+för-
låtande,+} karaktären, o —,
medikament), 1 :a—4æ epitrit (o , aprilstjärnsken,
— -, juliåskslag, — — —, vårbrytningstid,
–––järnlänkskedja), proceleusmatiker
o, [sken]ideali[tet]).
Det var ibland tillåtet att byta ut en versfot mot
en annan, så att t. ex. versmåttet glykoné, vars
grundform var — — o —, kunde få formen
— — o — m. fl.
F r i v. kallar man vanl. sådan språklig
framställning, som genom att av författaren uppdelas
i versrader anger sig som v. men är oregelbunden
med avseende på versomfånget och v:s byggnad.
Versailles [värsä’j], huvudstad i dep.
Seine-et-Oise, Frankrike, 15 km v. s. v. om Paris’ (se
karta vid d. o.) centrum; 70,141 inv. (1946). V.
var ännu vid 1600-talets början en liten by med
ett herresäte, som tillhörde familjen Gondi.
Ortens betydelse härrör helt av den berömda
slotts-anläggningen (se nedan), som påbörjades i liten
skala av Ludvig XIII och fullbordades av
Ludvig XIV; sedan den sistn. gjort palatset till sitt
stadigvarande residens och säte för hovet och
regeringen, växte i V. hastigt upp en stad av
ansenlig storlek; den fick stadsprivilegier 1671.
V. var residensstad även under Ludvig XV och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
