Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér, 1. Esaias (skald)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
Tegnér
854
själv blev informator, blev av stor betydelse för
hans utveckling. I husets välförsedda bibliotek
fick han mätta sin läshunger med klassisk och
modern vitterhet och mottog grundläggande
politiska intryck av brukspatronens liberala,
upp-lysningsfärgade sympatier och av hans svärmeri
för den franska revolutionen och Napoleon, vilka
bidrogo att väcka T:s frihetskärlek och
hjältedyrkan.
1799 kom T. till Lund, där han genom sin
fantastiska flit och sin lysande begåvning inom
kort väckte uppseende, vann sina lärares
tillgivenhet och en exempellös framgång. Redan efter
tre år erövrade han magisterkransen såsom
primus, och man gjorde sedan allt för att bereda
hans fortkomst vid akademien, där han efter att
ha tjänstgjort som adjunkt i estetik och vice
bibliotekarie 1812 utnämndes till prof, i
grekiska. Till T :s stora popularitet i
universitetsstaden bidrog mycket tidigt också hans diktning.
Först blott osjälvständig efterbildning av de
gustavianska mästarna, fylldes den småningom
alltmer av den vibrerande klangen av hans
suveräna personlighet. Sedan T. 1806 grundat eget
hem och hemfört Anna Myhrman som maka,
började han göra sig gällande även i
sällskapslivet, där han nu — framför allt i det
akademiska kotteriet Härbärget — uppträdde med en
ridderlig öppenhet, en glättig frihet och
säkerhet och en blixtrande gustaviansk kvickhet, som
bjärt kontrasterade mot hans tidigare
bortkom-menhet och grubbelsjuka.
T:s lidelsefulla temperament och stolta,
oavhängiga väsen kommo honom att ständigt
befinna sig i en viss spänning med den omgivande
verkligheten. Han längtar melankoliskt bort från
den till det hinsides, eller han bjuder den heroiskt
trots. Det finnes anklanger till dessa djupt
personliga tongångar redan i hans tidigaste dikter,
men de klinga fullt ut med fascinerande klang
först sedan hans väsen frigjorts genom
bekantskapen med den tyska idealismen, med Schiller,
Kant och Fichte. Den präglar redan ”Den vise”
(1803), där T. i Kants och Fichtes anda med
sammanbitet trots förhärligar det pliktenliga,
heroiska handlandet och oavhängigheten av den
yttre verkligheten. Med ett helt annat spänstigt
humör bejakas de heroiska stämningarna i dikten
”Till min hembygd” (1804). Med åren
framträder alltmera det av den tyska
handlingsidealis-men förlossade aktiva, patetiska draget i hans
kynne. Han tar allt livligare del i samtidens
stora händelser och befinner sig därvid ständigt
i krigshumör. För första gången bryter detta
våldsamma patos fram i ”Nelson och Pitt”
samt ”England och Frankrike” (1806) för att
under ungdomsåren nå sitt högsta uttryck i
”Krigssång för skånska landtvärnet” (1808) och
”Svea” (1811), den förra en hänförd, av
glödande patriotism buren kampdikt, den senare,
som fick Sv. akad:s stora pris och gjorde T.
till nationalskald, en djärv, förbittrad, av götiska
tankegångar färgad straffdom samt en tändande
revanschdikt.
Besviken på sina lidelsefulla patriotiska för-
Esaias Tegnér. Akvarcllerad
teckning av L. H. Roos af
Hjelmsäter, 1816.
(1810) och alltmer
hoppningar, vänder T. med förtvivlan i hjärtat
över ondskans makt men också med förakt den
politiska verkligheten ryggen (”Jätten”,
”Asatiden”). Han ägnar sig med iver åt sin
akademiska verksamhet och framträder som en av
nyhumanismens första och främsta representanter
i Sverige. Från den politiska verklighetens
skräcksyner och missräkningar flyr T. också till
diktens värld. De första professorsåren beteckna
en flodtid i hans
diktning, som nu
nästan uteslutande —
i den
Platoninspire-rade mästaren
Schil-lers anda — formar
sig till en lovsång
över diktskapandets
under och
salighet: ”Skidbladner”,
”Flyttfåglarna”. I
”Skaldens
morgonpsalm” sublimeras
den av intensiv
lyc-ko- och frihetskänsla
burna skaldiska
hänförelsen till
evig-hetsupplevelse. Den
platonska idealismen,
som uppbär denna
dikt och framträtt
redan i ”Det eviga”
syrade T:s världsåskådning, välvde ovan den
jordiska verklighetens förvirrade skenvärld idéernas
solljusa rymd. Samtidigt som platonismen på detta
sätt gav helgd och storhet åt hans
diktarverksamhet, främjade den emellertid också hans
böjelse för världsleda och världsförakt genom att
ge den filosofisk sanktion. I ”Sång till solen”
erhöll T:s djupa försoningsbehov ett sublimt
uttryck. Vad som nu framför allt väcker hans
förbittring är de reaktionära strömningarna i
tiden, den heliga alliansens framträdande. Hans
stolta naturs spontana frihetskärlek, befruktad
av upplysningstidens frihetspatos, födde hos
honom en hetsig avsky för allt slags obskurantism,
en sinnesstämning, som nu bryter fram i den av
förtvivlan och förakt skälvande dikten ”Nyåret
1816”. Det är emedan T. uppfattar fosforisterna
som ”verktyg” för denna tidens ”förfärliga
anda”, som han ung. samtidigt i gravdikten över
Elof Tegnér förklarar dem krig på liv och död
och söker sätta sig i spetsen för ett korståg
mot dem. Striden fortsättes i humanare former
i hans stora ”Tal vid jubelfesten 1817” till
Luthers minne, ett av de mest storslagna
uttrycken för hans stolta oavhängighet, strålande,
bildskapande fantasi och lysande kvickhet. Han
går här skarpt till rätta med både upplysningen
och nyromantiken. Hans misstro mot den
romantiska filosofiens försök att på teoretisk väg
lösa tillvarons gåtor kommer också till uttryck
i den samtidigt författade dikten ”Polarresan”
samt i ”Epilog vid magisterpromotionen 1820”,
där T. i klassisk form framlägger sitt
bildnings-program, sammanfattat i orden kraft och
klar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
