Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
533
Sverige
534
former; bl. a. upphörde indragningsmakten 1844.
Viktiga partiella reformer inom straff- och
civillagstiftningen genomfördes även; däremot
lyckades man ej nå fram till en lösning av
representationsfrågan. Ekonomiskt blev Oskar I :s
regering av största betydelse. Då lades grunden
till S:s moderna bankväsen,
handelslagstiftningen förbättrades, de första järnvägarna byggdes.
Efter februarirevolutionen 1848 blev emellertid
Oskar I :s politik mer reaktionär, och regeringens
intresse för positivare reformpolitik svalnade
märkbart. Utrikespolitiskt betecknar Oskar I:s
regering en nyorientering. S. avlägsnade sig
alltmer från Ryssland och engagerade sig i
skandinavismen. Under Krimkriget bibehöll S. sin
neutralitet, ehuru dess sympatier avgjort voro
för västmakterna; för S:s vidkommande
resulterade kriget i novembertraktaten, varigenom
Skandinaviska halvöns integritet gentemot
Ryssland garanterades. Under de första åren av
Karl XV:s regering (1859—72) blev S. i allt
högre grad indraget i den skandinavistiska
politiken, och under dansk-tyska kriget 1864
avvärjdes ett hotande krig mellan S. och
Preussen huvudsakl. genom den moderation, som
regeringen under ledning av statsministrarna L. G.
De Geer och Chr. R. L. Manderström visade.
Inrikespolitiskt dominerades de första åren av
Karl XV:s regering av representationsfrågan.
Trots starkt motstånd lyckades den De Geerska
regeringen 1866 genomdriva sitt
representationsförslag, enl. vilket den gamla ståndsriksdagen
ersattes med en modern
tvåkammarrepresenta-tion. Några år tidigare, 1862, hade regeringen
genomfört den stora kommunalreformen, som
bl. a. innebar upprättandet av landsting.
Tiden 186 6—1 905. De genomgripande
författningsreformerna hade åtföljts av en allt
intensivare materiell utveckling. De stora
statliga järnvägslinjerna började utbyggas, och de
första ansatserna till en modern storindustri
kunna spåras till 1860-talet. Under finansministern
J. A. Gripenstedt genomfördes en friare
närings-lagstiftning och en vittgående frihandelspolitik.
Redan vid de första tvåkammarriksdagarna
framträdde ett stort och inflytelserikt parti,
Lantmannapartiet, under talangfulla ledare, ss. E. Key,
A. R. F. Posse och C. Ifvarsson. Skiljaktigheter
i ekonomiska frågor samt i försvarsfrågan
medförde snart en kritisk inställning mot ministären
De Geer. 1870 avgick De Geer som statsminister
och efterträddes av sin civilminister A. G.
Adler-creutz. Under fransk-tyska kriget 1870—71
lyckades S. trots Karl XV:s franska sympatier utan
egentliga svårigheter upprätthålla neutraliteten.
Tronskiftet 1872, då Karl XV:s broder,
hertigen av Östergötland, såsom Oskar II (reg.
1872—1907) besteg tronen, medförde ej
omedelbara förändringar i ministärens
sammansättning.
Redan 1874 avgick emellertid Adlercreutz och
efterträddes av E. Carleson, vilken på våren 1875
lämnade sin plats åt De Geer, som nu bildade
sin andra ministär, i vilken dock flera av de
förutvarande statsråden ingingo. Den nya
re
geringen möttes av stora svårigheter, särskilt i
försvars- och grundskattefrågorna, där det allt
mäktigare Lantmannapartiet gick fram på från
regeringsprogrammet avvikande linjer. 1876
genomfördes en betydelsefull grundlagsändring, då
det moderna statsministerämbetet upprättades.
Frågan om indelningsverkets avlösande med en
värnpliktsarmé blev den närmaste orsaken till
den andra De Geerska regeringens fall 1880.
Lantmannapartiets ledare A. Posse blev nu
statsminister. Under dennes ministär förblev försvars
frågan den viktigaste politiska tvistefrågan,
och den blev också orsak till Posses avgång
1883. Under 1880-talets senare hälft började de
politiska motsättningarna markeras av striderna
mellan frihandlare och protektionister. De senare
utnyttjade skickligt 1880-talets dåliga
jordbrukskonjunkturer och vunno efter valen 1887
majoritet i riksdagen. En blandad protektionistisk
fri-handelsvänlig ministär bildades 1888 under
ledning av G. Bildt. Redan följ, år efterträddes
Bildt av G. Åkerhielm, en av ledarna för Första
kammarens protektionister. 1891 antogs en
protektionistisk tulltaxa i modifierad form. På
grund av sina oförsiktiga uttalanden i
unions-frågan nödgades Åkerhielm s. å. avgå och
efterträddes då av E. G. Boström.
Under 1800-talets sista årtionden började de
stora sociala frågorna i allt högre grad sätta
sin prägel på S:s politiska liv. 1889 hade
sålunda den socialistiska arbetarrörelsen
konsoliderat sig till Sveriges socialdemokratiska
arbetareparti, vilket inom kort i Hjalmar Branting
fick en framträdande ledare. 1900 avgick
Boström som statsminister och efterträddes av F.
v. Otter, och följ, år lyckades dennes regering
lösa den segslitna försvarsfrågan, då
indelningsverket ersattes med en på allmän värnplikt
grundad arméorganisation. Ömkring sekelskiftet
började även rösträttsfrågan bli aktuell. Liberaler
och socialdemokrater krävde en utsträckning av
rösträtten, och sedan regeringens eget förslag
till frågans lösning fallit vid 1902 års riksdag,
avgick v. Otter och efterträddes av Boström,
som nu bildade sin andra ministär. Boströms
misslyckade unionspolitik framkallade hans
avgång våren 1905. Den nya ministären blev en
ämbetsmannaregering. Efter norska revolutionen
7 juni s. å. tillkom i aug. en ny ministär under
ledning av Chr. Lundeberg. Lundebergs
ministär, som blev en konservativ-liberal
koalitionsregering, i vilken bl. a. A. Lindman och K. Staaff
ingingo, hade till främsta uppgift att bringa
underhandlingarna med Norge efter unionsbrottet
till slut.
Tiden från 1905. Sedan förhandlingarna
med Norge slutförts, avgick Lundeberg och
efterträddes av Staaff, som bildade ny ministär,
där det liberala elementet var förhärskande.
Efter unionsupplösningen framträdde i S. ett mer
intensivt politiskt intresse, som bl. a. tog sig
uttryck i ett omfattande lagstiftningsarbete
(Norrlandslagen, Staafflagarna m. m.). Då den
nya ministärens proposition i rösträttsfrågan
förkastades av 1906 års riksdag, avgingo
statsmi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
