Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Terboven, Joseph - Terbrugghen, Hendrik - Terceira - Terella - Terentius, Publius Terentius Afer - Teresia (Thérèse; svensk-norsk prinsessa) - Teresia (el. Teresa), Den heliga (Teresia av Jesu) - Teresia av barnet Jesus - Teriak - Terijoki - Terjärv - Term - Termal - Terman, Lewis - Termer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925 Terbmgghen—Termer 926
pationen. Han bar det direkta ansvaret för de
svåra övergreppen under ockupationstiden och
utsugningen av det norska näringslivet. Kort
efter den tyska kapitulationen berövade han sig
livet.
Terbrugghen [tarbrö’gan], H e n d r i k,
holländsk målare (1588—1629). Han var lärjunge
till Abraham Bloemaert i Utrecht, uppehöll sig
därefter i Italien och återvände 1615 till Utrecht.
T. målade i barockstilens smak, ofta bibliska
ämnen med stora figurer. Nationalmuseum äger
”Lutspelare” och ”Ung drickande kvinna”.
Terceira [tarsei’ra], ö bland Azorerna.
Tere’lla, se Norrsken, sp. 163.
Tere’ntius, Publius T. Afer, latinsk
komediförfattare av libysk härkomst (d. 159
f. Kr.). Han kom i barndomen som slav till Rom
och frigavs av senatorn Terentius Lucanus. Han
författade 166—160 sex komedier, alla bevarade.
Hans pjäser voro översättningar, delvis
bearbetningar av grekiska original. Mest lånade han
sitt stoff av Menander. Den folkliga komik och
flödande språkliga must, som utmärkte Plautus,
saknades hos T. Visserligen nådde han i
”Eu-nucken” och ”Phormio” en avsevärd komisk
verkan, men han vinnläde sig mer om en
konsekvent karaktärsteckning och ett vårdat
återgivande av de grekiska originalens behagfulla
dialogton. — T :s komedier ha i äldre tider ofta
uppförts i original i de lärda skolorna. De ha
även bearbetats för modern scen. 1920 gavs på
Dramatiska teatern i Stockholm ”Flickan från
Andros” ("Andria”). — Samtliga komedier äro
övers, till sv. av A. F. Wimmercranz (1896).
— Tfr G. Norwood, ”The art of Terence” (1923).
Teresia (Thérèse), svensk-norsk prinsessa,
hertiginna av Dalarne (1836—1914), född
prinsessa av Sachsen-Altenburg. Förmäldes 1864 med
prins August (se d. o.); äktenskapet blev
barnlöst. Från 1890 bodde hon på Haga lustslott vid
Stockholm.
Teresia (el. Teresa), Den heliga
(Teresia av Jesu), spanskt helgon och mystiker
(1515—82). Hon tillhörde den
gammalkastilian-ska adeln, ingick 1534 i karmelitorden och byggde
1563 i Avila den helige Josefs kloster med stränga
ordensregler, vilket fick en rad efterföljare. T.,
som var genomträngd av mystikens idéer,
författade en mängd skrifter, som med skarp
själsanalys skildra de olika stadierna för själens
mystiska förening med Gud. Mest berömda bland
hennes skrifter äro ”El castillo interiör”
(Själens borg), ”Camino de perfecion” (Vägen till
fullkomning) samt hennes självbiogr. ”Vida” och
brev. T. kanoniserades 1622 och erhöll titeln
doctor ecclesiae. Hennes dag är 15 okt. Hennes
skrifter ha utkommit i flera uppl. och övers. —
Litt.: R. Hoornaert, ”Sainte Thérèse écrivain”
(1922); Py Sörman, ”Teresa av Spanien” (1941).
Teresia av barnet Jesus (Thérèse de
Penfant Jésus, Thérèse de Lisieux), fransk
nunna (1873—97), tillhörde det kvinnliga
kar-melitklostret i Lisieux, författade en på många
språk övers, självbiogr., ”Histoire d’une åme”
(1898; sv. övers. 1939). T., som kanoniserades
1925 (festdag 3/io) och proklamerades som
Frankrikes andra skyddshelgon 1944, är ett av den
romersk-katolska kyrkans mest populära helgon
och framställes ofta med rosor, som hon låter
falla ned på jorden. På gr. av sitt själasörjarnit
räknas hon som missionens skyddshelgon.
Tériak, motgift, medikamentsblandning,
varmed man under den klassiska tiden sökte skydda
sig mot alla slags förgiftningar. Såväl under
medeltiden som långt in i nyare tid begagnades
ett t. med ett 70-tal olika beståndsdelar, bl. a.
pulveriserade huggormar.
Te’rijoki [-jåki], badort på Karelska näset vid
Finska vikens kust i den del av Finland, som vid
freden i Moskva 1940 och vapenstilleståndet 19214
avträddes till Sovjetunionen.
Te’rjärv, fi. Teerijärvi, kommun i Vasa län,
Finland, s. ö. om staden Jakobstad; 208 km2,
c:a 3,000 inv., svensktalande.
Term. 1) Fackord, fackuttryck. — Teknisk
t., uttryck, som på ett visst område har specifik,
skarpt begränsad betydelse.
2) (Log.) Begrepp i en slutledning.
3) (Mat.) Uttryck, som förbindes med ett
annat genom plus el. minus.
4) (Fys.) Dets. som spektralterm.
Termäl, som rör varma källor el. bad.
Terman [tä’man], Lewis Madison,
amerikansk psykolog (f. 1877), prof, vid Stanford
Univ. 1910—42. T. är känd för sina insatser
inom intelligensforskningen. Till sv. har 1943
översatts hans ”Measuring intelligence” (1937);
tills, m. M. A. Merrill). — Litt.: A. Nyman,
”Begåvningarna och samhället” (1942).
Te’rmer (lat. the’rmae, av grek. thermo’s,
varm, het). 1) Mineralkällor, termalkällor,
vilkas naturliga värmegrad överstiger 200
(källor med högre värme än 500 benämnas heta
t.). Bad, som serveras med vatten från t., kallas
termalbad. — 2) Namn på romarnas
varmbad och lokalerna för dessa. Hos romarna
utvecklades t. till en prakt och storslagenhet, som
varken förr el. senare uppnåtts. De funnos i
privata hus och som självständiga anläggningar,
avsedda för offentligheten. De voro anlagda
efter i stort sett samma schema, med
avklädningsrum (apodyterium) samt de egentliga
badsalarna, den halvvarma (te pidarium), den heta
(caldarium) och den kalla (frigidarium) med
sin bassäng (piscina); stora t. hade i anslutning
till caldariet ett särskilt rum för svettbad
(laco-nicum). Vidare funnos lokaler för massage m. m.
Uppvärmningen skedde medelst varmluft, som
leddes genom väggar och golv från eldstäder i
källarvåningen (hypocauster). Sin egentliga
utveckling erhöllo t. först under kejsartiden, då
de alltmer blevo den romerska
storstadsbefolkningens favorittillhåll. Berömda voro Neros,
Ti-tus’ och Trajanus’ t., men de ställdes helt i
skuggan av de väldiga monumentalanläggningar, som
byggdes av Caracalla (se bild 3 å pl. vid
Romersk konst) och Diocletianus och vilkas
ruiner fortfarande höra till Roms mest
dominerande byggnadsverk. Jfr Romerska bad samt Bad,
sp. 217.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
