Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Storbritannien
154
På 1860-talet började den stora
tävlingskam-pen mellan det konservativa partiets främste man,
Disraeli, och det liberalas, Gladstone. Disraeli
var den drivande kraften i den 1866 bildade
ministären Derby. Dess största insats var 1867 års
parlamentsreform, som utsträckte rösträtten till
varje självförsörjare med eget hushåll, dock
endast i städerna, varjämte ett stort antal platser
i underhuset överlämnades från de små till de
stora valkretsarna. Disraeli, som 1868 blivit
premiärminister, störtades redan s. å. av Gladstone.
I förhållandet till utlandet gjorde sig den
försiktiga traditionella whigpolitiken gällande,
särskilt under fransk-tyska kriget 1870—71. En
omsvängning skedde, då Disraeli 1874 ånyo blev
premiärminister. Genom inköp av kedivens
aktier i Suezkanalen tryggade S. åt sig väldet
över denna. Indiens v. sida tryggades genom
krig med Afghanistan (1878—80), varigenom det
ryska hotet mot Indien avvärjdes. Rysslands
försök att fullständigt krossa Turkiets europeiska
välde avvärjdes (1878) genom Disraelis
diplomatiska kampanj, resulterande i
Berlinkongres-sens ”fred med ära”, S:s förvärv av Cypern och
Rysslands förödmjukande. 1880 bildade
Gladstone åter ministär. Motsättningen mellan S. och
Frankrike stegrades, då Gladstone 1882 under
Arabi paschas uppror lät bombardera Alexandria
och besätta Egypten. Arabis resning följdes av
Muhammed Ahmeds vida fruktansvärdare uppror
i Sudan, som föranledde Gordons utsändande.
Dennes misslyckande och död var en motgång
för de brittiska vapnen, som minskade den
liberala ministärens popularitet i hemlandet. Under
patriotisk samverkan mellan liberalerna och det
efter Disraelis död (1881) av Salisbury ledda
konservativa partiet tillkom 1884-—85 års stora
valreform, som fullständigt genomförde
underhusets ombildning i demokratisk anda genom
hus-hållsrösträttens utsträckande till landsbygden och
en genomgripande omreglering av valkretsarna.
Samtidigt trädde den irländska frågan i
förgrunden. Den konservativa ministären Salisbury (1885
—86) genomförde en viktig jordlag. Gladstone
bildade 1886 ånyo ministär och framlade s. å.
sin första home-rule-bill, som emellertid
förkastades av underhuset efter föregående
sprängning av det liberala partiet. Med stöd av en ny
liberal-unionistisk grupp bildades 1886 en ny
ministär Salisbury. I denna intogo de unga
tory-demokraterna en framskjuten plats, i det att R.
Churchill för en tid fungerade som
finansminister och Salisburys systerson A. J. Balfour blev
minister för Irland. Under den närmaste tiden
upptogs den inre politiken mest av oroligheterna
på Irland, där dock Balfours fasta regim bidrog
till att skapa bättre förhållanden. Inom
utrikespolitiken kom frågan om ställningstagandet till
Tyskland att spela en väsentlig roll. 1890 avslöts
det s. k. Helgolandfördraget, varigenom ön
Hel-goland avträddes till Tyskland i utbyte mot tyskt
erkännande av protektoratet över Zanzibar och
en för S. fördelaktig reglering av gränserna för
dess och Tysklands besittningar i Östafrika.
Under Gladstones fjärde ministär (1892—94)
fram
lades och förkastades hans andra home-rule-bill.
Hans efterträdare, Lord Rosebery, som
genomförde ett flertal reformer i demokratisk anda,
föll redan 1895. I Salisburys tredje ministär
in-gingo även liberalunionisternas ledare, varigenom
koalitionen mellan dem och det konseravtiva
partiet blev definitivt. Båda partierna kallades
därefter ”unionister”.
Under 1800-talets sista årtionden ingick den
imperalistiska politiken, inriktad på expansion
men även på genomförandet av en enhetlig
konstitution för imperiet, i sitt stora skede med J.
Chamberlain och C. Rhodes som ledande namn.
Under strängt bevarande av S:s isolerade
ställning (splendid isolation) i den europeiska
politiken fullföljdes de koloniala erövringarna. Cecil
Rhodes’ stora tanke att skapa ett
sammanhängande brittiskt välde i Afrika (”från Kap till
Kairo”) ledde 1898 till en konflikt med
fransmännen, vilken emellertid bilades (se Fashoda).
Boerkriget, som ett ögonblick tycktes hota hela
brittiska rikets maktställning men vars följder i
stället blevo ett befästande av S:s inflytande i
Afrika, bragtes till slut under Viktorias son och
efterträdare Edvard VII (reg. 1901—10)
genom överenskommelsen i Pretoria (maj 1902).
Kort därefter efterträddes Salisbury av Balfour.
Chamberlain utträdde ur regeringen 1903, och till
följd av liberalernas frammarsch och
Chamber-lains allt häftigare kampanj för sitt
protektionistiska system avgick Balfour 1905. En liberal
ministär Campbell-Bannerman bildades med Grey
som utrikes-, Asquith som finans-, Haldane som
krigs- och Lloyd George som handelsminister.
Valen 1906 ledde till ett förkrossande nederlag
för unionisterna och Chamberlain.
Campbell-Bannerman avgick 1908, varefter Asquith blev
premiärminister. Lloyd George, nu
finansminister, framlade 1909 ett budgetförslag, som på
konservativt håll väckte den häftigaste
opposition. överhuset beslöt att ”ej ge sitt samtycke
till billen, förrän den underställts valmännens
omdöme”. 1910 upplöstes underhuset 2 gånger,
1 :a gången för att betvinga överhusets motstånd
i budgetfrågorna, 2:a gången för att
åstadkomma en begränsning av överhusets makt. Den
liberala majoriteten i underhuset minskades, men
regeringen lyckades genomdriva sitt program.
Parlamentslagen 1911 gav överhuset ett endast
suspensivt veto i lagfrågor. Under den stora
författningskrisen hade konung Edvard avlidit
och efterträtts av sin son Georg V. Den
irländska självstyrelsefrågan behärskade de följ,
åren det parlamentariska livet till följd av den
utslagsgivande ställning, som det irländska
nationalistpartiet fått under författningskampen.
As-quiths home-rule-bill 1912 ledde till
Ulsterunio-nisternas våldsamma motstånd, organiserat av Sir
Edward Carson, och en häftig konflikt mellan
denna grupp och nationalisterna. Inbördeskriget
på Irland syntes stå för dörren, då 1 :a
världskrigets utbrott föranledde omedelbar vapenvila
mellan Ulstermän och nationalister.
I utrikespolitiskt hänseende hade efter
sekelskiftet en genomgripande nyorientering ägt rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
