Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stuart, Carl Magnus - Stuart, släkt - Stuart, Arabella - Stub, Ambrosius - Stubaialperna - Stubb - Stubbeköbing - Stubbplöjning - Stubbrytning - Stubbs, William - Stubbstjärtar - Stubbåker - Stubin - Stuck (byggnadskonst) - Stuck, Franz von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
251
Stuart—Stuck
252
(XII). 1700 ledde han landstigningen på Själland
och 1701 övergången av Düna vid Riga, varefter
han 1702 blev guvernör i Kurland.
Stuart [stjo’at], skotsk adelssläkt, som genom
arv kom i besittning först av Skottlands och
sedan även av Englands konungakrona. Som ättens
stamfar anges bretagnaren Flaald, vars son Alan
flyttade över till England. En av dennes söner
Walter, kom till Skottland och omtalas som
ste-ward (drots) i mitten av 1100-talet. Denna
ämbets-titel upptogs som släktnamn (stavat S t e w a r t,
Steuart, senare S.). Walters sonsons sonson
John hade sju söner, från vilka i Skottlands
historia ryktbara grenar av ätten härstamma (bl. a.
Lennox). Johns brorson Walter (d. 1326) gifte
sig med Robert Bruces dotter Marjorie. Med
deras son Robert the Stewart (d. 1390) kom
ätten 1371 på Skottlands konungatron och med
Maria Stuarts son Jakob även på Englands (se
Skottland, historia och England, historia). Om
Jakob II:s son Jakob se Jakob, England 3);
om dennes son se Karl, England 3). Med den
sistnämndes yngre bror, kardinal Henry S.,
utslocknade 1807 ättens kungliga gren. — Robert
II :s yngre son Robert fick 1398 titeln hertig av
Albany. Från oäkta söner till flera av de
medeltida Stuartkonungarna härstamma flera
ättgrenar, bl. a. Bute.
Arab el la S. (1575—1615), brorsdotter till
Lord Darnley (se d. o.). Hon ansågs närmast
efter Jakob VI arvsberättigad till Englands tron
och blev medelpunkten i en serie intriger. Hon
bevakades därför strängt av drottning Elisabet.
Efter konung Jakobs tronbestigning i England
1603 mottogs hon nådigt vid dennes hov, men
fortfarande gjordes allt för att hindra henne
från giftermål. Sedan hon 1610 utan konungens
samtycke gift sig med William Seymour,
fängslades de nygifta. Hon dog i Towern.
Stub [sdo’b], Ambrosius, dansk författare
(1705—58). Han föddes på Fyn i små
omständigheter, blev student 1725, förde länge ett
vaga-bondliv och var 1741—52 sekr. hos baron Juel
på Tåsinge. Sina sista år levde han i fattiga
omständigheter i Ribe, där han höll skola. Som en av
Danmarks ursprungligaste lyriska begåvningar
framstår S. i sina omkr. hundra dikter, eleganta
i formen, rika på känsla och med levande
naturbilder.
Stubaialperna [Jtö’bäi-], alpgrupp inom
östalperna i Tyrolen, Österrike; bildar en n. forts,
av Oetztalalperna mellan Oetztal, Wipptal och
övre Inndalen; högsta topp Zuckerhütl, 3,511 m
ö. h., nära gränsen mot Italien. Stubaital,
bidal till Wipptal, har livlig turisttrafik.
Stubb, äldre namn på underkjol.
Stubbeköbing [sdo’bakö-], gammal hamnstad
på n. Falster, Danmark, överfartsort till Mön;
c:a 2,300 inv.
Stubbplöjning, grund bearbetning med
skumplog, fjäderharv m. m. av sädesåkern efter
skörden för att hindra jordens uttorkning, befordra
ogräsfröns groning och sädesstubbens multning
samt underlätta efterföljande höstplöjning.
Stubbrytning, upptagning av stubbveden ur
marken. Då stubbarna innehålla 25—30 % av
ett bestånds virkesmassa, har man länge sökt
tillgodose sig stubbveden. Numera sker s. vanl.
med stubbrytare el. sprängning.
Stubbs [sta’bz], William, engelsk
historiker (1825—1901). S. prästvigdes 1850, blev
prof, i Oxford 1866, biskop i Chester 1884 och
i Oxford 1888. S., som var stärkt influerad av
den tyska historieskrivningen, är grundläggaren
av det exakta vetenskapliga studiet av den
engelska medeltiden. Hans främsta verk är
”Con-stitutional history of England” (3 bd, 1874—78).
Stubbstjärtar, zool., se Tinamidae.
Stubbåker, lantbr., benämning på sädesfält,
sedan säden skurits på hösten och endast stubben
står kvar.
Stubin (it. stoppi’no, av lat. stüpa, blånor),
tändrör, avsett för antändning av sprängskott
och sprängladdningar. Man skiljer på krutstubin
och detonerande s. — Krutstubinen, vilken
uppfanns av engelsmannen W. Bickford 1831,
utgöres av en svartkrutskärna, som omspinnes
av jute- och bomullsgarn och därefter
överdrages av ett fuktisolerande lager av asfalt och
tjära el. gummi. Krutstubinen, som tillverkas i
längder om c:a 7 m, har en diam, om c:a V2 cm.
Vid antändning av sprängskott avskäres härför
erforderlig längd av stubintråden, som i ena
ändan förses med en tändhatt, där sprängämnena
ej tändas direkt av låga. S:s
förbränningshas-tighet utgör omkr. 2 min. per m. Inom landet
tillverkas krutstubin vid Nora tändrörsfabrik. —
Detonerande s. el. knallstubin utgöres
antingen av blyrör, fyllda med t. ex. trotyl, tetryl
el. pentrit (nitropentaerytrit), omspunnen på
enahanda sätt som krutstubinen. Den begagnas i
stor utsträckning för militära ändamål och även
inom bergshanteringen vid samtidig tändning av
ett flertal sprängskott. Detonerande s.
tillverkas i Sverige vid Bofors, Gyttorp och Akers
krutbruk. — För tändning av fyrverkeripjäser
nyttjas dessutom en relativt hastigt brinnande
s., f y r v e r k e r i s t u b i n, ett med salpeter
indränkt och med mjölkrutsdeg överdraget
bom-ullssnöre, stundom fuktskyddat av ett fernissat
pappershöl j e.
Stuck (it. stucco), byggnk., murbruksliknande
massa, som alltefter ändamål och
användningssätt beredes av olika beståndsdelar, ss. kalk, gips,
fin sand, marmormjöl, krita och färgämnen. S.,
som användes mycket redan under antiken,
begagnas till puts på väggar och tak, till listverk,
ornament, relief prydnader o. dyl. Man skiljer
mellan ”äkta” stuckarbeten, som utföras av massa,
i vilken färgämne inblandats, och ”oäkta”, där
färgning och ådror anbringas, sedan massan
utformats. Till sistnämnda klass kunna även
gjutna stuck a_t urer (stuckarbeten) hänföras. —
Stuckatör, stuckarbetare.
Stuck [Jto’k], Franz von, tysk målare och
skulptör (1863—1928). Efter utbildning i
München slog S. igenom som skämttecknare i
Flie-gende Blätter, övergick så till att måla, först
i pastell, därefter i olja. Han målade i rask
följd en rad motiv ur den klassiska
fabelvärl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
