Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tunisien - Tunker el. dunkers - Tunna (rymdmått) - Tunna guld - Tunnbinderi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
Tunker—Tunnbinderi
478
äro fosforit (2,228,690 ton 1951), järnmalm och
sydfrukter.
Om T:s äldsta historia se Kar tago. I slutet av
600-talet erövrades T. av araberna, som där
grundade huvudstaden Kairouan. Sedan 800-talets
början lydde landet endast nominellt under kalifatet
i Bagdad och regerades i själva verket av så gott
som självständiga, delvis infödda dynastier:
aghla-biderna 800—909, fatimiderna 910—972, ziriderna
972—1148, almohaderna 1160—1236, hafsiderna
1236—1574. Då turkarna på 1530-talet hotade T.,
sökte en hafsidprins hjälp hos kejsar Karl V,
som lät spanska trupper besätta kusten, medan
anarki rådde i det inre. 1574 förjagades
spanjorerna av sultan Selim II, och T. blev en turkisk
provins under olika dignitärer, först de av
janit-scharerna valda dej erna, efter 1705 bejerna; s. å.
grundade bejen Husain ibn Ali (1705—75)
en ärftlig, ännu regerande dynasti. T:s
förnämsta inkomstkälla var under århundraden
sjöröve-riet; först 1818 lyckades stormakterna på
kongressen i Aachen genom en samlad aktion göra slut
därpå. Landets finanser råkade som en följd
härav i förvirring. Efter Frankrikes erövring av
Algeriet 1830 ökades det europeiska, främst det
franska och italienska intresset för T.; dess
härskare S i d i A h m e d (1837—55) försökte
europei-sera landet och avskaffade bl. a. slaveriet. 1871
gav sultanen T. autonomi; den årliga tributen
efterskänktes. Vid Berlinkongressen 1878
lämnades Frankrike fria händer i T. av Tyskland och
England och skyndade sig att begagna sig av
gränsoroligheterna 1881 för att besätta landet.
Genom ett fördrag 12/s 1881 överlämnade bejen
Muhammed a s-S a dok (1859—82) T. till
Frankrike som protektorat, mot det att han och
hans dynasti tryggades rätten till tronen. En
fransk ministerresident (från 1885
generalresi-dent) stationerades i Tunis, hos vilken
småningom all makt samlades. 1881 utbröt ett svårartat
uppror, ”det heliga kriget”, vilket först 1883
kuvades. S. å. avslöts ett nytt fördrag i La Marsa
mellan bejen Ali (1882—1902) och Frankrike,
vilket i realiteten lämnade landets förvaltning och
ekonomi i Frankrikes händer, ehuru de
tunisiska förvaltningsorganen bibehöllos. Frankrike
förstod på ett klokt sätt att styra T., finanserna
ordnades, och välståndet steg, medan de infödda fingo
behålla sina seder och bruk. Efter Frankrikes
sammanbrott under 2:a världskriget erkände T.
Vichyregeringen. Med anledning av de allierades
landstigning i Nordafrika 8/ii 1942 landsattes i
nov. 1942 tyska trupper i landet och bemäktigade
sig dess viktigaste städer. De allierade trängde
samtidigt fram från v., i febr. 1943 även från s.
I maj s. å. kapitulerade tyskarna i T. (se
Nordafrikanska striderna 1942—43). Fransmännen
tillsatte en ny bej, Sidi Muhammed e
1-A m i n, som ännu regerar. Efter krigets slut har
en stark nationalistisk rörelse, vars bärare är
Neo-Destour-partiet, framträtt och ställt krav på
full självständighet för landet. 1952 inträdde den
våldsamma kris, som ledde till häktningen av en
rad nationalistledare med Habib Bourguiba i
spetsen. På nationalisternas uppmaning bojkottades
kommunalvalen våren 1953. I aug. 1954 fick T.
ny regering under ledning av den moderate
nationalisten Tahar Ben Ammar. Dess första
uppgift var att inleda förhandlingar med Frankrike
om självstyrelse, varom den f. franske
konseljpresidenten Mendès-France givit löfte,
överenskommelse härom träffades 1955.
T. är underställt franska utrikesdep. Bej ens (i
princip ärftliga) ämbete kontrolleras av en fransk
generalresident, som även är utrikesminister.
Ministären omfattar 7 fransmän och 7 tunisier. En
betr, finansiella, ekonomiska och sociala
förhållanden rådgivande församling består av hälften
infödda och hälften fransmän. — Franska
domstolar utöva rättskipningen i vad angår europeiska
staters medborgare och i tvister mellan sådana
och infödda; inhemska domstolar handha mål
betr, infödda.
Tu’nker (av ty. tunken, doppa) el. d u n k e r s
(eng. German baptists), 1708 i Tyskland bildad
baptistsekt, som 1719—29 emigrerade till
Nordamerika och vann fäste bland den tyska
befolkningen, framför allt i Pennsylvania, staterna v.
därom och Canada. T. begagna vid dopet
tredubbel neddoppning och låta nattvarden föregås av
fottvagning och gemensam kärleksmåltid. De
förkasta edgång och vapentjänst.
Tunna, äldre svenskt rymdmått, olika stort för
olika varor, varierande ung. mellan 1 V4 och 1 3/4
hl. En spannmålstunna skulle enl. 1665 års plakat
innehålla 56 kannor (= 1,47 hl), en öl tunna 48
kannor (= 1,25» hl).
Tunna guld, en från Tyskland lånad, i Sverige
redan under 1500-talet nyttjad benämning på
100,000 dal. smt. Urspr. = 100,000 rdr sp., följde
värdet av en t. dalerns sjunkande värde. Då vid
1776 års myntrealisation 1 dal. smt sattes = Ve rdr
sp., blev värdet av 1 t. 16,666 2/s rdr sp. (1807—
30 = 16,666 2/s rdr i bankosedlar) = 66,666 2/a kr.
Slutligen, efter 1830 års myntreform, då 1 rdr sp.
var = 2 2/s rdr bko = 4 rdr rmt, d. v. s. 16 dal.
smt, var värdet av en t. 6,250 rdr sp. = 16,666 2/a
rdr bko = 25,000 kr.
Tunnbinderi, tillv. av laggkärl (se d. o.) av
trä, ss. tunnor och fat. Laggkärlen tillverkas av
s. k. stäver, av vilka sidstäverna el. laggarna
sammanhållas med band av vidjor el. järn,
botten-stävema dels av fatkroppen och dels av s. k.
dymlingar. Numera sker t. nästan uteslutande
med specialmaskiner. Sidstäverna utföras genom
sågning i träets längdriktning medelst vanliga
sågar el. cylinder- el. kronsågar samt i fråga om
fat, som fordra stor täthet, genom klyvning av
virket. Vidare användas stavhyvelmaskiner (för
hyvling av stävernas bågformiga ytor),
stavfog-maskiner (som ge stävernas kanter böjning efter
fatets bukiga form), pressar för böjning av
sidstäverna (efter basning i ånga), krösmaskiner
för upptagande i fatkroppen av de invändiga
spåren för bottnarna samt för bearbetning av
fatkroppens ändar, fogmaskiner för bottenstäverna,
rikthyvlar för hyvling av de hopsatta bottnarna,
bottenrundskärningsmaskiner för rundsågning av
bottnarna samt pressar för bandens påsättning. —
Tunnbindarens förnämsta verktyg är en s. k. dex-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
