Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Telefon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
867
Telefon
868
återgav de ljudvågor, vilka träffade den första
apparaten. Småningom införde Bell flera
förbättringar i sin t. Ankaret med vidfästat
skinnmembran utbyttes mot ett membran av järnplåt,
varjämte för den konstanta magnetiseringen
användes en permanent magnet. Belltelefonen
har sedan till sin princip underkastats endast
smärre modifikationer (sålunda infördes snart
nog för att göra t. känsligare dubbla poler i
magnetsystemet) och användes nu världen runt
i t.-apparater som mottagare, alltså som
hörtelefon. Den stavformiga magneten har
mångenstädes utbytts mot en ringformad, varigenom
hör-t:s proportioner kunnat avsevärt minskas
(dos-t.).
Bells t. som avsändare var dock även i sitt
förbättrade skick relativt okänslig. T h. Edison
uppfann 1878 en avsändare (transmitter), som
byggde på motståndsvariationer mot den
elektriska strömmen i en fast kolplatta vid
svängningar hos ett påtryckande membran. Samtidigt
konstruerade hans landsman F. B 1 a k e en
transmitter, där tryckvariationerna åstadkommos i en
enda punkt. Fin justeringen var emellertid en
svag punkt. Även L. M. Ericsson
konstruerade en avsändare av liknande slag, vilken på
1880-talet var mycket använd i Sverige. Det var
engelsmannen D. E. Hughes, som 1878
påvisade fördelen av att i avsändaren använda lösa
kontakter mellan
kolstycken. Han konstruerade
enl. denna princip en
av-sändningsapparat, vilken
han gav namnet
mikrofon. Denna förbättrades
sedan (1881) av hans
landsman H. H
un-n i n g s, som uppfann
k o 1 k o r n s
mikrofonen (fig. 2). I
denna bildas mellan 2
parallella elektroder, en fast
kolbotten B och ett membran D (av metall el.
kol), en kammare, som är fylld med kolkorn.
Vid membranets vibrationer ändras
kontakttrycket mellan kolkornen samt mellan dem och
elektroderna, varigenom mikrofonens motstånd mot
en passerande likström ändras i takt härmed.
För att hindra kolkornen att packa ihop sig
i den nedre delen av kolkomskammaren och
där åstadkomma en väg med konstant motstånd
för strömmen uppdelas kammaren vanl. i flera
celler (den svenska
stjärnkolsmikro-f o n e n). Mikrofonens vitala delar inneslutas i
moderna apparater i en lätt utbytbar kapsel.
För fartyg, flygmaskiner, maskinrum m. m., där
akustiska störningar hindra användning av
vanlig t., har konstruerats en speciell mikrofon, som
är okänslig för ljudvågor i luften (se
Laryngo-fon).
De i mikrofonen erhållna motståndsvariationerna bli
tydligen procentuellt mindre, ju större ledningskretsens,
d. v. s. t.-ledningens, motstånd är. Kopplas därför
mikrofon, hör-t. och batteri i serie i ledningens båda
ändar, blir telefonering möjlig endast på relativt korta
avstånd. För längre distanser måste en upptransfor-
Fig. 2. Hunnings’
kol-kornsmikrofon.
Fig. 3. Principschema för lokalbatteriförbindelse.
K/yka,
nedtryckt
Fig. 4. Schema för
lokalbatteri-apparat.
mering av motståndsvariationerna ske. Härför
användes den av Edison 1877 angivna
induktionsrul-1 e n. Schemat för en t.-förbindelse enl. denna
princip (s. k. lokalbatteriförbindelse) framgår av fig. 3.
Hör-t. (H) och mikrofon (M) äro här sammanbyggda
med varandra till en mikrotelefon; I är
in-duktionsrullen och B mikrofonbatteriet. Denna
anordning är av svenskt ursprung (1884) och användes nu
som regel i de flesta t.-apparater.
För etablerande av en samtalsförbindelse kräves även
en anropningsanordning. Denna utgjordes i de första
Bell-apparaterna av en signalpipa, senare av en
galva-nisk ringledning. Täml. snart infördes dock för detta
ändamål en
signal-induktor (av
Siemens’ konstruktion)
samt en polariserad
ringklocka.
Schemat för en
lokal-batteriapparat (s. k.
LB-apparat) av i
Sverige använd
konstruktion visas i fig.
4. Till ledningens
(L) båda branscher
a och b är
ringklockan KL
inkopplad över kontakter
i den s. k.
klykom-kastaren. Omkoppling från
signal
till talläge sker näml, i alla t.-apparater numera
genom en kontaktanordning, som påverkas av den
klyka, i vilken mikro-t. (vid äldre apparater med
fast mikrofon hör-t.) är upphängd el. upplagd. Vid
EKL kan en extraklocka inkopplas. Signalinduktorn
SI, vilken vid kringvridning medelst en vev på
apparatens yttersida alstrar växelström av frekvensen c:a
20 perioder/sek., inkopplas härvid parallellt med klockan
genom att en kontakt på densamma slutes. Genom en
tryckknapp K kan klockan bortkopplas vid
signalgiv-ning. Då mikro-t. avlyftes, slutes mikrofonströmmen
från batteriet B genom mikrofonen M och
induktions-rullens I primärlindning. Vidare bortkopplas
signalanordningen och anslutes i stället till ledningen L
hör-t.H och induktionsrullens sekundärlindning. Genom
nedtryckning av knappen K kan den senare
förbikopplas, varigenom utsändning av eget tal förhindras och
inkommande tal höres tydligare. Olika typer av
moderna LB-apparater visas i bild 3 och 4 å pl.
Vid stora lokalbatterinät bli underhållskostnaderna
för batterierna i abonnentapparaterna täml. dryga. Man
har därför för dessa nät övergått till s. k.
centralbatteridrift (se Centralbatteri). Härigenom
vinnas även andra fördelar, bl. a. en stor förenkling i
signaleringen, i det att denna kan ske med hjälp av
det gemensamma batteriet. Även signalinduktorn
bortfaller därför i de s. k. CB-apparatema. Senaste
modell av t.-apparat för CB-system visas i bild 5 å pl.
I automatiserade
t.-nät äro
abonnentapparaterna (AT-appa-raterna) lika de
manuella CB-apparater-na så när som på att
de kompletterats med
en anordning för
utsändande av
elektriska impulser, f
inger s k i v a n (fig. 5).
Den består av en kring
en central axel
vridbar rund skiva,
försedd med 10
fingerhål, ett för varje siff-
Fig. 5. Fingerskivan i princip.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
