Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strålbehandling, strålterapi (radioterapi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
225
Strålbehandling
226
vävnadslagren mera likformigt av de genom
filtret passerande, mera homogena och kortvågiga
strålarna.
Röntgenenergien måste liksom andra läkemedel,
för att skador skola undvikas, kunna mätas och
doseras. Man skiljer på fysikalisk dosering,
genom vilken strålningens kvalitet och kvantitet
beräknas med hjälp av fysiska instrument, och
biologisk, som innefattar bestämning av den
strålmängd, som fordras för att inom ett
vävnads-parti av viss art och lokalisation åstadkomma
önskad biologisk effekt.
Vid radiumbehandlingen äro de
fysikaliska förutsättningarna till stor del
annorlunda. Av radiumstrålningen användas i terapien
förnämligast y-strålarna, som i likhet med
röntgenstrålarna äro elektromagnetiska vågrörelser,
ehuru med mycket mindre våglängder. Endast
för vissa fall komma hårda /5-strålar till
användning. y-strålarnas intensitet är i jämförelse med
röntgenljusets ytterst ringa, och på gr. av den
starka stråldispersionen avtager vidare radiums
strålverkan redan på 2—3 cm djup mycket
hastigt, så att en dos, som med röntgen kan givas
på några minuter, med radium kan ta den
mångdubbla tiden i anspråk. Radiumbehandling lämpar
sig därför huvudsakl. vid affektioner med
begränsad utbredning och relativt litet djupläge
(vanl. 1—3, högst 5—6 cm), under det
röntgenterapien förträffligt ägnar sig för
genomstrålning av större områden och på större djup.
Radium användes alltid filtrerat, mestadels
inneslutet i cylindriska tuber el. ihåliga nålar av
guld och platina, med en filterverkan = 1 mm
bly, el. vid ren ytbehandling fixerat på
metallplattor medelst harts el. emalj. Man skiljer på
3 olika applikationssätt: 1) intubation med
radiumnålar, som införas under kroppsytan, 2)
brachyradium med plattpreparat direkt på
huden el. med tuber, applicerade på hud- el.
slem-hinneytor med ett avstånd av högst 5—10 mm,
samt 3) teleradium, varvid erfordras stora
radiummängder av 5—10 g, anbragta i en
behållare, ”kanon”, av tjockt bly, genom vars öppning
strålningen riktas mot patienten på ett avstånd
av 5—10 cm. Detta är den mest effektiva form
av s. för elakartade tumörer med icke alltför
stort djupläge. För dessa applikationssätt
begagnas radiumsalter i fast form, mestadels sulfat.
En annan form är emanati on
sbehandlingen, vid vilken från en radiumlösning den
avsöndrade emanationen pumpas in i fina
guldkapillärer; dessa införas i de kroppsdelar, som
skola behandlas, samt få kvarsitta, i det att
emanationen inom få dygn är sönderdelad och
strålningen uttömd.
Röntgen- och radiumstrålningen ha väsentligen
likartad biologisk verkan. Man bör skilja
mellan den egentliga terapeutiska effekten,
stråldegenerationen, och den i n f 1 a
m-m a t o r i s ka reaktion från omgivande
vävnader, som åtföljer densamma. Den
degene-rativa effekten är förlagd till cellerna hos
det bestrålade vävnadspartiet.
Stråldegenerationen kan mikroskopiskt följas såväl hos
NF XX — 8
Teleradiumbehandling med ”radiumkanon”.
cellkärnan som protoplasman och leder vid
tillräckligt hög stråldos och tillräcklig känslighet
(radiosensibilitet) hos vävnaden till
cellernas upplösning och död. Radiosensibiliteten
varierar; den är störst hos de lymfoida
vävnaderna och könsepitelet, minst hos den fibrillära
bindväven, musklerna och nervcellerna. Även
strålreaktionen växlar i grad alltefter
den givna stråldosen och vävnadens
radiosensibilitet. Såväl stråldegeneration som strålreaktion
framträda först efter en viss latenstid,
kortare ju högre stråldosen och ju starkare
radiosensibiliteten är. Vidare är strålverkan ku
mula t i v, så att stråldoser, givna efter varandra
under kortare tid, ge en summerad sluteffekt.
Vid långvarig inverkan av talrika, små,
upprepade bestrålningar uppstå kroniska, obotliga
hudförändringar, som kunna resultera i kräfta.
Grundvalen för röntgen- och
radiumstrålningens användning som läkemedel ligger däri, att
flertalet patologiska vävnader äro mer
radiosensibla än de normala, ur vilka de framgått.
Be-strålningseffekten blir därför graderad, så
att patologiska cellbestånd starkare påverkas än
den normala omgivningen (”elektiv strålverkan”).
S. bör alltid så avpassas, att den normala
vävnaden icke skadas. Valet mellan röntgen- och
radiumbehandling beror huvudsakl. på de
anatomiska och tekniska förhållandena i varje
särskilt fall. Genom uppdelning av den totala
stråldosen i ett antal deldoser, givna under längre tid
(”fraktionerad behandling”), skonas de normala
vävnaderna i hög grad. — Både radium- och
röntgenstrålar äro lokalt verkande läkemedel
men kunna icke desto mindre även framkalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
