- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 20. Steninge - Terni /
353-354

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampdjur, spongier - Svampdosa - Svampförgiftning - Svampgifter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

353

Svampdosa—Svampgifter

354

Svampdjur. Fr. v. Sycon coronatum (t. v.) och Leucosolenia complicata; Hyalonema; Euplectella; Tragosia
in-fundibuliformis.

sötvattens-s. de s. k. gemmulae. Vid den
könliga fortplantningen bildas med gissel försedda
larver. Larven sätter sig fast med urmunnen,
som sedan sluter sig, i den motsatta ändan
uppstår osculum.

S. omfatta mycket talrika släkten och arter i alla
hav; några få släkten leva i sött vatten. S. indelas i
3 ordn.: i) Kalksvampar, Calcispongiae: skelett
bildat av kalk, med bl. a. släktena Sycon, Sycandra och
Leucosolenia, byggda efter Sycow-typen. 2)
Glassvampar: a) Ordn. Triaxonia (Hyalospongia’): med
säckliknande gisselkamrar och skelett bestående av
vanl. treaxiga kiselnålar (kiselsvampar);
stundom saknas skelett. Hit höra de med kiselskelett
försedda släktena Staurocalyptus, Euplectella, Monoraphis
och Hyalonema, utmärkta av mycket långa spiculae,
samlade i ett knippe i undre polen, b) Ordn.
Tetraxo-nia: med komplicerat kanalsystem och runda
gisselkamrar, skelettet bestående av 4- el. i-axliga spiculae
el. av endast spongintrådar; sällan saknas skelett. Hit
höra bl. a. barksvampar med släktet Geodia, som har
kiselkulor i barklagret, borrsvampar, den mer än
meterhöga neptunsbägaren (Poterion neptuni), den vid
Bohusläns kust allmänna Tragosia infundibularis, de sig
även med gemmulae fortplantande sötvattenssvamparna
Spongilla och Ephydatia, som bilda gröna överdrag på
pålar, stenar och ris i sjöar och floder, samt
hornsvampar, Ceratosa (Ceraospongiae), med badsvamparna.
S. äro en urgammal grupp. Under sin långa historia
har den i mycket bibehållit sin organisation oförändrad.
De äldsta paleozoiska formerna äro kiselsvampar,
kalksvampar möta i devoniska lager, hornsvampar äro ej
kända som fossil.

Svampdosa, liten metalldosa till förvaring av
en i luktvatten indränkt svamp. S., som ofta i
konstfärdiga former hade stor spridning under
1600-, 1700- och 1800-talen, var bl. a. ett viktigt
tillbehör vid kyrkobesöken och en vanlig
fäst-mansgåva.

Svampförgiftning, se Svampgifter 1).

Svampgifter. 1) Hos svampar förekommande
giftämnen. S. äro kemiskt såväl som
farmakologiskt ännu föga kända växtderivat. Ofta kunna
både tarm-, blod- och nervgifter vara blandade
hos samma svamp, varigenom diagnosticeringen
försvåras. Svampförgiftningar med dödlig utgång
äro icke sällsynta.

Redan 1869 lyckades man ur vanlig flugsvamp
isolera en giftig växtbas, muskarin,
flugsvampgift, som hos människor och djur orsakar
NFXX— 12

mer el. mindre stark förlamning av hjärtat. Vid
muskarinförgiftning, som är mycket sällsynt i
Sverige, göra atropininjektioner god effekt.
Giftdosen hos vanlig flugsvamp är mycket växlande.
Ytterligare (minst) två gifter äro närvarande i
små mängder. Harmsenska toxinet är det ena;
det ger haschischrusliknande symtom, vilket
förklarar denna svamps användning som
berusningsmedel. Sedan den röda hatthinnan avdragits och
svampen urlakats i upprepade gånger ombytt
vatten, kan den dock utan fara anrättas. Gifter,
som stå nära den vanliga flugsvampens alkaloider,
finnas även hos mjöldrygan. En för kreaturen
ödesdiger svampinfektion fås av dårrepe
(Lo-lium temulentum). Den giftbärande svampen har
här kallats Endoconidium temulentum. I samband
härmed böra nämnas örråg och gift- el.
strim-sot (se Sot). — Till en annan giftgrupp,
toxal-buminerna, räknas de svampgifter, som äro
de toxiskt verksamma ämnena hos de lömska
flugsvamparna, i synnerhet Amanita phalloides,
den svamp i Europa, som säkerligen har 90%
av alla svampförgiftningar med dödlig utgång på
sitt konto. Svåra, nästan koleraliknande symtom
med kramp (delirium), andnöd, kollaps och koma
karakterisera sjukdomsbilden hos de svampätare,
som förväxlat denna och närstående
flugsvamparter med ätliga svampar. Särskilt lömsk är denna
förgiftning, därför att det vanl. dröjer ett halvt
dygn, innan verkningarna visa sig, då det ofta
är för sent att tillgripa magsköljningar och
laxa-tiv, koksaltinsprutningar och blodtransfusion. —
Även s. k. hartssyror och närstående derivat,
som finnas hos vissa riskor och krämlor med
skarp smak och vissa rörsoppar och tickor,
kunna, om de inkomma i tarmkanalen, åstadkomma
häftiga mag- och tarmkatarrer. — Slutligen har
man i s a p o n i n och liknande derivat s., som
särskilt förekomma hos murklor. Murklegiftets
(”helvellasyrans”) svårartade verkningar bero på
dess hemolyserande förmåga. Då härtill komma
gulsot, leverförstoring och äggvita, kunna även
murkleförgiftningar vara av ödesdiger art.

2) För svampar giftiga ämnen. Till
bekämpan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:22:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfft/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free