Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
877
Telegraf
878
dare kunna förbindas med varandra (ställas på
genomgång el. överdrag) för den genomgående trafiken. En
station med ett flertal ledningar benämnes u t g r
e-ningsstation. Medelst en 1 i n j e v ä x e 1 kunna
här de olika ledningarna förbindas med varandra el.
med apparater på stationen.
För att bättre utnyttja t.-ledningarna sökte man
redan tidigt tillämpa system, som möjliggjorde
överförandet av flera telegram samtidigt på en och samma
ledning (multiplexsyste m). Man inriktade sig
först på att med användande av tillgängliga
t.-appa-rater anordna samtidig förbindelse i båda riktningarna
(duplextelegrafering). Praktiskt löstes detta
problem 1868 av amerikanen J. B. Stearns, som
uppfann den differentiella duplexkopplingen,
vilken fått en mycket vidsträckt användning.
Duplextelegrafering kan även vara anordnad enl. den s. k.
bryggmetoden, vilken grundar sig på
Wheat-stones brygga.
Det har även utarbetats system för
dubbeltelegrafe-ring i samma riktning
(diplextelegrafe-r i n g). Det första praktiskt användbara
diplexsyste-met angavs av Edison 1874 och byggde på att den ena
mottagningsapparaten endast fungerade för en ström
av viss riktning, oberoende av dess styrka, medan den
andra blott påverkades av en tillräckligt stark ström.
Diplexmetoden har fått sin största betydelse i
kombination med duplex, varigenom möjlighet erhölls att på
en t.-ledning befordra 4 samtidiga telegram (k v
ad-r u p 1 e x). I Sverige användes detta multiplexsystem
i början av 1900-talet på de viktigaste ledningarna
men fick sedan vika för snabbskriftssystem.
I ett land med ett så vitt utgrenat telefonnät som
Sverige uppkom redan tidigt tanken på att utnyttja
telefonledningarna jämväl för telegrafering. Den
metod, som härvid
tillämpades och
som nu utgör det
mest använda
sättet att skapa nya
t.-förbindelser, är
den s. k. t e 1
e-g ra f t r an s f o
r-m e r i n g e n. Enl.
densamma förses
telefonledningen i
vardera ändpunk-
ten med en transformator (se fig. 7). Till mittpunkten
på dennas linjesida kopplas t.-förbindelsen. T.-strömmen
fördelar sig lika i telefonledningens båda branscher,
varför den ej kommer att påverka telefoneringen. En i
telefonkablar här i Sverige använd t.-transformering
nyttjar den vid duplicering erhållna fantomledningen för
samtidig telegrafering (s. k. superfantom t.-förbindelse).
Vid användandet av telefonkablar för t.-ändamål
stöter man dock på vissa svårigheter. Den använda
strömkällans spänning måste på gr. av risk för överslag
begränsas, varför t.-strömmen blir i motsv. mån mindre.
Vidare deformeras t.-tecknen av den relativt stora
kabelkapaciteten. Man har därför här övergått till att
använda s. k. dubbelströmstelegrafering,
varvid tecknen bildas av strömstötar i den ena
riktningen och
mellanrummen mellan tecknen av
ström i motsatt
riktning.
Mottagningsapparaten
förses med ett
polariserat
relä (fig. 8), som
är väsentligt
känsligare än ett
vanligt relä.
Ett annat sätt
att samtidigt
utnyttja telefonledningarna för
telegrafering grundar
sig därpå, att
telefon- och
t.-strömmarna ha
olika
frekvensområden och därför
kunna särskiljas
från varandra på
Fig. 7. Telegraftransformering av
telefonledning.
mottagningssidan medelst filter (s. k.
underlag-r ings t e leg raf i). Man kan använda även
frekvensområdet ovanför talområdet och där med hjälp av
bärfrekvenser inlägga en el. flera t.-kanaler
(överlag-ringstelegrafi, högfrekvenstelegrafi).
Vanligare är dock, att man avdelar en telefonledning helt
för dylik bärfrekvens- el.
tonfrekvenstele-g r a f i, varvid antalet kanaler givetvis kan göras
avsevärt större. I allm. användes en 4-tråds
telefonförbindelse. Dylika system med upp till 24 samtidiga
t.-kanaler ha kommit till användning på vissa
stamlinje-kablar i Sverige.
De egentliga multiplexsystemen för telegrafi arbeta
enl. den s. k. distributorprincipen, som
går ut på att en och samma t.-ledning under olika
tidsintervaller disponeras av olika apparatpar.
Ut-distributionen av t.-förbindelsen till de olika till
densamma anknutna apparatsystemen sker förmedelst
synkront roterande distributörer, kontaktarmar, som i tur
och ordning ansluta de olika sändarna till förbindelsen.
Vid det av den franske t.-tjänstemannen É. Baudot
1874 uppfunna systemet användes ett 5-enhetsalfabet.
Baudots apparat är på samma gång en tryck-t., som
återger skriften på en pappersremsa, vilken sedan
nedklistras. Expeditören manipulerar med båda
händerna en klaviatur, bestående av fem tangenter, vilka
nedtryckas i olika kombinationer för de olika
bokstavs- och siffertecknen. Baudots system har vunnit
stor utbredning, särsk. i Frankrike och England. —
Karakteristiskt för ett av Western Electric Co.
använt multiplexsystem är det använda alfabetets
konstruktion. Det bildas genom olika kombinationer av i
tvärled på punsremsan under varandra utstansade hål,
fem till antalet. Vid passerandet genom
avsändnings-apparaten, transmittern, bildas motsv. kombinationer av
positiva och negativa strömimpulser, vilka sedermera
på mottagningsapparaten av en printer översättas till
vanligt bokstavstryck, som nedskrives direkt på en
telegramblankett.
Ej långt efter Morse konstruerade Wheatstone 1839
en elektromagnetisk t. enl. helt avvikande princip,
vilken fick en avsevärd spridning i Europa (den s. k.
visartelegrafen). I denna t. bildades ej
tecknen genom olika långa strömstötar, utan alla från
av-sändningsstationen avgivna strömimpulser hade samma
längd. Deras antal varierade dock för olika tecken.
Visar-t. användes särskilt som jämvägs-t. och
utträngdes först under 1930-talet av andra
teckengivnings-apparater (och av telefon).
I mots. till morseapparaten gav visar-t. icke några
kvarstående tecken. Försök att enl. samma princip
konstruera bokstavstrycktelegrafer (s. k.
typtryckare) gjordes redan tidigt, dock utan
större framgång. I slutet av 1800-talet framkom
emellertid en del typtryckare, som fingo en viss
användning i lokal telegramtrafik (s. k. börstryckare för
registrering av börslistor o. dyl. till banker och enskilda).
En sådan var den av Siemens och Halske 1898
utarbetade ”ferndruckern”, vilken varit i bruk i Sverige
som lokal-t. (användes av banker o. a. större företag
för telegramkorrespondens med t.-stationen). En tryck-t.,
som kom att få en mycket stor spridning (dock ej i
Sverige), var den av amerikanen Hughes 1855
konstruerade. Hughes* telegraf har som stomme ett på en
roterande axel fäst hjul, på vars omkrets de särskilda
bokstäverna äro skurna i relief. På
mottagningsstationen roterar en exakt lika apparat i precis samma takt
som typhjulet på avsändningsstationen, d. v. s. de båda
hjulen arbeta synkront. Nedtryckes nu på
avsändningsstationen förmedelst anslag på en tangentklaviatur
tecknet för en viss bokstav, åstadkommes på
mottagningsstationens typhjul en kontaktslutning på samma
bokstav som på avsändningsstationen.
Tanken att medelst automatiska
anordningar göra telegraferingen snabbare hade tidigt
väckts. 1867 hade Ch. Wheatstone utformat sin
ma-skin-t. Telegraferingen vid denna sker enl.
morsealfabetet. Telegrammen överföras på en pappersremsa
till t.-skrift, bestående av vissa kombinationer
utstansade hål i remsan (se fig. 9). Utstansningen av
pappersremsan utföres för hand i en perforator el. punsapparat.
Flera expeditörer perforera, ”punsa”, på olika remsor
olika telegram. Dessa remsor få därefter i tur och
ordning genomlöpa sändaren, transmittern, vars
arbetshas-tighet är mycket större än den hastighet, med vilken
perforeringen kan utföras, och som därför vid fullt ut-
Fig. 8. Polariserat relä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
