Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stresemann, Gustav - Stretto - Streuvels, Stijn - Streyffert, Torsten - Striberg - Stribergs grufve ab. - Stribergs malmfält - Stridsberedskap - Stridsberg, Gustaf - Stridsdomare - Stridsfiskar, kampfiskar - Stridsförläggning - Stridsgas(er)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Stretto—Stridsgas(er)
198
varit utrikesminister,
kvarstod som sådan
även i de följ,
ministärerna till sin död.
Han medverkade till
en begynnande lösning
av skadestånds frågan
genom Dawesplanen
och vann sin kanske
största berömmelse
genom sin medverkan
till
Locarnoöverens-kommelsen, upptakten
till Tysklands inträde
(1926) i N. F. S.
er
höll 1926 jämte A. Briand, Nobels fredspris. Ett
urval ur S:s efterlämnade papper, samarbetat till
ett slags biogr., kallat ”Vermächtnis”, utgavs i
3 bd 1932—33.
StreTto [-tå], it., mus., eg. trång; ilande,
i snabbare tempo.
Streuvels [strö’fals], Stijn, pseud. för
flamländske förf. F. Lateur.
Streyffert [stre’j-], Karl Torsten, skogsman
(f. 1892 2/s), examinerad från Skogsinst. 1913,
från Handelshögsk. 1919, fil. lic. 1935; 1930—36
doc. vid Skogshögsk., prof, i skogsekonomi där
sedan 1939, rektor sedan 1947; heders-dr vid univ.
i Uppsala och Göttingen. Bland hans omfattande
författarskap må nämnas ”Världens
barrskogstillgångar” (1931) och ”Den skogsekonomiska
teorien” (1938).
Striberg, samhälle i Nora landskommun i
Västmanland.
Stribergs grufve ab., Striberg, äger
järngruvor inom Dalkarlsbergs, Stribergs och Åsbobergs
malmfält, anrikningsverk i Åsboberg och
sågverk i Striberg. Grundades 1886, aktiebolag 1919;
aktiekapital 2,2 mkr.
Stribergs malmfält, beläget i Nora
landskommun i Västmanland, omfattar ett flertal
järn-malmsfyndigheter, av vilka f. n. övre
Kärrgruvorna med Kil- och Långgruvorna samt
Åsbo-bergsgruvan äro föremål för brytning.
Malmerna tillhöra flera olika horisonter i
leptitforma-tionen. Huvudmalmen håller 51—54% järn, o,oos
—0,015 % fosfor och 0,002—0,010 °/o svavel. I
rikare svartmalm stiger järnhalten till 64 å 68 °/o.
Ägare är Stribergs grufve ab. — Litt.: S.
Hjelmqvist, ”S.” (i SGU, ser. C, nr 449, 1942).
Stridsberedskap, se Beredskap.
Stridsberg, Gustaf, skriftställare (1877—
1943). S. började medarbeta i Svenska
Dagbladet 1901, mera regelbundet från 1905. I sina
art. behandlade S. politiska, främst
utrikespolitiska, och kulturhistoriska spörsmål och ämnen
med sakkunskap, skarpsinne och spiritualitet. S.
stod nära och medarbetade i Svensk tidskr. Han
hade tagit intryck av Harald Hjärne. I likhet
med denne ivrade han för tidsenliga sociala och
politiska reformer och för ett stärkt försvar. S.
utgav ”Yttrandefrihet” (1909; tills, m. andra)
och ”Frihetsmännen vid makten” (1914). — Litt.:
C. G. Laurin, ”Människor” (1919).
Stridsdomare, krigsv., befälspersonal, som
under eldmarkering och fälttjänstövningar är
ledarens organ. De ha till uppgift att dels genom
meddelanden till förbanden ersätta de intryck och
inflytanden, som i krig skulle göra sig gällande,
särsk. betr, eldverkan, dels hålla ledaren
orienterad om förbandens verksamhet.
Stridsfiskar, kampfiskar, Betta, släkte av
fam. guramier, förekomma i s. ö. Asien.
Hannarna äro bekanta för sina strider sinsemellan,
varunder fenorna spärras ut och kroppen strålar
i praktfulla metallfärger. En särskild form av
den siamesiska stridsfisken, B.
splen-dens, odlas för att användas vid offentliga
förevisningar.
Stridsförläggning, krigsv., se Förläggning.
Stridsgas(er), krigsv., kemiskt stridsmedel,
som användes jämsides med andra vapen för att
skada människor och djur (se Gasstrid). S.
kunna förekomma dels som luftgas, dels som
markgas. Med luftgaser menas s., som hålla sig
svävande i luften och blandas upp med denna.
De kunna vara ångor el. verkliga gaser, men
lika ofta fasta el. flytande ämnen, som sprängas
ut som ett fint stoft el. fina dimpartik1ar.
Luftgaserna äro ofta osynliga. De följa
luftströmmarna och vindens rörelser. Markgaserna
äro vätskor el. oljor, som kunna spridas ut på
marken på olika sätt. De fastna vid och sugas
in i föremål, som de komma i beröring med,
och kunna tränga igenom kläder, skodon 0. dyL
Dessa droppar ha den egenskapen, att de avdunsta
och därvid avge giftiga ångor. Sin största
effekt få de emellertid i regel därigenom, att
vätskedropparna, då de komma i beröring med
den mänskliga organismen, framkalla skador.
I förhållande till vad som skedde under 1 :a
världskriget, ha genom den kemiska industriens
utveckling möjligheterna för produktion av s.
ökats så, att den industriella tillverkningen av s.
icke längre behöver medföra någon begränsning
i deras användning. Utspridningsmetoderna ha
genom flygets utveckling i hög grad intensifierats,
och nya stridsgastyper ha framkommit,
betydligt farligare än de gamla. — Ju lättflyktigare
en s. är, desto högre koncentrationshalt erhålles
i luften. Flera ämnen ha emellertid så ringa
flyktighet, att det icke genom frivillig avdunstning
kan uppkomma någon sådan koncentration i
luften, att den blir tillräckligt verksam. I så fall
kunna de sprejas el. sprängas ut i mycket
finfördelat tillstånd, så att de blanda sig med luften och
kunna hålla sig svävande i denna och i övrigt
uppträda, som om de vore i verklig gasform.
— Markgasernas kvarliggande förmåga
sammanhänger också med flyktigheten. På
avdunstnings-förmågan och därmed den kvarliggande
förmågan kunna en del faktorer spela in. Ju varmare
det är, desto fortare avdunstar den, ju kallare
det är, desto längre blir den kvarliggande.
Med hänsyn till sina verkningar på organismen
finnas flera olika typer av s., ss. ögonretande,
näs- och svalgretande (arsiner), lungskadande,
hudskadande och allmänförgiftande s. samt de nya
nervgaserna. De två första typerna äro retande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
