Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vatsdöla (el. Vatnsdöla) saga - Watson, John - Watt (fysik) - Watt, James - Watteau, Antoine - Vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
67
W atson—V att en
68
mund och hans ätt, skildrande händelser från
början av 8oo-talet till början av 1000-talet. V.
är kulturhistoriskt värdefull och har många
uppgifter om hednisk folktro. Den har senast utgivits
i ”Islensk fornrit” (1939) av E. O. Sveinsson.
Watson [coå’tsn], John Broadus, amerikansk
psykolog (f. 1878), prof. vid Johns Hopkins’ univ.
1908—20; se Behaviorism.
Watt (efter J. Watt), fys., skrives watt (med
litet w), förk. W, enhet för elektrisk effekt, se
Elektriska enheter.
Watt [æå’t], James, skotsk fysiker och
mekaniker (1736—1819). Han blev 1757
instrument-makare vid univ. i Glasgow och var från 1767
lantmätare och vattenbyggnadsingenjör. 1769
uttog W. patent på en enkelt verkande ångmaskin
med särskild kondensor jämte luftpump. Sedan
W. s. å. trätt i bolag med j ärnverksägaren
Roebuck, byggde han en större maskin, men efter
några år kom Roebuck i ekonomiskt trångmål.
Nytt kompanjonskap ingick W. 1774 med M.
Boulton. Boulton & Watt anlade en maskinfabrik
i Soho och levererade länge nästan alla
ångmaskiner i England, största delen av övriga Europa
och Amerika. W:s 1781 uttagna andra patent
innebar fem olika sätt för förvandling av kolvens
rätliniga rörelse till en roterande, så att den
kringdrev ett svänghjul och genom rörelsens
fortledande från svänghjulsaxeln kunde driva alla slags
maskiner, varjämte trottelventilen och den därmed
förbundna centrifugalregulatorn samtidigt
infördes för att reglera ångpåsläppningen i mån av
maskinens hastighet och arbete. I W:s nästa
patent 1782, gjordes ångmaskinen dubbelt verkande,
i det att sliden framsläppte ånga växelvis över
och under kolven och ångans expansion nyttjades
vid dess arbete i cylindern. 1784 patenterade han
uppfinningen av hävstångsinrättningen, Watts
pa-rallellogram. Genom indikatorn kunde ångans
tryck och arbete på pistongen bestämmas. Med
alla dessa uppfinningar gjorde W. ångmaskinen
till en drivkraft av allmän användbarhet för
industriens och samfärdselns behov. Sådan som han
lämnade lågtrycksmaskinen, har denna i det hela
förblivit. — W. stod långt före sin tid i
uppfattningen av begreppet ”energi”. Han införde
benämningen hästkraft samt uppfann
brevkopie-pressen, en filarmikrometer, ett redskap för
perspektivritning, maskiner för skulpturverks
kopiering i förminskad skala, en ånghammare,
ång-uppvärmning av rum m. m. Efter W. har
uppkallats effektenheten watt.
Watteau [vatå’], Jean Antoine, fransk
målare (1684—1721). W. kom 1702 till Paris, där
han som elev och biträde först hos Claude Gillot,
sedan hos Claude Audran målade
väggdekorationer och plafonder med figurgrupper, najader,
sa-tyrer, herdar och herdinnor, kineserier etc., flera
bevarade i gravyr. Efter ett par års verksamhet i
sin födelsestad, Valenciennes, då W. målade
lantliga genrebilder samt soldat- och lägermotiv,
återvände han till Paris 1712. Fem år senare blev
han led. av franska konstakad.; som
receptions-stycke avlämnade han sin högt berömda duk
”Avfärden till Cythere” (Louvren). Åt
konsthand
laren Gersaint utförde W. 1720 ett av sina mest
betydande arbeten, en skylt till dennes
försäljningslokal, en märkligt realistisk, behagfull
framställning av butiken med dess tavelklädda väggar
och dess förnäma publik.
I sitt måleri visar W. intryck av Veronese, van
Dyck, Tizian och — främst — Rubens, men hans
konstnärskap är dock ursprungligt. W., som
gärna framställde eleganta par, som musicera, dansa,
bilda grupper i gröngräset el. lustvandra, har
blivit kallad ”de galanta festernas målare”. Typiska
arbeten äro ”Kärlekslektionen” (Nationalmuseum,
Stockholm), ”Herdarna”, ”Kärlekens ö”
(Pots-dam), ”Kärleksfesten” (Dresden) och ”Féte
galante” (Prado). Många motiv äro från
teatervärlden, t. ex. pierroten Gilles (Louvren). Flera
av de porträtt W. målade äro försvunna men
kända genom kopparstick. W. var en av 1700-talets
allra främsta tecknare och har efterlämnat ett
stort antal akter, dräkt-, stoff- och rörelsestudier
i framför allt rödkrita, varav en saml. finnes i
Nationalmuseum, Stockholm. — Litt.: Monogr. av
E. Hannover (1888), G. Biermann (1911), L.
Gillet (1921) och A. Lindblom (1948).
Vatten, kem., H2O, förening mellan väte
(11,21%) och syre (88,79%). Fryspunkt o°oo och
kokp. ioo°oo vid I atm tryck. Spec. vikt vid 0°
0,999 sea, vid 4° (temp. för dess maximala täthet)
1,000000 och vid 250 0,997071. Isens spec. vikt vid
o° O,9i68. En liter mättad v.-ånga väger vid ioo°
och 1 atm tryck 0,5974 g. V:s spec. värme vid 150
1,000 cal. V :s ångbildningsvärme vid ioo° är 539
cal. Se även Is.
V. var ett av Aristoteles’ 4 element och ansågs
länge vara ett grundämne. Först 1781 lyckades
Cavendish genom syntes av väte och syre visa
dess rätta natur. Lavoisier var den förste, som
bestämde dess kvantitativa sammansättning.
Gay-Lussac och A. v. Humboldt visade 1805 den
volu-metriska sammansättningen 2 vol. väte och 1 vol.
syre. Vanligt v. är dock ej något enhetligt ämne
utan består av en blandning, beroende därpå, att
såväl vätet som syret i naturen utgöras av
blandningar av flera isotoper. Då av väte isotoper med
atomvikterna 1, 2 och 3, av syre isotoper med
atomvikterna 16, 17 och 18 kunnat påvisas, skulle
åtm. 18 olika slags v.-molekyler med
molekylvikter mellan 18 och 24 kunna tänkas existera.
Hittills känner man förutom vanligt v. el. ”lätt
v.”, som väsentligen utgöres av molekyler,
innehållande väte med atomvikten 1 och syre med
atom vikten 16, jämväl ”tungt v.”, vari i
övervägande del vätet utgöres av isotopen deuterium,
D, med atomvikten 2 och vari syret huvudsakl.
har atomvikten 16. Tungt v. har egenskaper, som
avsevärt skilja sig från det vanliga v:s. Dess
spec. v. är (vid 250) 1,1079. Sin maximala täthet
har tungt v. vid n°6. Fryspunkten är belägen vid
3?8, kokpunkten vid 101^42 (under normalt tryck).
Det tunga vattnets inverkan på den levande
organismen är ännu ej tillräckligt utforskad. Man vet
dock, att t. ex. fiskar dö och vissa frön ej gro i
tungt vatten. De första, som lyckades framställa
tungt v., voro amerikanen G. Lewis och hans
medarbetare. Tungt v., som numera framställes indu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
