Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér, 1. Esaias (skald) - Tegnér, 2. Esaias (språkforskare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
855 Tegnér 856
het. Fri från all opportunism, hade han i
”Hjälten” (1813) och ”Den vaknande örnen” (1815),
trotsande den allmänna opinionen, hänfört
lovsjungit Napoleon, och 1818 hyllade han vid
hundraårsminnes festen den svenske
hjältekonungen i en dikt ”Karl XII”, där heroiskt, oböjligt
ynglingatrots och rättspatos fångats i en evig
symbol. I sitt inträdestal i Sv. akad. 1819 över
J. G. Oxenstierna skildrade han den gustavianska
epoken med strålande färger.
Början av 1820-talet är T:s rikaste poetiska
blomstringsperiod. Den inledes av ”Sången”
(1819), med dess jublande förkunnelse av
diktens hälsobringande, lyckoskapande makt. Han
författar under denna tid den sommarljusa
hexameteridyllen ”Nattvardsbarnen” (1820), den
sentimentala romansen ”Axel” (1821) och ”Frithiofs
saga” (1820—25) samt påbörjar ”Gerda”, som
han dock fullbordade först på 1840-talet. Ehuru
en i stort sett ganska trogen omdiktning på
skilda versmått av en isländsk saga, utgör dock
”Frithiofs saga” ett lysande konstverk och ett
intimt psykologiskt dokument. T. har av sagans
grova figurer skapat en rad plastiska gestalter,
och han har fyllt dikten med sitt eget patos.
Labiliteten i T:s känsloliv hade dock med
åren blivit allt större, och kort efter det att
han blivit biskop i Växjö (1824) överfölls han
av en melankoli, som stundom förde honom till
sinnessjukdomens gräns. Hans kritiska ställning
till verkligheten övergick i världsleda, och hans
sarkastiska överlägsenhet emot sin omgivning
förvandlades till den intensivaste vämjelse vid ”det
tvåbenta hundsläkte, som kallas människorna”.
At denna sin tröstlöst svarta världssyn gav han
gripande uttryck i sina brev, som spegla ”en
själ i brand”, och i dikten ”Mjältsjukan” (1826),
samtidigt som han med myndighet och kraft
grep sig an med att civilisera och organisera sitt
vanvårdade stift. I många avseenden kom hans
ganska egenmäktiga episkopat att för detta
innebära en ny epok. Ej minst gällde detta på
undervisningsväsendets område, som låg T. särskilt
om hjärtat och där han i sina glänsande skoltal
och i den stora uppfostringskommittén 1826—28
allt ivrigare kom att kämpa för det klassiska
bildningsidealet. Den hellenska andan har även
i hög grad stämplat hans religiösa förkunnelse,
sådan den framfördes framför allt i den
mångfald kyrkotal, som tillkom under hans
biskopsår. Hans religion stod dock närmare
platonis-men än kristendomen.
Under all den rastlösa biskopliga
verksamheten blev honom poesien emellertid alltmer
främmande. Men att han därför inte förlorat
det suveräna greppet om sin lyras strängar
visade bl. a. den av milt vemod burna prologen
”Vid magisterpromotionen i Lund 1829”, där han
genom sin berömda lagerkransning av
Oehlen-schläger gjorde nordisk historia, den odödliga
sången ”Vid Svenska Akademiens femtiåra
minneshögtid” (1836), ett den gustavianska
tidsålderns panteon, samt åtskilliga politiska dikter,
”Georg Adlersparres skugga till svenska folket”
(1839) och ”Till svenska riddarhuset” (1840),
vilka brinna av samma våldsamma furia som
någonsin hans ungdomsdiktning. Föremålet för
hans hat var nu liberalismen. Han tyckte sig i
denna se en gengångare av den utilistiska och
materialistiska 1700-talsandan, som han tidigare
bekämpat; han förargades över den ohyfsade
tonen i dess press, och hans ridderliga sinne
greps av lågande förbittring över dess
hänsynslösa småsinne mot den gamle konungen. Han
övergick därför nu också med pukor och
trumpeter till konservatismens läger och talade dess
sak vid riksdagen. Han försummade ej heller
att offentligt hylla den åldrande monarken, bl. a.
i dikten ”Till konung Karl XIV Johan” (1841).
När T. publicerade denna dikt, hade han redan
(1840) drabbats av psykisk ohälsa, om vars
närmare art meningarna alltjämt äro delade. Efter
en tids vård på ett tyskt sinnessjukhus återvann
väl T. en viss jämvikt. Den småländska
präst-gårdsidyllen ”Kronbruden” härrör från denna tid.
Men han var en bruten man, och döden kom
som en befriare.
T:s ”Samlade skrifter” utgåvos i 1 :a uppl. av
C. V. Bottiger (7 bd) 1847—51, fullständig uppl.
av E. Wrangel och F. Böök (10 bd) 1918—25.
Ur den rika litt. må nämnas: A. Nilsson, inl.
till ”E. T:s filosofiska och estetiska skrifter”
(1913), ”Svensk romantik” (2:a uppl. 1924), ”Tre
fornnordiska gestalter” (1928), ”T. och
Uppsala-filosofien” (1934); E. Wrangel, ”T. i Lund” (2
bd, t932); T. P:son Wärendh, ”T. och
teologien” (1939); G. Jansson, ”T. och politiken
1815—1840” (1948); Å. Eliæson och B. Olsson,
”E. T., en monografi i bild” (1949); T. Sondén,
”T:s psykiska ohälsa” (i ”E. T. Studier till
hans person och verk”, 1946); Ph. Sandblom,
”E. T:s kroppsliga ohälsa” (i ”Tegnérstudier”,
1951), jämte en hel rad biogr. och litteraturhist.
skrifter: A. Werin, ”E. T. Från Det eviga till
Mjältsjukan” (1934), ”Tegnérdikter” (1955);
”Tegnérstudier tillägnade A. Werin” (1942); F.
Böök, ”E. T., en levnadsteckning” (3 bd, 1946
—47; bd 3 omfattar ”Brev i urval” jämte
register) ; ”E. T. Studier till hans person och verk”
(1946; minnesskrift utg. av Lunds univ.);
”Tegnérstudier”, utg. av Tegnérsamfundet (1948 ff.).
2) Esaias Henrik Vilhelm T., den föreg:s
sonson, språkforskare (1843—1928). Han blev
1865 docent, 1872 adjunkt i jämförande
språkkunskap och var 1879—1908 prof, i österländska
språk, allt i Lund. Led. av Sv. akad. 1882. —
T :s första filologiska arbeten gällde de
österländska språken. Med tiden drogs T. till den
jämförande indoeuropeiska språkforskningen och
de nordiska språken. Hans skrifter utmärkas av
grundliga insikter, vidsträckt beläsenhet och
skarp kombinationsförmåga. ”Om språk och
nationalitet” (i Sv. Tidskr. 1874), ”Språkets makt
öfver tanken” (1880), ”Om svenska familjenamn”
(i Nord. Tidskr. 1882), ”Om poesiens språk”
(inträdestal i Sv. akad. 1882; i Sv. Akad:s Handl.
1883) och ”Om genus i svenskan” (1892) vunno
en vidsträckt läsekrets och äga bestående värde.
Mot Rättstavningssällskapet utgav T. ”Natur och
onatur i fråga om svensk rättstavning” (1886),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
