Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Tveskägg (konung av Danmark) - Sven Estridsen (konung av Danmark) - Sven Grate (konung av Danmark) - Sven - Svenæus (Carlsson), Sven - Svenarum (Svennarum) - Svend Aggesön (Aagesen) - Svendborg - Svendborg amt - Svendsen, Johan - Sven Dufva - Sveneby (Svenneby)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
391
Sven—Sveneby
392
efter äktade S. hans änka (se Sigrid Storråda).
Han angrep senare Olav Trygveson av Norge,
efter vars fall år 1000 S. fick Sunnanfjellske
Norge. Efter att ha gjort flera härnadståg till
England erövrade S. landet 1013 men dog kort
därefter.
2) Sven Estridsen (d. 1076), konung
1047—76, son till Ulf jarl och S. Tveskäggs
dotter Estrid, uppfostrades i England och
uppehöll sig en tid i Sverige, tills han omkr. 1040
blev jarl i Danmark. S. gjorde uppror mot
Magnus den gode och sökte förgäves tillskansa sig
kronan. Efter Magnus’ död valdes han till
konung men måste i sjutton år kämpa om riket
med Harald Hårdråde av Norge, tills förlikning
ingicks 1064. S. sökte 1069—70 och 1075 utan
framgång erövra England, som hade lösryckt sig
från Danmark. Inåt visade han organisatorisk
duglighet, och huvudsakl. för kyrkans utveckling
blev hans regering banbrytande. S. var gift tre
gånger men efterlämnade inga äkta barn.
Däremot hade han omkr. tjugu barn utom
äktenskapet, av vilka fem blevo kungar.
3) Sven Gr ate (d. 1157), konung 1146—
57, son till Erik Emune, valdes 1146 till konung
på Själland och i Skåne, medan hans släkting
Knut Magnusson valdes i Jylland. 1157 delade
S. och Knut riket med S:s kusin Valdemar så,
att S. fick Skåne, Knut Själland och Valdemar
Jylland, men s. å. lät S. döda Knut i Roskilde
och tänkte också dräpa Valdemar. Under den
följ, striden mellan dem stupade S. i slaget på
Grade hede.
Sven, se Riddare.
Svenæus (urspr. Carlsson), Isak Sven
Fredrik, teolog (1883—1950), teol. kand, i
Uppsala 1906, prästvigd s. å., teol. lic. 1916,
kyrkoherde i Ulricehamn 1919, teol. dr 1921, domprost
i Linköping 1926, i Karlstad 1938; led. av
kyrkomötet 1929—48. Av S:s skrifter må nämnas
”Aggadastoff i N. T:s skrifter” (dr-avh., 1920),
”Arbetets värdering” (prästmötesavh., 1934) och
”1 ordets tjänst” (1938).
Svènarum, förr Svennarum, sn i
Jönkö-pings län, Västra hd, kring Hoksån, i höglandet
s. om Jönköping; 186,71 km2, 1,445 inv. (1954).
Når i Högenacke 358 m ö. h. 1,292 har åker.
Egendom: Hook (tillh. Munksjö ab.;
corps-de-logiet pensionat). Kyrkan av sten är från
1700-talet; altartavla av P. Hörberg 1808. Ingår i
Vrigstads, S:s och Nydala pastorat i Växjö stift,
Västra härads kontrakt. Tillhör storkommunen
Vrigstad.
Svend Aggesön [svä’n] (A a ge sen), dansk
storman och historieskrivare. S. tillhörde samma
jylländska stormansätt som de lundensiska
ärkebiskoparna Asker och Eskil. Han deltog i Knut
VI :s tåg mot venderna 1185 och skrev på latin
under u 80-talet en skrift om Vederlagen, d. v. s.
den strafflag, som gällde för den danske
konungens hird, och en kortfattad Danmarks historia
från äldsta tid till 1185. Båda verken äro av stor
betydelse för kunskapen om Danmarks äldre
historia. De äro senast utg. av M. C. Gertz i
”Scriptores minores historiæ danicæ”, I (1917—
18). Da. övers, av Gertz (1916—17).
Svendborg [svä’nbår], stad på s. Fyn,
Danmark; 23,000 inv. S. ligger vid det smala,
flodlik-nande Svendborg Sund, som skiljer Fyn från ön
Tåsinge. Längs sundets branta stränder utbreder
sig den gamla staden med sina smala, krokiga
gator och gamla hus, därav många korsvirkeshus.
S. har växt upp kring den djupa, naturliga
hamnen och var för 100 år sedan centrum för den
danska segelfartygsflottan. Det är fortfarande
hemort för en ansenlig handelsflotta. Flera
skeppsvarv och mindre båtbyggerier m. m.
Navigationsskola. S. är en betydande turiststad,
särsk. för segelsporten, tack vare de många öarna
och holmarna med sin sommarstugebebyggelse.
S. har järnvägsförbindelse med Odense, Nyborg
och Fåborg och färj förbindelse med Tåsinge,
Langeland och Ærö.
Svendborg a’mt [svä’nbår], i Danmark,
omfattar s. ö. Fyn samt Langeland, Ærö, Tåsinge
m. fl. öar; 1,666,89 km2, c:a 150,000 inv. Städer:
Svendborg (residensstad), Nyborg, Fåborg,
Rud-köbing och Ærösköbing.
Svendsen [svä’nsan], Johan Severin, norsk
tonsättare (1840—1911). Han var elev vid
kon-servatoriet i Leipzig 1863—67, studerade sedan i
Paris och slöt sig där
till
Saint-Saènskret-sen. S. återvände snart
till Tyskland, där han
särskilt tog intryck
av nyromantikerna. I
Oslo dirigerade han
omväxlande med Grieg
Musikföreningens
konserter 1872—77 och
1880—83 och var
sedan hovkapellmästare
i Köpenhamn till 1908.
— Som tonsättare var
han Norges främsta
namn jämte Grieg.
Till de första, redan under studietiden i
Leipzig komponerade verken höra
a-mollkvartet-ten, kvintetten, oktetten och D-dursymfonien. I
Paris skrev han den symfoniska inledningen till
”Sigurd Slembe” och en violinkonsert, kort
därefter i Leipzig en violoncellkonsert. Under första
Oslotiden tillkommo orkesterlegenden
”Zora-hayda”, festpolonäs op. 12, orkesterfantasierna
”Romeo och Julia” och ”Karneval i Paris”, fyra
norska rapsodier, B-dursymfonien, ”Norsk
kunst-nerkarneval” och en andra stråkkvartett.
Sven Dufva, hjälten i en av ”Fänrik Ståls
sägner”. Titelgestalten är anknuten till
folksagans Klumpe Dumpe, den belackade yngste
brodern; huvudscenen, striden på bron, är inspirerad
av sägnen om Horatius Cocles’ envig mot konung
Porsennas här på bron vid Rom (se Livius, II,
kap. 10). — Utan skäl har S. identifierats med
verkliga soldater. — Jfr E. Hornborg, ”Fänrik
Ståls sägner och verkligheten” (1954).
Sveneby (tidigare Svenneby), sn i
Skaraborgs län, Vadsbo hd, n. om Tidan och sjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
