Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vatikanen - Litt. - Vatikankonsiliet - Vatikanstaden - Vatikanstaten - Vatnajökull - Vatsdöla (el. Vatnsdöla) saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Vatikankonsiliet—Vatsdöla saga
66
ningar skingrats el. förstörts. Först påven
Nico-laus V (1447—55) kan betecknas som grundare
av det nuv. bibi.: han var den förste, som
förvandlade det tidigare under den påvliga kurian
hörande bibi, till ett för forskare tillgängligt bibi.,
och han inlade också enastående förtjänster om
dess tillväxt, framför allt genom de kostbara
handskrifter, vilka han från olika håll lyckades
förvärva. Bland senare påvar, som varmt ivrat
för bibi., må nämnas Leo XIII, Pius XI (tidigare
prefekt för bibi.) och Pius XII. — Vatikanbibl:s
saml. omfatta f. n. c:a 60,000 handskrifter (därav
många av de dyrbaraste medeltida codices), över
700,000 tryckta böcker (därav 7,000 inkunabler)
samt en betydande kart- och planschsaml.;
referensbibi. innehåller c:a 50,000 vol. Av de dyrbara
saml. och bibi., som under tidernas lopp
införlivats med Vatikanbibl., må nämnas drottning
Kristinas (bl. a. 2,000 handskrifter). Bland de
tryckta kataloger över saml., som publicerats, må
nämnas den stora, sedan 1895 under utgivning varande
handskriftskatalogen (hittills, 1954, 26 bd).
Litt.-. G. Seldes, ”The Vatican” (1934); S.
Neg-ro, ”Der unbekannte Vatikan” (1937); K. A. Fink,
”Das Vatikanische Archiv” (1943); G. Stenius,
”V.” (1947).
Vatikankonsiliet (off. Conci’lium Vaticänum
primum, det första Vatikankonsiliet), det, efter
rom.-kat. räkning, tjugonde ekumeniska
kyrkomötet, hölls i Rom i Vatikanen (Peterskyrkan) 8
dec. 1869—20 okt. 1870. Dess förnämsta beslut
var antagandet av dogmen om påvens infallibilitet
(ofelbarhet), vars genomdrivande man i
jesuitkretsar länge arbetat på (se Ex cathedra och
Ofelbarhet). Dogmen antogs med enhälligt
beslut, sedan före slutomröstningen många lämnat
Rom, inseende det hopplösa i att göra motstånd.
Mötets resultat blev å ena sidan en stark
centrali-sation av påvemakten, å andra sidan en schism,
som ledde till skapandet av gammalkatolikernas
kyrka. — Litt.: Th. Granderath, ”Geschichte des
Vatikanischen Konzils” (3 bd, 1903—06); C.
But-ler, ”The Vatican council” (1930).
Vatikänstaden, se Vatikanstaten.
Vatikänstaten, it. Lo Stato della Cittå del
Va-ticano, under påven lydande, suveränt område i
n. v. delen av Rom, bestående av
Vatikan-s t ad en, Cittå del Caticano, d. v. s.
Vatikanpa-latset (se Vatikanen) med dess trädgårdar,
Peterskyrkan och Petersplatsen, en grupp boningshus,
ämbetslokaler, förvaltnings byggnader etc.; 0,44
km2; 940 inv. (31/s 1947), därav omkr. 700
medborgare och omkr. 225 residenter (personer, som
tillfälligt vistas inom V., mestadels tjänstefolk).
Som fri egendom tillkomma påveslottet i Castel
Gandolfo, utökat med f. d. Villa Barberini och
numera inrymmande Vatikanobservatoriet, vidare
de romerska basilikorna S. Giovanni in Laterano,
S. Maria Maggiore, S. Paolo fuori le mura,
palatskomplexet S. Callisto, Propaganda Fide på
Gianicolo samt de exkloster, som höra till SS.
Apostoli, S. Andrea della Valle, S. Carlo ai
Cati-nari, allt i Rom. Dessutom har Heliga stolen
ex-territorialrätt över diverse romerska palats, vari
inrymts vatikanska ämbetsverk.
NF XXII — 3
Den efter Kyrkostatens (se d. o.) krossande av
Italien erbjudna garantilagen av 13/s 1871 medgav,
att påvens person vore helig och okränkbar, att
honom skulle ägnas en suveräns hyllning och att
han finge bebo Vatikanpalatset, men han erhöll
ej full suveränitet, och lagen godtogs ej av
Heliga stolen. Den politiska pakt av W2 1929 (se
Lateranfördragen), som gjorde slut på den
”romerska frågan”, erkände däremot, att Heliga
stolens suveränitet är ”i överensstämmelse med dess
natur, i enlighet med dess tradition och med dess
världsmissions krav”, samt medgav upprättandet
av V. som synligt vittnesbörd om detta fulla
oberoende.
V. är en absolut monarki, styrd av påven som
innehavare av full politisk och judiciell makt samt,
under interregnum på gr. av en påves död, av
kardinalkollegiet. Den exekutiva makten
tillkommer den endast inför påven ansvarige
guvernören. V. har egen utrikesrepresentation, sorterande
under en statssekr. I händelse av krig garanteras
neutralitet. V. har egen domstol med 3 domare
och apellrätt till Rota romana. Ordningen
upp-rätthålles av det s. k. Schweizergardet (120
man; se bild vid Schweizergarde),
gendarme-riet och ett fåtal detektiver. V. är fri från
tullar, dess medborgare betala varken hyror el.
skatter (utom en måttlig postavgift). V. har
eget postväsen, eget mynt (som
dock gäller även i Italien),
egna tidn. (den officiella Acta
apostolicae Sedis samt
Osser-vatore romano och
Illustra-zione vaticana), egen järnväg
(861 m lång) samt egen
rundradiostation. V:s vapen
utgö-res av den regerande påvens
vapen, över vilket tiaran och
tvenne nycklar, en av silver och en av guld,
sammanhållna av en röd snodd; V:s flagga är delad
i gult och vitt, det vita fältet belagt med tiara
av guld, varunder nycklarna som i vapnet. —
Litt.: C. Pichon, ”L’histoire du Vatican” (2:a
uppl. 1948).
Va’tnajökull, Islands (se karta vid d. o.) och
tillika Europas största glaciär; c:a 8,200 km2. V.
är belägen på s. delen av den 600—800 m höga
lavaplatå, som uppfyller största delen av Island.
Den består av en ofantlig, svagt välvd firnyta
med en största längd (i ö.—v.) av 155 km, en
största bredd (i n.—s.) av 80 km och en höjd
av 1,400—2,000 m ö. h. över den stora
platå-glaciären resa sig enstaka vulkankäglor som
nu-natakker, däribland Islands högsta topp,
öræfajö-kull (2,119 m). De flesta kratrar ligga dock under
isfälten. Den mest bekanta kratern i V. är
Grim-svötn (Sviagigur), vilken har haft utbrott flera
gånger i historisk tid, bl. a. 1934. V. är särsk. i
s. omgiven av väldiga sandfält (sandr), avsatta av
smältvattenströmmarna. — Litt.: H. W:son
Ahl-mann, ”På skidor och till häst i V:s rike” (1936).
Vatsdöla (el. Vatnsdöla) saga (”berättelsen
om folket i Vatsdalen” på Nordlandet), en av de
intressantaste och mest kända isländska
släktsagorna. Den handlar om landnamsmannen
Inge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
