Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taube, 4. Mathilda, f. Grabow - Taube, 5. Arvid - Taube, 6. Evert - Taube, 7. Aino - Tauber, Richard - Tauchnitz, släkt - Tauern, 1. Hohe - Tauern, 2. Niedere - Tauernbanan - Tauler, Johann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
823
Tauber—Tauler
824
från Paris (1876) uppträdde t. o. m. 1886, dels
som gäst, dels fast engagerad. Begåvad med en
vacker och välskolad stämma och en ovanlig
förmåga av musikalisk inlevelse, vann hon särsk.
som Julia i ”Romeo och Julia”, Ingeborg i ”Den
bergtagna” och som Mignon högt anseende. —
G. 1886 m. översten greve Carl Evert T. (1854
—1934).
5) Arvid Fredrik T., ättling i 5:e led till
T.i), greve, diplomat (1853—1916), avlade
kansliexamen i Uppsala 1877, löjtnant vid Livgardet
till häst 1878, ingick i Utrikesdep:s tjänst och
blev 1892 chef för dep:s politiska avd. och 1896
kabinettssekr. 1900—09 och 1912—16 innehade
T. den viktiga befattningen som svenskt
sändebud i Berlin. 1909—u var han utrikesminister
i Lindmans i:a ministär. T. var orienterad åt
Tyskland, och den traditionella svenska
utrikespolitik han i allm. förfäktade sökte han stundom
modifiera i överensstämmelse härmed.
6) Axel Evert T., författare, målare,
kompositör (f. 1890 12/s). Efter en ungdom,
tillbringad till havs och i främmande land, särsk.
Sydamerika,
debuterade T. som visförf.
med ”Sju
sjömansvi-sor och Byssan Lull”
(1919). Senare har
han i många lysande
och allmänt sj ungna
ballader demonstrerat
en pikaresk,
beskrivande, imitativ och
musikalisk förmåga, som
i sina bästa ögonblick
knappast står
Bell-mans efter. De första
av T:s vissaml.
behandla huvudsakl. sjö-
mansmotiv; senare, t. ex. i ”Himlajord” (1938),
”Ballader i Bohuslän” (1943) och
”Ballader i det blå” (1948), har han övergått till
en naturlyrisk, mer nyanserad genre utan att
därför avstå från det ironiska och det burleska.
Gestalter som Calle Scheven och Rönnerdahl,
Gustaf Blom och Ernst Georg Johansson ha
kommit att leva ett liv även utanför T :s sånger
som symboler för något typiskt svenskt. 1950
tilldelades T. av Svenska akad. Bellmanspriset
till ”en verkligt framstående svensk skald”.
Hans ”Samlade visor” ha kontinuerligt utgivits
från 1945. — T. har också skrivit prosaverk,
minnen och reseskildringar, som äga många av
hans visors kvaliteter, t. ex. ”Många hundra
gröna mil” (1951) och ”Jag kommer av ett
brusand’ hav” (1952). — Som målare är T.
företrädd i Nationalmuseum; han har också
själv illustrerat de flesta av sina böcker med
uttrycksfulla teckningar. — T. har även haft
huvudroller i filmer, ss. ”1 Roslagens famn”
och ”Sjösalavår”, båda byggda på hans visor
och figurer. — T. har instiftat Samfundet
Visans vänner för folklig dikt i ord och ton och
redigerat antologien ”Svenska ballader och visor
från medeltiden till våra dagar” (1948).
7) Aino Regina T., skådespelerska (f. 1912
11A). T. genomgick 1930—32 Dramatiska teaterns
elevskola och var därefter engagerad vid nämnda
teater samt vid Vasa- och Blancheteatrarna.
Som filmskådespelerska debuterade T. 1931 i
”Skepparkärlek” och spelade sedan under hela
1930-talet i en lång rad filmer. I några av sin
makes filmer på 1940-talet, ”Tåg 56”,
”Asa-Hanna” (Elin Wägner) och ”Nyckeln till
ringen”, kom hennes kultiverade och mjuka spelstil
till sin fulla rätt. 1946 hade hon en stor framgång
på Vasateatern som Majken i Hj. Bergmans
”Patrasket”. 1953 gjorde T. en utomordentlig
come back på Malmö stadsteater med
skådespelerskan—modern i Tjechovs ”Måsen” samt
modern i Pirandellos ”Sex roller söka en
författare”. Sedan hösten 1954 är hon engagerad vid
Dramatiska teatern. — G. 1940 m. skådespelaren
och regissören Anders Henrikson.
Tåu’ber, Richard, österrikisk-engelsk
opera-och operettsångare, tenor (1892—1948),
engelsk medborgare 1940. T. debuterade 1913 i
Chemnitz som Tamino i ”Trollflöjten” och vann
sedan anställning vid hovoperan i Dresden; han
sjöng även med stor framgång vid statsoperorna
i Berlin, München och Wien samt i London
och Paris, varjämte han turnerade i U.S.A.
Senare övergick T. alltmer till operetten, där
han vann stor popularitet i bl. a. sin egen
operett ”Der singende Traum” (1934). T. gästade
Stockholmsoperan 1925 och 1926. T. framträdde
även inom filmen. Han har skrivit ytterligare
två operetter samt sånger och filmmusik. T:s
sång utmärktes av utomordentligt välljud och
skicklig röstbehandling.
Tauchnitz [tåu’^nits], tysk bokförläggarsläkt.
En medl. av släkten, Christian Bernhard T.,
friherre von T. (1816—95), grundade 1837 i
Leipzig ett bokförlag, som blev särsk. känt genom sina
billiga uppl. av engelsk-språkiga förf, i den s. k.
”Tauchnitz edition” (”Collection of British and
American authors”). Sedan firman under och efter
2:a världskriget legat nere, har den 1952
återupptagit sin verksamhet, nu förlagd till Stuttgart.
Täu’em. 1) Hohe T. [hå’o], alpgrupp i
Salzburg och Kärnten, inom östalpernas centrala
gnejszon, i fortsättningen av Zillertalalperna,
som pläga räknas till T. i vidare bemärkelse;
den begränsas i n. av Pinzgau. T. har en längd
i ö.—v. av c:a 90 km och når i Grossglockner
3,798, i Grossvenediger 3,660 m ö. h. T. har c:a
250 glaciärer med en totalareal av 380 km2,
snögränsen ligger 2,700—2,800 m ö. h. Livlig
turisttrafik.
2) N i e d e r e T. [nfdara], n. ö. fortsättning
av T.i), inom Salzburg och Steiermark, mellan
Enns’ och Murs dalar. Hochgolling når 2,863
m ö. h.
Tåu’ernbanan, namn på bansträckan
Schwar-zach—Spittal i Österrike. T. passerar ö. ändan
av Hohe Tauern och har en längd av 8r km;
den uppnår i den 8,550 m långa Tauerntunneln
1,226 m höjd ö. h. T. byggdes 1902—09.
Tåu’ler, J o h a n n, tysk predikant och
mystiker (omkr. 1300—61). Han inträdde tidigt i do-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
