Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sture, a 2. Sten Gustavsson (Sten Sture d. ä.) - Sture, b. Sven Nilsson - Sture, c 1. Nils Bosson - Sture, c 2. Svante Nilsson - Sture, c 3. Sten Svantesson (Sten Sture d. y.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Sture
262
mot Karl, ställde sig S. jämte Nils Bosson Sture
i spetsen för den folkrörelse, som i konungens
namn bekämpade resningen, och tillfogade Erik
Karlsson vid 1470 års ingång grundliga nederlag.
Med stor snabbhet vände han sig därefter mot
Kristian I, som passat på att infalla i
Västergötland, och slog denne vid öresten i febr. s. å.
Vid Karl Knutssons frånfälle i maj 1470 tog
S. ledningen; inom kort valdes han av rådet till
riksföreståndare. Genom segern vid Brunkeberg
10 okt. 1471, vunnen under S:s överbefäl,
tryggades t. v. hans välde i Sverige. S:s alltmer
medvetna strävan att böja kyrka och högadel under
statens lydno vållade efter hand en motsättning
mellan honom och rådsaristokratien, och som en
följd härav har man att betrakta Kalmar recess
1483, genom vilken unionsmonarkiens målsman,
konung Hans av Danmark-Norge, av riksrådet
villkorligt erkändes som Sveriges härskare. S.
var dock stark nog att länge hindra recessens
genomförande. Men samverkande
tidsomständig-heter utlöste omsider en för hans regeringsmakt
ödesdiger kris. Konung Hans slöt 1493 ett mot
Sverige riktat förbund med den moskovitiske
storfursten, som 1495 lät sina trupper inrycka i
Finland. Under det sålunda utbrutna, till 1497
fortgående krigets påfrestningar samlade sig
riksrådets majoritet under ärkebiskop Jakob Ulf ssons
ledning kring ett program, som gick ut på S:s
avsättning och det unionella statsskickets
omedelbara återställande. S. svarade med att 1497
uppkalla de honom alltjämt trogna folkmenigheterna
till väpnad strid. Då konung Hans anlänt till
Sverige med en betydande krigsstyrka, fann sig
S. nödsakad att vika, och Hans blev allmänt
hyllad. Vid dennes kröning i Stockholm hösten 1497
utnämndes S. till hovmästare och tillerkändes
stora livstidsförläningar. Redan 1501 höjde han
emellertid upprorsfanan mot Hans, resningen vann
snabb spridning, och S. blev hösten s. å. ånyo
riksföreståndare, fullföljande kampen mot Hans.
S. avled under en resa i Jönköping, sedan
fredsförhandlingar med Danmark påbörjats. — Litt.:
S. U. Palme, ”S. S. d. ä.” (1950).
b) Hallandsätten.
Sven Nilsson S., militär (d. 1426). 1396
och 1397 var S. drottning Margaretas hövitsman
på Gotland men avföll sistnämnda år till
meck-lenburgarna, som innehade Visby, och blev i
fortsättningen en av vitalianernas hövdingar.
Våren 1398 fördrevos mecklenburgarna från
Gotland av Tyska orden; S. begav sig då till de
bottniska kustländerna, som vitalianerna i stor
utsträckning lyckats bemäktiga sig, och hade den
närmaste tiden sitt huvudtillhåll på Faxeholms
fäste i Hälsingland. Redan i okt. 1398 ingick
han förlikning med drottningen och var sedan
ganska högt betrodd hos både henne och Erik
av Pommern.
c) Yngre Stureätten.
1) Nils Bosson S., riksråd (d. 1494). S.
äktade 1457 konung Karl Knutssons kusin
Birgitta Karlsdotter (Bonde) och bands bl. a.
härigenom vid konung Karls sak. 1466 ställde han sig i
spetsen för det parti, som krävde konung Karls
förnyade tronbestigning och som 1467 lyckades
driva sin vilja igenom. S. utmärkte sig vid
kuvandet av Erik Karlssons (Vasa) uppror 1470
och i Brunkebergsslaget 1471. Sedan 1466 var
han hövitsman på Västerås slott, varunder
Da-larne lydde, och förvärvade sig som sådan
dalkarlarnas varma tillgivenhet, som sedan
överflyttades på hans ättlingar. 1494 fick han mot sin
vilja utbyta Västerås slottslän mot Stegeborgs.
2) Svante Nilsson S., den föreg:s son,
riksföreståndare (omkr. 1460—1512). Från
ungdomstiden flitigt brukad i rikets värv, utmärkte
han sig i kriget i Finland 1495—96 genom
erövringen av ryska fästet Ivangorod, aug. 1496.
Kort därefter råkade han i delo med
riksföreståndaren Sten Sture d. ä. I vredesmod och utan
herr Stens orlov lämnade S. Finland och reste
hem till Sverige, där han genast anslöt sig till
den hätska rådsoppositionen mot Sten Sture. Mer
än någon annan svensk riddersman bidrog S. så
till att konung Hans 1497 blev Sveriges härskare.
Vid kröningen blev S. visserligen marsk, men
hans förläningar ökades ej nämnvärt. Missnöjd
närmade sig S. småningom åter Sten Sture. Tills,
m. denne och Hemming Gadh organiserade han
det uppror, som 1501 utbröt mot Hans. Efter
Sten Stures död valdes S. till riksföreståndare
jan. 1504. Från företrädaren ärvde han kriget
mot konung Hans, vilket omsider, 1510, ledde till
att Hans förlorade även Kalmar slott och Öland.
I det inre hade S. liksom Sten Sture d. ä. att
kämpa med en rådsaristokratisk frond, som mer
än en gång planerade hans avsättning, men
folk-menigheternas stöd höll honom uppe. Han avled
i Västerås och är begraven i domkyrkan där.
Gift 1) med Iliana Erengislesdotter (Gädda), d.
1495, 2) med Mätta Ivarsdotter (Dyre). — Litt.:
C. G. Styffe, ”Bidrag till Skandinaviens historia”,
V (1884); G. Carlsson, ”Hemming Gadh” (1915).
3) Sten Svantesson S. (Sten Sture
d. y.), den föreg:s son, riksföreståndare (omkr.
1492—1520). Han deltog i 1510 års härnadståg
till danska öarna och s. å. i en viktig beskickning
till Lybeck. Hemkommen blev han hövitsman över
Västergötland och ledde framgångsrikt
försvaret mot de infallande danskarna. Vid faderns
död gjorde sig S. snabbt till herre över de
kro-noslott, som denne innehaft, och korsade
härigenom riksrådets avsikt att genomdriva Erik
Trolles upphöjelse till riksföreståndare. Då
allmogen ställde sig på S:s sida, måste rådet ge
vika och, ehuru motvilligt, i juli 1512 uppdraga
riksföreståndarskapet åt S. Som regent
fullföljde han Sten Sture d. ä:s strävan att på
kyrkans och de högadliga intressenas bekostnad
utveckla riksföreståndarskapet till folklig diktatur.
Gentemot Danmark ville S. ej veta av den
ringaste eftergift för unionstanken; han hade
själv planer på att erhålla Sveriges kungakrona.
Mitt under häftig inbördeskamp mellan S. och
den aristokratiska oppositionens ledare ärkebiskop
Gustav Trolle återupptog Kristian II
fientligheterna 1517. Kristian ledde 1518 en
flottexpedition till Stockholm, varvid S. segrade vid
Brännkyrka. På nyåret 1520 igångsattes ett stort danskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
