Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska litteraturen - Upplysningstidevarvet - Nyromantiken - Efterromantiken - Naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
Svenska litteraturen
422
garorden inträdde ett nytt skede. G. Ph. C r e u t z
överträffade vida Dalin i sin verskonst genom
osviklig korrekthet, mjuk melodi och förfining.
Hos fru Nordenflycht och G. F.
Gyllenborg skönjas en mer avancerad kulturradikalism
än hos Dalin och samtidigt inflytande från J. J.
Rousseau. Fru Nordenflycht fördjupade lyriken,
som hos henne blev uttryck för hänsynslös
personlig bikt. Gyllenborg besjöng den
medborgerliga patriotismen, det stoiska dygdeidealet och
krävde genomgripande moralisk regeneration. C.
M. B e 11 m a n s diktning saknar den teoretiska
bakgrund och det didaktiska drag, som annars
prägla tidens poesi; den är dramatisk och
impressionistisk, djärvt realistisk ehuru insprängd
med rokokoelement.
Den tredje perioden, gustavianska tiden, tog sin
början under 1770-talet. Upplysningen i sin
radikalaste form, encyklopedisternas, hade nu trängt
igenom och förkunnades från 1778 i Stockholms
Posten av J. H. Kellgren, som var dess
främste förkämpe och jämte N. von
Rosenst e i n på 1 780-talet i den s. k. sens
commun-stri-den angrep ordensmystiken och
swedenborgianis-men. Mot upplysningen och beroendet av
fransmännen uppträdde T. T h o r i 1 d.
Sentimentaliteten kännetecknade J. G. Oxenstierna och
B. Lidner, för romantikens store patetiske
lyriker. Dramatiken blomstrade tack vare Gustav
III:s teaterintresse (operor och versdramer,
lustspel).
Efter Gustav HI:s död inträdde en avmattning.
F. M. Franzén, Kellgrens lärjunge, gav rika
löften, som sedan ej infriades, om idyllisk och
romantisk lyrik. Han böjde sig för C. G. a f
Leopold, den konservativaste representanten för
pseudoklassicismen. Realistisk och satirisk
borgerlig dikt skrev fru A. M. Lenngren.
Svenska akademien, stiftad av Gustav III 1786,
ställde sig under Leopolds ledning avog mot alla
nyheter och gillade blott akademisk epigonpoesi.
Nyromantiken (1810—30-talet). Romantikens
genombrott skedde i samband med revolutionen
1809. Den avgörande impulsen kom från
Tysklands idealistiska filosofi, nyhumanistiska och
nyromantiska diktning. Denna kulturströmning vann
så mycket lättare seger i Sverige, som en kraftig
patriotisk rörelse gripit nationen efter Finlands
förlust och Napoleonskrigen. Nyromantiken
anknöt till 1600-talets göticism och 1700-talets
förromantik. Formellt betecknade den fullständig
frigörelse från klassicistiskt regeltvång; känsla
och fantasi bestämde stil och rytmer. Den
romantiska världsåskådningen präglade också
forskningen. Det religiösa livet förnyades och
fördjupades ; J. O. W a 11 i n skapade i den nya svenska
psalmboken epokens betydelsefullaste religiösa
poesi.
Av riktningens företrädare bildade
Uppsalaro-mantikerna en grupp. Närmast anslöto de sig till
den äldre tyska nyromantiken. P. D. A. Att
erbom, som var Schellings lärjunge, riktade svensk
lyrik med nya motiv och stämningar. Hans
sagospel ”Lycksalighetens ö” är bräddat av
skön-hetsträngtan men avvisar det estetiska livsidealet
och hänvisar till religionen. E. G. G e i j e r gjorde
sin viktigaste poetiska insats genom de tidiga
”götiska” dikterna, uttryck för den nordiska
renässansen. Banbrytande som svensk
hävdatecknare, var han betydande som filosof och övade
även efter sin övergång till liberalismen stort
inflytande. E. J. Stagnelius skilde sig från
de övriga genom sin teosofiska åskådning, som
upptagit gnostiska och manikeiska element och
utmynnade i en pessimistisk dualism. I högre
grad än kanske någon annan samtida skald var
han en egocentriker. Som periodens förnämste
skald framstod tidigt E. Tegnér. Romantiker
i sin platoniserande idealism, stod han avog mot
Atterboms och Stagnelius’
musikaliskt-stämnings-fulla och spekulativt-mystiska produktion. I
”Frithiofs saga” gav han med lysande brio
bilden av en humaniserad fornnordisk gestalt, som
ingått i världslitteraturens typgalleri. Till
romantiken hörde även C. J. L. A 1 m q u i s t,
ehuru hans viktigaste verk först utkommo på
1830-talet. Ytterst mångsidig, gav han i
”Törnrosens bok” dels romantiska dramer, epos och
romaner, dels modern tendenslitteratur, som satte
problem under debatt, och införde även
folklivs-skildringen. Den götiska skolan företräddes
målmedvetnast av P. H. Lin g.
Efterromantiken. Liberalismen (1830—80). På
den rika blomstringen under 1800-talets andra
och tredje årtionden följde en lång period av
svagare ursprunglighet. Litteraturen förblev i
mycket både till form och innehåll romantisk,
men under denna epigontid gick likväl
romantiken långsamt sin upplösning till mötes.
Liberalismen blev från slutet av 1830-talet den
strömning, som starkast grep de yngre och till vilken
Gei jer slöt sig, medan Almquist och L. J. H i e
r-t a, det inflytelserika Aftonbladets ledare,
förfäktade en radikalare uppfattning. Prosadiktningen
trängde segrande fram, romanen blev den
viktigaste genren (Almquist, Fredrika Bremer,
Emilie F 1 y g a r e-C a r 1 é n, Sophie von
K n o r r i n g). Tyskland hade ännu betydelse för
skalderna, ”Das junge Deutschland” för dem,
som vände sig till dagsaktuella ämnen och skrevo
politiska tendensdikter som O. P. S t u r z
en-b e c k e r och C. V. A. Strandberg, de
förnämsta skandinavistiska poeterna. Periodens
störste skald var finländaren J. L. Runeberg,
hos vilken realism förenas med romantik och
nyklassicism. Han gav som lyriker det stora
föredömet av en renare, osmyckad stilkonst.
Nyhumanist och romantiker var V. Rydberg, vars
åskådning var en platonsk liberalism och som
banade väg för ett antiortodoxt religiöst
genombrott. Hans formsköna lyrik är tankediktning,
som söker en förening av hellenism och
kristendom eller gisslar sociala missförhållanden och
tidslyten. Lyrisk förnyelse bragte C. S n o i 1 s k y
i slutet av 1860-talet. (Se vidare art. om Blanche,
A., Braun, W. von, Bottiger, C. W.,
Crusen-stolpe, M. J., Malmström, B. E., Topelius, Z.,
Wennerberg, G., Wirsén, C. D. af).
Naturalismen (1880—90). 1880-talet medförde
en nyorientering, framkallad av påverkningar från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
