Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Sverige
536
nistern och flertalet av regeringens led.
Bildandet av den nya ministären (höger) uppdrogs åt
A. Lindman, vilken 1907 föreläde riksdagen ett
förslag om proportionella val till båda kamrarna
och nedsättning av valbarhetscensus, vilket
antogs såsom vilande av riksdagen (definitivt
antaget 1909). Tronskiftet 1907, då Gustav V
tillträdde regeringen, medförde ingen förändring
i ministärens sammansättning. Reformarbetet
från Staaffs första ministär fortsattes; bl. a.
inrättades Regeringsrätten och Lagrådet.
Storstrejken 1909 gav icke upphov till några
allvarligare oroligheter. Riksdagsvalen 1911
betecknade en överväldigande framgång för vänstern,
varför ministären Lindman avgick och Staaff
av enbart liberaler bildade sin andra ministär.
Lagstiftningsarbetet fortsattes, särskilt på det
socialpolitiska området, med stor iver. Den starka
försvarsrörelse, som efter 1911 bl. a. tog sig
uttryck i Svenska pansarbåtsföreningen och i
bondetåget 1914, vållade emellertid regeringen
svårigheter, och efter konungens borggårdstal
avgick ministären Staaff i febr. 1914.
Regerings-krisens karaktär av konstitutionell konflikt
mellan konungen och hans rådgivare förorsakade en
oerhörd politisk upphetsning. Den nya
regeringen, som bildades av Hj. Hammarskjöld och hade
K. Wallenberg till utrikesminister, lät utarbeta
en försvarsorganisation, som blev antagen av
riksdagen, sedan det liberala partiet på grund av
1 :a världskrigets utbrott förmåtts att uppge sin
opposition.
Krigsutbrottet medförde en allmän
inrikespolitisk avspänning och framkallade till en början
viss solidaritet med den neutralitetspolitik, som
regeringen trots alla svårigheter lyckades
genomföra. Ehuru sympatierna för de krigförande
parterna voro olika fördelade, önskade svenskarna
i allm. neutralitetens stränga upprätthållande med
undantag av ett fåtal medlemmar ur olika partier
(aktivisterna), vilka ivrade för anslutning
till centralmakterna. Svårigheten att under
kriget upprätthålla de reguljära
handelsförbindelserna gav anledning till ett vidsträckt statligt
ingripande i såväl den allmänna som den enskilda
hushållningen. Vid 1917 års riksdag
framträdde emellertid — delvis under intryck av
dyrtiden och i någon mån även av den ryska
marsrevolutionen — en stark liberal och
socialdemokratisk opposition mot regeringen, särskilt mot
dennas sätt att föra neutralitetspolitiken. På
våren 1917 avgingo stats- och utrikesministrarna
samt de flesta av statsråden. Statsminister blev
nu C. Swartz och utrikesminister A. Lindman.
Den nya ministären blev emellertid kortvarig,
då valen på hösten 1917 gingo i deciderad
vänsterriktning. Regeringen avgick och ersattes med
en liberal-socialdemokratisk koalitionsregering,
med N. Edén som statsminister. Under våren
1918 utsattes denna för starka påtryckningar att
ingripa i inbördeskriget i Finland, men den
till-lämpade även i denna situation den
neutralitetspolitik, som under världskriget blivit traditionell.
En begäran om vapentransporter från S. till den
vita regeringen i Finland tillbakavisades sålunda.
De insatser, som från svensk sida gjordes,
till-kommo på frivillighetens väg. Om Ålandsfrågan
se Åland.
Revolutionsvågen i Europa hösten 1918 gav
i S. anledning till starka krav på genomgripande
författningsreformer. 1918 borttogs den
graderade röstskalan vid kommunala val, och 1919
genomfördes även en politisk rösträttsreform,
varigenom bl. a. kvinnor fingo rösträtt. En
urtima riksdag 1919 antog även det
socialdemokratiska kravet på 8-timmars arbetsdag. 1920 ingick
S. i Nationernas förbund. S. å. avgick Edénska
ministären och efterträddes av en rent
socialdemokratiskt regering med Branting som
statsminister. Den fick emellertid avgå redan efter
ett halvår och efterträddes av ett par kortvariga
ämbetsmannaregeringar.
Utmärkande för S:s politiska liv under
mellankrigstidens första skede var, att landet
styrdes av parlamentariska minoritetsregeringar, som
ganska snabbt avlöste varandra. Riksdagsvalen
på våren 1921 stärkte socialdemokraternas
representation på alla de borgerliga partiernas
bekostnad, och Branting bildade i okt. 1921 sin
andra regering. Den ekonomiska krisen, som
följde efter 1 :a världskrigets högkonjunktur,
gjorde arbetslöshetsfrågan brännande. Riksdagen
vägrade att anta ett regeringsförslag rörande
arbetslöshetsunderstöd till arbetslösa, som berördes
av konflikter, och till följd härav avgick
regeringen Branting. Ledaren för F. K:s höger, E.
Trygger, blev i april 1923 statsminister i en
regering, som angav försvarsfrågans lösning som
sin främsta uppgift. Dess förslag i frågan föll
emellertid i riksdagen 1924, och Trygger avgick
efter nyval till A. K. s. å. Branting blev i okt.
1924 för tredje gången statsminister men
överlämnade i jan. 1925 av hälsoskäl ledningen av
regeringen till R. Sandler. S. å. löstes
försvarsfrågan på basis av regeringens förslag, som dock
modifierades av de folkfrisinnade; högern åter
stod i opposition mot detta s. k.
nedrustnings-beslut. Men återigen vägrade de folkfrisinnade
att 1926 godkänna den socialdemokratiska
regeringens direktiv för arbetslöshetsunderstöd, och
regeringen Sandler avgick. Nu övergick
regeringsmakten till de folkfrisinnades ledare, C.
Ekman. Han eget parti förfogade blott över
28 mandat i A. K., men några liberaler ingingo
i regeringen. Denna hoppades kunna vinna
riksdagens bifall till sina förslag genom en
”hoppande majoritet”, i det att än högern och
Bondeförbundet, än socialdemokraterna måste rösta för
desamma (”vågmästarpolitiken”). En skolreform
genomfördes 1927, arbetsfredslagar antogos 1928.
över huvud hade det ekonomiska läget i S.
förbättrats. 1924 hade guldmyntfoten återinförts;
under rådande högkonjunktur sjönk
arbetslösheten. S. övergick till att bli ett
kapitalexpor-terande land, och särsk. tändstickskungen Ivar
Kreuger skapade sig ett namn inom den
internationella penningmarknaden. Vid nyval till A.
K. 1928 förlorade socialdemokraterna, som efter
Brantings död 1925 till partiledare korat P. A.
Hansson, 14 mandat, medan de folkfrisinnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
