Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tizian, eg. Tiziano Vecellio - Tjajkovskij, Petr Iljitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Tjajkovskij
154
Vattenkonst i parken vid Villa d’Este i Tivoli.
1576). T. var lärjunge till Gentile och Giovanni
Bellini men fick sina avgörande intryck av
Gior-gione, tills, m. vilken han 1508 utförde de nu till
allra största delen förstörda freskerna på
Fon-daco dei Tedeschi i Venedig. Utom i några
porträtt återfinnes Giorgiones lyriska stil i flera
allegoriska och mytologiska kompositioner, såsom
”Den himmelska och den jordiska kärleken”
(Villa Borghese, Rom). Med sin rika stämning
och sitt stora, tonande landskap är den typisk för
T:s konst, sådan den tedde sig, innan den
florentinska konsten inverkat på honom. En
motsvarighet på det religiösa området utgör
”Skattepenningen” (Dresden).
Från 1518 (el. kort dessförinnan) ägnar sig
T. åt ett livligt studium av den
florentinskt-romerska konsten, särskilt Michelangelos verk.
Frukter härav äro den av storslagen dramatik
och komplicerade rörelsemotiv utmärkta stora
målning av madonnans himmelsfärd, som 1518
utfördes för Frarikyrkan (nu i Accademia) i
Venedig samt det med djärva förkortningar
briljerande uppståndelsealtaret i Brescia. I
målningar sådana som ”Madonna di Casa Pesaro” (1526;
i Frarikyrkan) och ”Petrus martyrs död” (1530;
i San Giovanni e Paolo, Venedig, uppbrunnen men
känd genom gammal kopia) har han återvänt till
den venetianska traditionen, väpnad med
florentinsk erfarenhet. Den venetianska smaken blir
t. o. m. för lång tid framåt alltmer rådande i
hans produktion. Hans tavlor ha sålunda gärna
breddformat och sakna så gott som alltid en
mittpunkt el. mittaxel. De sammanhållas i
stället ofta av en från ena sidan till den andra
glidande vågrörelse. I enlighet härmed skjutes
huvudpersonalen vanl. åt ena sidan, vilket även är
fallet i de stundom förekommande
kompositionerna i höj dformat. Ett gott ex. på denna art av
komposition är den välkända målningen av
Marias tempelgång (från 1539; i Accademia,
Venedig). Den decentraliserande kompositionen
kommer f. ö. kanske bäst till sin rätt i de
mytologiska målningar med landskapsbakgrunder, som
T. med förkärlek utförde under hela sin långa
verksamhetstid, t. ex. de 1518—23 för
hertigen av Ferrara målade ”Venusfest”, ”Backanal”
samt ”Bacchus och Ariadne”. — I samband
med dessa må nämnas de många dukar, vari T.
förhärligar kvinnlig skönhet och ungdom
(”Liggande Venus”, ”Venus och Amor”,
”Da-nae”, ”Venus med spegeln” o. s. v.), av vilka
”Venus från Urbino och ”Venus med Amor”
(båda i Uffizierna) kanske äro de mest kända.
Ljusbehandlingen är alltid omhuldad i T:s
måleri. I många av de nämnda tavlorna har
han t. o. m. förenat den mjukaste ljusförtoning
med florentinska figurmotiv. Mot senare delen
av hans liv får ljuset självt en starkare
rörlighet och stundom en viss dramatisk
uttrycksfullhet. Den senare ”Törnekröningen” samt ”Kristi
gravläggning” (1559; Madrid) äro goda exempel.
Karakteristiskt nog visar han nu ånyo ett större
intresse för de florentinska rörelsemotiven.
Mången gång får ljusbehandlingen en fläckighet,
som visar, att T. knappast kan ha varit
oberoende av det uttrycksfulla ljus, som utvecklats av
hans forne lärjunge Tintoretto (”Tarquinius och
Lucrezia” i Wien och ”Marie bebådelse” i San
Salvatore, Venedig).
Ett viktigt område i T: s verk utgöra
porträtten. I högre grad än någon annan av
renässansens konstnärer har T. fångat modellens liv i
ett visst ögonblick. Hans porträtt tillhöra de
mest beundransvärda i konstens historia genom
sin förening av glansfulla färgackord med en
sällsynt övertygande personskildring. T. målade
flera porträtt av kejsar Karl V, av vilka den
stora ryttarbilden av kejsaren efter slaget vid
Mühlberg blivit av stor betydelse för senare
ryttarporträtt. Även Filip II :s porträtt har T.
vid olika tillfällen målat. T:s förmåga av
psykologisk tolkning framträder särskilt i den 1545
utförda gruppbilden av påven Paul III och hans
nepoter (i Neapel). Vidare märkas porträtt av
Frans I av Frankrike, av Pietro Äretino, av
Pietro Bembo, av dottern Lavinia, flera
damporträtt och självporträtt samt barnporträttet av
den lilla Clarice Strozzi (Berlin).
Litt: Monogr. av O. Fischel (5:e uppl. 1924),
H. Tietze (1936) och V. Loos (1948).
Tjajkovskij [t/ejkå’fskaj], Petr 11 j i t j,
rysk tonsättare (1840—93). Han var urspr.
ämbetsman och bedrev därefter studier vid
Petersburgs konservatorium, bl. a. för A. Rubinstein i
komposition. T. var 1866—77 teorilärare vid det
nybildade konservatoriet i Moskva och ägnade sig
sedan helt åt komposition. Under sina senare
levnadsår företog han vidsträckta dirigentresor.
— T. sökte anslutning till tysk, fransk och
italiensk tonkonst. Dock har han även införlivat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
