Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Straff - Straffa - Straffarbete - Straffbalken - Straffkoloni - Strafflag - Strafflagstiftning - Strafford, Thomas Wentworth - Straffprocess, kriminalprocess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173 Straffa—Straff process 174
följd av bestämd, i lagen såsom brott angiven
handling. Till s. hänför man alla de påföljder,
som lagen stadgar i syfte att hindra vidare
kränkning av rättsordningen, t. ex. konfiskation av
föremål, som använts el. avsetts att användas
vid förövande av brott, men däremot icke
sådana påföljder av brott, som syfta till att i
görligaste mån upphäva de skadliga verkningarna av
ett brott för enskilda intressen (skadestånd). —
Till s. hänföras icke heller straffprocessuella
tvångsmedel (t. ex. häktning). — Äldre tiders s.
präglades både till sin beskaffenhet och i fråga
om verkställigheten av stor stränghet. I äldre
svensk rätt förekommo sålunda bl. a. döds-s.,
som verkställdes med olika kvalifikationer,
prygel-s., skam-s. och landsförvisning. Vissa av
dessa s.-arter finnas ännu i utländsk rätt. Svensk
rätt har nu frihets-s. och böter som huvud-s.
I början av 1900-talet förekom även s. k.
obestämd straffdom, d. v. s. till sin tidslängd ej
bestämt s., i de fall, då modern s.-rätt använder
internering (av vaneförbrytare) el.
skyddsupp-fostran (av vanartiga barn). — Litt.: I. Agge,
”Studier över det straffrättsliga
reaktionssyste-met”, 1 (1939)-
2) Kortspelsterm, se Bridge, sp. 819.
Straffa, spelterm i bridge, innebärande att
från bjudaren erövra så många stick, att denne
ej kan uppfylla budet el. kontraktet.
Straffarbete kan enl. svensk rätt ådömas dels
på livstid, dels på viss tid, lägst 2 mån. och
högst 10 år. Maximigränsen kan dock vid
straff-konkurrens överskridas med högst 2 år. S.
verkställes i rikets fångvårdsanstalter. Straffånge
skall enl. nu gällande lag (1945) börja
undergå sitt straff i sluten anstalt men efter 3 mån.
överföras till öppen anstalt. Fängelsefånge
däremot intages som regel redan från början i
öppen anstalt. 1953 har av strafflagberedningen
framlagts förslag, i enlighet med modernare
idéer, om sammanförande av de hittillsvarande
straffarterna s. och fängelse till ett enhetligt
frihetsstraff (i SOU, 1953:17).
Straffbalken benämndes i 1734 års lag den ena
av dess straffrättsliga avd. S., som gav regler
för åtal, verkställighet av straff o. dyl.,
upphävdes 1864.
Straffkoloni är antingen ett kolonialområde,
som befolkas och odlas genom ditsända fångar,
vilka då inom området åtnjuta full frihet och
kvarhålles endast av den faktiska svårigheten att
komma därifrån (så t. ex. tidigare Australien),
el. också en som ren straffanstalt organiserad
koloni (t. ex. Franska Guayana).
Strafflag, lag, som behandlar brott och deras
bestraffande. Gällande allmänna s. i Sverige är
från 1864, och denna åsyftas i regel med ordet
s. Därjämte fanns till 1948 särskild s. för
krigsmakten.
Strafflagstiftning omfattar rättsreglerna om
brott och straff. De huvudsakliga rättsreglerna
härom sammanföras vanl. i en strafflag, som
behandlar straffrättens allmänna grunder och de ur
samhällets synpunkt svåraste brotten. En stor del
av s. finnes emellertid dels i särskilda
straffrättsliga lagar och författningar (t. ex. lag om
disciplinstraff för krigsmän, lag om
ungdomsfängelse), dels i lagar, som avse reglering av
skiftande rättsområden (specialstraffrätt), t. ex.
skattestrafflagar. S. tillkommer vanl. i samma
ordning som annan lag; i Sverige lika med
civillag. För s. hävdas dock allmänt vissa från annan
lag avvikande principer. Sålunda låter man sedan
1800-talet inom den västeuropeiska kulturkretsen
enl. allmänt godtagen uppfattning aldrig s. få
återverkande kraft, i varje fall aldrig så, att en
handling kan straffas på gr. av en efter dess
begående stiftad lag. Vissa avsteg från denna
princip gjordes dock vid uppgörelserna efter 2:a
världskriget. Vidare måste s. noga reglera sitt
område, då sedvanerätt och analogisk lagtolkning
icke få tillämpas i brottmål. Endast den handling,
som faller under lagens brottbeskrivning, kan
enl. denna uppfattning straffas. Andra
handlingar, hur klandervärda el. snarlika brott de än må
vara, lämnas ostraffade. I Sovjetryssland har
dock denna regel frångåtts. S:s tillämpning är
i Sverige i huvudsak anförtrodd de allmänna
domstolarna men är i utländsk rätt ofta
överlämnad till särskilda straffdomstolar. I Sverige
är sedan några årtionden hela s. under
omarbetning genom Strafflagberedningen (för allmänna
frågor samt samhälleliga åtgärder i anledning av
brott) och Straffrättskommittén (för de olika
brottstypernas utformning).
Strafford [strä’fad], Thomas W e n
t-worth, Earl av S. 1640, engelsk politiker (1593
—1641). S. spelade i underhuset (sedan 1614)
en framträdande roll i oppositionen mot
Bucking-hams regim och i hävdandet av parlamentets
konstitutionella rättigheter gentemot
konungamakten. Parlamentspartiets försök att inkräkta på
regeringsmakten förde honom dock över på Karl
I:s sida. S. blev 1628 ståthållare i n. England
och 1632 på Irland. Från 1639 var S. Karls
främste rådgivare. Sedan ”långa parlamentet”
samlats, ställdes han inför rätta och avrättades.
— Litt.: H. O’Grady, ”S. and Ireland” (2 bd,
1923).
Straffprocess, kriminalprocess, jur.,
rättegång, vari föres talan om ansvar för brott.
Man skiljer mellan inkvisitorisk och
ackusato-risk s. Den i n k v isitoriska metoden
leder sitt ursprung från kyrkans rättskipning
under medeltiden. När konunga- och furstemakten
på kontinenten efter hand övertog de folkliga
domstolarnas rättskipning, efterbildades den
kyrkliga processen med dess inkvisitionsmetod. Denna
behärskade därför s. fram till franska
revolutionen. De förnämsta lagverk, vari den
framträdde, voro Karl V:s ”Constitutio criminalis” (1532),
vanl. kallad ”Carolina”, samt Ludvig XIV:s
or-donnans av 1670. Utmärkande för den
inkvisito-riska principen är framför allt, att den misstänkte
behandlas som»ett undersökningsobjekt. Domaren
bär ansvaret för att varje brottsling blir
överbevisad och fälld. På gr. härav blir förhöret
med den misstänkte processens viktigaste
beståndsdel. Det gäller för domaren att genom
lis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
