Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stridsgas(er) - Stridsgruppering - Stridshammare - Stridsklubba, stridskolv - Stridsropet - Stridsskjutning - Stridsställning - Stridstorn, kommandotorn, manövertorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Stridsgruppering—Stridstorn
200
och ge omedelbart symtom. De övriga ge icke
alltid symtom omedelbart utan ha s. k. fördröjd
verkan. En person, som träffats av s., säges vara
”nedgasad”, men först när skadorna utvecklat
sig, benämnes han ”gasskadad”.
De ögonretande s. kunna i huvudsak angripa
endast de känsligaste delarna hos människan, näml,
ögonen. Ett kraftigt tårflöde uppstår, och ögonen
kunna ej hållas öppna. Verkan försvinner emellertid
ganska snart i stridsgasfri luft. Ev. kunna ögonen
baddas med borsyre- el. bikarbonatlösning el. dyl.
Huvudsaken är, att man icke gnuggar dem. De mest
kända tårgaserna äro bromaceton, en i rent
tillstånd färglös men med tiden brunfärgad vätska,
och kloracetofenon, som utgöres av färglösa
kristaller. En av de kraftigaste är
brombensyl-cyanid.
Näs- och svalgretande s., arsiner, äro
verksamma i så små koncentrationer, att man i något
andetag hinner få i sig tillräckligt, för att man skall
bli ytterst illamående och gripas av en känsla av
ängslan och förtvivlan. I och för sig erhållas icke några
allvarliga skador. Dessa gaser kallas panikgaser.
Man behöver emellertid endast inandas ångorna från
en särskild inandningsvätska, med vilken man fuktat
en bomullssudd, som hålles för näsa och mun, för att
obehagen skola försvinna. Man måste dock hålla den
kvar ung. */s tim., för att obehagen skola försvinna
helt och hållet. De vanligaste arsinema äro kända
under sina kemiska namn, etyldiklorarsin, d
i-fenylcyanarsin och
difenylaminklorar-s i n, den senare jämväl kallad a d a m s i t.
Av de lungskadande s. är fosgen den
mest kända. Den ger icke några omedelbara symtom,
men småningom inträder svårighet att andas.
Andningen blir snabb och ytlig, och pulsen ökas.
Lung-skadan når sin höjdpunkt under första dygnet,
varefter symtomen långsamt avta. Den medicinska
behandlingen mot fosgenskador med syrgasbehandling har
nu kommit mycket långt. Man beräknar, att de
skador, som uppkomma, skola kunna klaras relativt lätt.
Fosgenkoncentrationer under 5 mg/m’ medföra icke ens
under längre tids inverkan några skador, då däremot
koncentrationer upp till 8o mg/m’ redan efter i å 2
min. kunna ge upphov till svåra lungskador. Fosgen
luktar som unket hö, men lukten är mycket svag,
varför fosgen kan förekomma i dödande koncentrationer
utan att med säkerhet kunna upptäckas med
luktsinnet. Liknande egenskaper som fosgen har d i f o s g e n
(p a 1 i t, s u r p a 1 i t), som är en vätska vid vanlig
temp., varför den bättre lämpar sig för fyllning i
art.-projektiler. — De ovan behandlade s. representera 3
huvudtyper, mellan vilka alla övergångar finnas. Gaser
som klor och k 1 o r p i k r i n (nitrokloroform) ha
såväl retverkan som lungskadande verkningar, ehuru
svagare.
Den mest kända bland de hudskadande
gaserna är senapsgasen (se d. o.). Till de
hudskadande gaserna räknas också flera arsenikhaltiga
s. Sådana äro metyl- och etylklorasiner samt 1 e w
i-s i t, som är diklorvinylarsinklorid. Den senare
igen-kännes på sin genomträngande typiska lukt av
pelargonia. De hudskadande gaserna inverka även på
andningsorganen och ha då ung. samma verkningar som
fosgen. Motgift mot bl. a. lewisit har utexperimenterats
i England under namn av B.A.L. (British antilewisif).
Bland allmänförgiftande s. kunna nämnas
cyanväte och arsenikväte. Cyanväte är en färglös,
mycket flyktig vätska med utpräglad lukt av
bittermandel. I höga koncentrationer kan den snabbt
förlama nervsystemet. Arsenikväte är en osynlig
gas och har ej någon utpräglad lukt. Den verkar
genom att förstöra de röda blodkropparna. Gasmask
skyddar mot båda dessa gaser. Till allmänförgiftande s.
kan också räknas koloxid, som är allmänt känd
främst genom ”gengasen”. Gasmask skyddar icke mot
koloxid, utan i detta fall måste ett speciellt
koloxidfilter el. en syrgasapparat användas.
Genom den utveckling, som fluorindustrien har
genomgått, ha sedan 1 :a världskriget nya möjligheter
framkommit att framställa s., som innehålla fluor i
st. f. tidigare klor, brom, jod el. cyan. Dessa ämnen
kunna indelas i två stora grupper, fluoroacetat
och fluorofosfat. Inom gruppen
fluoroacetatför-cningar finnas flera verksamma krampgifter. Deras gif-
tighetsgrad är emellertid ej så hög som fluorofosfatens.
Fluorofosfaten i sin tur kunna indelas i två grupper,
dels de tidigare kända, t. ex. DFP
(di-isopropylfluorofos-fat), dels en annan grupp nya s., som innehålla fosfor,
vilka kommo fram under 2:a världskriget i Tyskland
och gingo under det gemensamma täcknamnet t r i 1 o n.
Till dessa höra tabun, sarin och soman. Dessa
nervgaser ha nu ryckt upp i förgrunden och måste
tillmätas en mycket stor betydelse. De äro så snabbt
verkande, att de omedelbart kunna leda till döden.
Gaser, tillhörande denna grupp, äro vätskor, som ganska
snabbt kunna avdunsta och därvid avge osynliga och
praktiskt taget luktlösa ångor. Dessa påverka i första
hand ögon och andningsorgan. Vätskan kan absorberas
av huden direkt el. efter att ha trängt genom kläderna.
Ängan av dessa nervgaser förorsakar sekretion från
näsan, huvudvärk och tryck över bröstet samt
and-ningssvårigheter. Dessa symtom framträda inom loppet
av 5—30 min., beroende på den påverkande
gasmängden. Vid starkare doser följas ovan nämnda symtom
av muskelryckningar och kramper, varpå döden följer.
Vätskedroppar på huden absorberas snabbt; även stora
droppar sugas in på några få minuter. Symtomen äro
desamma som vid inverkan av ånga. Om flytande
nervgas kommer in i kroppen med nedgasad föda el. vatten,
torde döden följa. Gasdräkt skyddar mot nervgaserna,
likaså gasskyddsutrustning i form av gasskyddskläder
o. dyl., men de förstöras ej av kloramin som
senapsgasen. Kommer nervgas på huden, måste behandlingen,
borttvättning med tvål och vatten, ske omedelbart. Som
motgift kan användas atropinsulfat, och på flera håll
utrustas soldater med automatiska injektionssprutor för
detta ändamål. Vidare äro konstgjord andning och
syrgasbehandling av betydelse.
I samband med atombombkrigföringen ha även r
a-d i o a k t i va s. diskuterats. Radioaktiva ämnen
utvecklas vid själva atombombkrevaden men erhålles
också som biprodukter vid framställning av atombomber. Se
vidare Radioaktiva stridsmedel och Atombomb, sp. 47.
Stridsgruppering, krigsv., se Gruppering.
Stridshammare. S. är de germanska folkens
äldsta vapen och bestod urspr. av en käpp med
vidfäst sten el. dyl. Under medeltiden blev s.
ett allmänt allmoge- och ryttarvapen (jfr
Ryt-tarhammare), för fotfolket med längre och för
ryttaren med kortare skaft. Som stångvapen är
s. en direkt utveckling av den medeltida
fotfolks-hammaren. En dylik är den på 1500—1600-talen
använda s. k. luzernhammaren.
Stridsklubba, stridskolv, var redan under
tidig medeltid ett germanskt värdighetstecken. På
1300-talet använde rytteriet med förkärlek
dylika s., som i sin förbättrade form,
hjälmkros-saren, fingo stor användning på
1400—1500-talen.
Stridsropet, organ för Frälsningsarmén i
Sverige.
Stridsskjutning, övningsskjutning, som i
motsats till skolskjutning företages under så
strids-mässiga former, som förhållandena medge.
Stridsställning, terräng, där militärt förband
grupperats för att lösa stridsuppgift. Med
framskjuten s. förstås terräng, där avd. vid
försvar grupperats framför huvudställning. S. har
tidvis även betecknat plats, varifrån eld avges
på stället av soldat, stridsvagn (motsv.) el. inf:s
tunga vapen (dock ej granatkastare); sådan plats
benämnes nu eldställning.
Stridstorn, kommandotorn,
manövertorn, pansarskyddad uppställningsplats å större
stridsfartyg för styrinrättning, maskintelegrafer
samt telefoner, talrör o. a. för fartygets skötsel
och säkerhet erforderliga förbindelsemedel. S. är
uppehållsplats för fartygsledningen under strid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
