Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska litteraturen - Den medeltida litteraturen - Reformationstiden - Stormaktstiden - Upplysningstidevarvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Svenska litteraturen
420
den s. k. skaldepoesien synes ha haft
motsvarighet i Sverige.
Den medeltida litteraturen. Den kristna
kyrkan i Sverige använde som skriftspråk latin; av
modersmålet hade man i skrift föga behov.
Fr. o. m. 1200-talet finnas latinska böcker till
stort antal. För vidare kretsar blevo legenderna
av stor betydelse. Från 1206 finnes en latinsk
legend om Värends apostel S:t Sigfrid, den äldsta
i Sverige författade skriften.
Den äldste svenske författaren var
dominikan-munken Petrus de Dacia (se d. o.).
Sveriges förste latinske skald var biskop Brynolf
Algotsson (d. 1317), som författade Sveriges
äldsta officier. Från samma tid var magister
Mattias (d. 1350), som skrev flera på sin tid
berömda skolastiska arbeten. Den mest bekanta
var dock den heliga Birgitta (d. 1373).
Hennes ”Uppenbarelser” nedskrevos först på svenska
men överflyttades sedan av hennes biktfäder till
latin. Det av henne grundlagda Vadstena kloster
blev ett litterärt centrum för hela Norden. Där
översattes den ojämförligt största delen av de
religiösa skrifter, som lästes under unionstiden.
— Den världsliga litteraturen har tagit sin färg
av riddarväsendet. Ett uttryck för denna nya
anda äro Eufemiavisorna (se d. o.), som
under 1300-talets första år överflyttades till
svensk knittelvers. Ett mera självständigt arbete
av liknande art är Erikskrönikan.
Viktigast är balladdiktningen, vars blomstring
trol. infaller under folkungatiden, ehuru
balladerna numera finnas kvar blott i uppteckningar
från en långt senare tid. (Se Konunga- och
höv-dingastyrelsen).
Det betecknande för unionstiden är det starka
framträdandet av nationalitetskänslan, som
väcktes dels av det tyska förtrycket under Albrekt,
dels av Engelbrektska upproret. Ett uttryck för
denna nya stämning har man framför allt i biskop
Tomas’ visor men även i framträdandet av en
historisk litteratur, vilken tar form av en rad
krönikor. Märkliga äro även Ericus Olais
”Chronica regni gothorum” och bröderna Olaus
Magnus’ och Johannes Magnus’
arbeten. Flera riddardikter översattes under denna
tid. Intressantast är ”Alexandersagan”, som
måhända innehåller anspelningar på Bo Jonsson
Grip och konung Albrekt. 1477 fick Sverige eget
univ., i Uppsala. Från Tyskland kommo våra
första boktryckare. Någon större betydelse för
den allmänna bildningen hade boktryckarkonsten
dock ännu icke, ty böckerna voro avsedda endast
för den katolska gudstjänsten. På svenska
utgå-vos blott några obetydliga andaktsböcker.
Reformationstiden (1520—1648). Den mest
betydande författaren var Olaus Petri, vars
folkskrifter voro av stort värde för den
svenska allmänheten och som även kan sägas ha
skapat den svenska prosa, som blev den brukliga
ända fram till Dalin. Tiden från Olaus Petris
död till Gustav II Adolfs tronbestigning (1611)
är i litterärt avseende ytterst steril.
Uppvaknandet skedde först med Gustav II Adolf.
Skönlitteraturen under denna period bestod mest av
psal
mer och andliga visor. Det var först nu vi fingo
en verklig lyriker i den begåvade äventyraren
Lars Wivallius. Även det bevarade dramat
börjar först med reformationstiden. I början av
1600-talet uppstod ett världsligt drama, vars
första representant är ”Tisbe” av Magnus
Olai Asteropherus. Av liknande art äro
även M e s s e n i u s’ (d. 1636) dramer, ”Disa”
m. fl. Från Tyskland kom slutligen en tredje art
av drama, skol- och studentkomedien.
Stormaktstiden (1648—1718). På nyåret 1648
avslutade Georg Stiernhielm sin
epokgörande dikt ”Hercules”, och därmed börjar en
ny period i svensk litteraturhistoria. Bland
Stiern-hielms efterföljare kunna nämnas Samuel
Co-1 u m b u s och Urban H j ä r n e. Redan omkr.
1680 hade en ny strömning kommit, som inleddes
av pseud. Skogekär Bärgbos 1680 utg.
men långt tidigare (på 1630-talet) skrivna
sonettsamling ”Wenerid”, vilken närmast anslöt sig till
Petrarcas bekanta dikter. Därmed hänvisades på
det moderna Italien, och det var till den där
härskande marini smen, som de svenska skalderna
1680—1700 närmast anslöto sig. Mest betydande
är Gunno Dahlstierna, vars ”Kunga
Skald” är det typiska exemplet på svensk
mari-nism. Men ung. samtidigt gjorde man bekantskap
med den franska storhetstidens poesi, och genom
denna lärde man sig inse svulsten och
smaklösheten hos de italienska förebilderna. Ledande
inom den nya riktningen var Samuel T r i
e-wald (d. 1743), som valde Boileau till mönster,
dock utan att rätt förstå honom.
Inom språkforskning och fornkunskap voro
Stiernhielm och Olof Rudbeck
föregångsmän. Den senares arbete, ”Atlantican”,
behärskade fornforskningen långt in på 1700-talet. I
samband med denna forskning framväxte ett starkt
nationellt patos, som anknöt till göternas ryktbara
forntid. (Se vidare art. om Frese, J., Johansson,
L. [pseud. Lasse Lucidor], Runius, J., och
Swedberg, J.)
Upplysning stidevarvet (1700-talet). I början var
poesien övervägande religiös; den slöt sig till
tyska förebilder. Annars hämtade litteraturen
sina impulser från Frankrike och England. Den
franska pseudoklassicismens aristokratiska
formkultur kom att stå som idealet under större delen
av 1700-talet. Jämsides därmed gick det engelska
inflytandet, där en borgerlig realism gjorde sig
gällande. Under 1700-talets första hälft trängde
upplysningen dock endast föga fram i Sverige.
Dess förste representant var Olof von D
a-1 i n, som på 1730-talet blev den ledande. I epos,
drama och rokokopoesi följde han fransmännen,
som utgivare av Then Swänska Argus de
engelska veckoskrifterna. Hans betydelse är
också framför allt att ha föryngrat prosaformen och
gjort den folkligare samt att ha förmedlat den
äldre, moderatare upplysningens idéer. Tidens
uti-listiska läggning gynnade naturvetenskaperna och
ekonomien, vilka tillförde svensk litteratur ett
antal betydande verk; särskilt märkas
reseskildringarna (C. von Linné, J. Wallenberg
m. fl.). — Med det vittra sällskapet Tankebyg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
