- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 20. Steninge - Terni /
51-52

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjärnlöksläktet - Stjärnmaskar - Stjärnmossa - Stjärnor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

51

Stjärnmaskar—Stjärnor

52

. liljeväxter, har vita el.
grön-’ f aktiga blommor i kvast el. kla-

] % se. umbellatum, morgon-

stjärnor, med lutande
\ / blommor, odlas och finnas för-

\ f » / vildade i s. och mell. Sverige.

»| Stjärnmaskar, Gephyréa,

l\ « / ringmaskarna närstående
mask-W // grupp, omfattande ett antal i
\MZ haven levande former. Den vid
kusterna av Medelhavet och
Atlanten levande, 8 cm långa
Bonellia viridis är bekant för
gonstjärna. sin starka konsdimoriism. De
omkr. i mm långa hannarna
leva parasitiskt i honans äggledare. I Östersjön
finnes den lilla Halicryptus spinulosus.

Stjärnmossa kallas arterna av bladmossläktet
Mnium. De äro vanliga skogs- och sumpmossor
med stora, upptill rosettställda blad.

Stjärnor, benämning för himlakropparna i
allmänhet men företrädesvis för de s. k.
fixstjär-norna, med uteslutande av planeter, kometer etc.
Begreppen stjärna och fixstjärna äro sålunda i
det väsentliga sammanfallande. Varje stjärnas
läge på himmelssfären bestämmes genom dess
koordinater i ekvatorssystemet, rektascension och
deklination (se Astronomiska koordinater). I
motsats till de övriga himlakropparna, solen, månen,
planeterna o. s. v., vilka såsom tillhörande vårt
solsystem befinna sig på relativt små avstånd
från jorden och därför mer el. mindre hastigt
förändra sina koordinater på himmelssfären, ha s.
inga el. ytterst små koordinatförändringar.
Deras inbördes läge på himlen äro därför, även
under mycket långa tidrymder, skenbart
orubbliga. Redan i äldsta tider sammanfördes de
ljusaste s. i vissa grupper, stjärnbilder el.
konstellationer, vilka, om de olika s. tänkas förbundna
med linjer, förete för ögat mer el. mindre
framträdande geometriska figurer. Man tänkte sig
dessutom dessa figurer täckta av vissa gestalter
av människor, djur el. andra föremål, och så ha
de gamla benämningarna på de mest
iögonenfallande stjärnbilderna uppstått: Stora björnen,
Orion, Svanen o. s. v. Nedanstående förteckning
på stjärnbilderna innehåller även (kursiverade)
deras i den astronomiska litt. vanl. brukade lat.
benämningar.

Nordliga stjärnbilder.

Lilla björnen (Ursa minor).

Cepheus.

Draken (Draco).

Cassiopea.

Giraffen (Camelopardalus)

Stora björnen (Ursa
major).

Jakthundarna (Canes
vena-tici).

Lyran (Lyra).

Svanen (Cygnus).

ödlan (Lacerta).

Andromeda.

Perseus.

Kusken (Auriga).

Lodjuret (Lynx).

Lilla Lejonet (Leo minor).

Berenikes hår (Coma
Be-renices).

Bootes.

[Norra] Kronan (Corona
[borealis]).

Herkules (Hercules).

Räven (Vulpecula).

Pilen (Sagitta).

Delfinen (Delphinus).

Triangeln (Triangulum).

Väduren (Aries).

Oxen (Taurus).

Tvillingarna (Gemini).

Lilla hunden (Canis minor).

Kräftan (Cancer).

Lejonet (Leo).

Lilla hästen (Equuleus).

Pegasus.

Fiskarna (Pisces).

Sydliga stjärnbilder.

Valfisken (Cetus).
[Floden] Eridanus.
Orion.

Haren (Lepus).

Enhörningen (M onoceros).

Stora hunden (Canis
major).

Vattenormen (Hydra).

Sextanten (Sextans).

Bägaren (Crater).

Korpen (Corvus).

Vågen (Libra).

Jungfrun (Virgo).

Ormen (Serpens).

Ormbäraren (Ophiuchus).

Sobieskis sköld (Scutum
[Sobiesii]).

örnen (Aquilla).

Skorpionen (Scorpius).

Skytten (Sagittarius).

Stenbocken (Capricornus).

Vattumannen (Aquarius).

Södra fisken (Piscis
austri-nus).

Bildhuggaren (Sculptor).

Ugnen (Fornax).

Gravstickeln (Caelum).

Duvan (Columba).

Målaren (Pictor).

[Skeppet] Argo, uppdelas
i tre:

[Akterskeppet] Puppis.

[Kölen] Carina
[Seglet] Vela

Kompassen (Pyxis).
Luftpumpen (Antlia).
Centauren (Centaurus).
Vargen (Lupus).
Gradskivan (Norma).
Altaret (Ara).

Södra kronan (Corona
austrina).

Teleskopet (Telescopium).
Mikroskopet
(Microsco-pium).

Tranan (Grus).

Fenix (Phoenix).

Pendeluret (Horologium).
Nätet (Reticulum).
Svärdfisken (Dorado).
Flygfisken (Piscis volans
el. Volans).

Södra korset (Crux).
Flugan (Musca).

Cirkelpassaren (Circinus).
Södra triangeln
(Triangulum australe).

Påfågeln (Pavo).
Indianen (Indus).
Tukanen (Tucana).

Lilla vattenormen
(Hy-drus).

Taffelberget (Mensa el.
Mons mensae).

Kameleonten (Chamaeleon).
Paradisfågeln (Apus).
Oktanten (Octans).

För att beteckna de enskilda s. inom varje
stjärnbild använder man ett av Bayer i hans
”Uranometria” (1603) infört system, enl. vilket
de olika s. tilldelas var sin bokstav ur det
grekiska alfabetet el., sedan detta ev. tagit slut, ur
det latinska. I allm. utmärker denna
bokstavs-följd s., vilkas ljusstyrka är mindre, ju längre
man framskrider i alfabetet. Då emellertid detta
slags beteckning var otillräcklig, införde
Flam-steed, vid sidan av Bayers beteckningar, en
numrering av s. inom varje stjärnbild, så att numret
växer med rektascensionen. Flera av de allra
ljusstarkaste s. samt några andra ha, utom den
systematiska benämningen, sedan gammalt särskilda
från latinet och grekiskan samt ofta från
arabiskan härstammande namn (se tab. nedan). S.,
vilkas absoluta koordinater särskilt noggrant
bestämts för att tjäna som referenspunkter för
vidare koordinatbestämningar, kallas
fundamentalstjärnor.

Antalet för blotta ögat synliga s. kan för hela
himmelssfären anslås till 5,000—6,000. Då omkr.
hälften av dessa vid en viss tid står över
horisonten och vidare av denna hälft en stor del
står så nära horisonten, att deras ljus helt el.
till väsentlig del absorberas av atmosfären, kan
man anslå antalet av de s., som under en klar
natt utan månsken äro för ett normalt öga
samtidigt iakttagbara, till omkr. 1,500—2,000. Det
antal s., som äro åtkomliga med nutidens optiska
hjälpmedel och i synnerhet med de moderna
fotografiska instrumenten, uppskattas däremot till
flera milliarder.

Med avseende på s:s skenbara el. apparenta
ljusstyrka har man redan i den klassiska
forntiden indelat dem i olika s. k. storleksklasser el.
magnituder. Man sammanförde ett visst antal
av de allra ljusstarkaste s. och kallade dem för s.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:22:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfft/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free