Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Träkol - Träkolning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
433
Träkolning
434
utan låga. Värmevärdet är c:a 8,000 kcal per kg.
Då t. vid lagring långsamt upptager syre under
värmeutveckling, kan under vissa förhållanden
sj älvantändning inträffa. T. användes i Sverige
huvudsakl. för framställning av tackjärn,
härd-ning av stål och sintring av järnmalm.
T.-för-brukningen minskar dock stadigt genom ökad
framställning av kokstackjärn och järnsvamp.
Under avspärrningstider har t. stor betydelse som
motorbränsle (se Gasgenerator). Mindre mängder
t. användas för framställning av svartkrut,
kol-svavla, kimrök och aktivt kol. Användningen av
aktivt kol kommer trol. att öka för
adsorptions-ändamål, återvinning av flyktiga lösningsmedel,
gasmasker, vattenrening samt avfärgning och
des-odorisering.
Träkolning. Träkol framställas antingen i
m i 1 a (kolmila), milugn el. i k o 1 u gn s a
n-läggningar av olika slag. Vid ugnskolning
erhållas en del värdefulla biprodukter (tjäror,
träsprit, terpentin m. m.), vilka vid milkolning
helt gå till spillo. Milugnar, vilka närmast kunna
karakteriseras som ett slags primitiva
kolnings-ugnar, medge tillvaratagande av tjära men
knappast några andra biprodukter. Alla tre metoderna
tillämpas i Sverige: skogskolning ute på
avverk-ningsplatserna för nyttiggörande av gallringsved,
toppar, torra träd o. s. v., milugnskolning mera i
anslutning till kommunikationsleder och
förbrukningsorter samt ugnskolning huvudsakl. på
industriorter. Kol från skogsmilor föredragas i regel
av järnbruken, vilket sammanhänger med att den
relativt höga kolningstemp. (550 å 650°) ger en
fastare och för fukt och oxidation mindre känslig
produkt. — Den svenska produktionen av träkol
har efter 2:a världskriget i genomsnitt uppgått
till endast c:a 0,4 mill. m3 per år. Av denna
kvantitet produceras c:a 85 % i skogsmilor, 5% i
milugnar och io°/o i kolugnar.
Skogskolning kan ske i r e s m i 1 o r, 1 i g
g-m i 1 o r el. i grop, varvid de två sistn. metoderna
numera ej tillämpas. Vid liggmilor, där veden
placeras liggande, uppstå vissa svårigheter att få jämn
drivning och tät stybbning, varjämte sättningarna ofta
bli svårare att bemästra. Resmilor utföras numera i
regel med skorsten och rost (se fig. i),
varigenom drivningen underlättas och påskyndas. Kolveden, av
c:a 3 m längd, reses kring en grov ”bordstake”
(hjärt-stock, riktstång), intill vilken man på motsatt sida mot
den tillämnade skorstenen kan anordna en uppifrån
åtkomlig tändtrumma. Klen ved staplas närmast
bordstaken, grövre, svårkolad ved i ett mellanskikt,
den klenaste veden ytterst. Milan reses på en
kolbotten, som bör vara plan, fri från rötter och möjligast
tät. Som underlag för resveden lägges en rost,
bestående av ett antal radiellt anordnade ”vasar”, som
täckas med ett lager klenare ”slanor”. Syftet med
denna rost är att ge lufttillträde underifrån.
Resveden täckes med granris, mossa, ormbunkar o. s. v.,
varigenom den yttre täckningen, s t y b b e n, hindras
från att rasa in i milan. Vid täckningen lämnas ett
antal luftöppningar (”fotrymningar”) runt milans
underkant. En av dessa anslutes till den till v. i fig. i.
visade stenspisen. Vid tändningen av milan uppgöres en
kraftig brasa i denna spis, så att man här får ett gott,
inledande drag. Detta förstärks genom påsättning av
t. ex. några tomfat med utslagen botten. Härefter
uppgöres eld i tändtrumman genom att glöd nedsläppas i
densamma, varefter hela trumman fylles med ved i flera
etapper. Sedan hela denna vedmassa fattat eld, täckes
trumman med ris och överstybbas. Enl. en nyare metod,
som 1937—48 utvecklats vid Statens kolarskola.
Skinn-skatteberg, har man eliminerat tändtrumman och tänder
i stället milan underifrån medelst en tändstång, som in-
Fig. 1. Modern skorstensmila med central tändning
underifrån.
A tändkanal, B tändved, C råge, S stenspis.
föres genom en kanal i kolbottnen (jfr fig. i). Under
den egentliga drivningen, som medelst
fotrymningarna kan regleras så, att den förlöper koncentriskt utåt,
hålles till en början elden i stenspisen brinnande. Den
avgående, brännbara gasen, ”slag-gasen”, tändes
härigenom och underhåller draget. Senare låter man brasan
slockna och åstadkommer erforderligt drag genom att
ersätta den korta plåttrumman med en skorsten, som ofta
göres av plank el. av ett ramverk, vilket inklädes med
tjärpapp. Skorstenen täckes ofta med en skiva, vilken
får göra tjänst som spjäll. I samma mån som kolningen
fortskrider inifrån och utåt, falla de inre delarna av
rosten ihop, så att draget automatiskt avstänges från
de färdigkolade partierna. Härigenom undvikes s. k.
frät, d. v. s. förbrännning av redan färdigbildat kol.
Under drivningens gång sjunker milan successivt,
varvid täckningen får benägenhet att bli otät; detta
motverkas genom klubbning. — För en normal modern
mila med 125-—150 m3 volym utgör drivningstiden 7 å 9
dygn vid lufttorr gallringsved och 10 å 12 dygn vid
grövre ved; tiden kan behöva ytterligare förlängas, om
veden är rå. — Kolen utrivas ur milan redan ett par
dygn efter utkolningen (varmrivning) el. först sedan
milan, efter omsorgsfull tätning, s. k. dämning, hunnit
slockna, vilket kan erfordra 10 å 20 dygn.
Kolning i m i 1 u g n kan tillgå på liknande sätt
som i resmila. Den vanligaste ugnstypen är den
murade s. k. A-milugnen (fig. 2) med från 50—250 m3
volym; den är försedd med skorsten, så att självdrag
erhålles. Ugnen är användbar för 1 el. 3 m ved, liggande
el. rest. Gasen från skorstenen kan ledas till en
tvätt-och kondensationsapparatur i och för tillvaratagande av
tjäran.
Ugnskolning (r e t o r t k o 1 n i n g) började i
Sverige att i större skala tillämpas i början av
1900-talet. Bland de ugnstyper, som utvecklades i Sverige,
märkas dels ugnar med direkt uppvärmning, dels
sådana med indirekt uppvärmning, både periodiska och
kontinuerliga. Gemensamt för dessa kolugnar är, att
de avgående gaserna ledas till en el. vanl. flera
serie-kopplade kondensorer, där tjära, träsyra och träoljor
avskiljas i och för vidare rening. Om dessa produkter
avskiljas tillsammans, skiktar sig blandningen, varvid
man erhåller ett understa lager av tjära, ett
mellanskikt av träsyra (vatten, ättiksyra, träsprit, B-tjära
m. m.) och ett översta skikt av olja (råterpentin).
Tjäran befrias från vatten genom kokning i pannor av
koppar el. rostfri plåt, varvid även en del träsyra och olja
avgår. Tjäran är färdig, när den nått en temp. av. 1300
och kallas då kokt trätjära el. A-tjära. B-tjäran
är oanvändbar som träkonserveringsmedel, enär den är
vattenlöslig. Vid upphettning till c:a 2000 övergår den
till ett i vatten olösligt beck, som fått användning
bl. a. vid tillverkning av briketter. •— Ang.
Tjärbränning se d. o.
Fig. 2. Murad milugn.
A och B intagsöppningar för veden, C fotrymningar, D
spjäll för milugnsgaserna, E uttagsöppning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
