Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sprits, bakelsesprits - Sprittmaskar - Sproge - Sprogö - Sprudel - Sprutgurka, springgurka - Sprutmålning, sprutlackering, färgsprutning - Sprygel - Språk - Språkband - Språkbruk - Språkfel - Språkfilosofi - Språkforskning - Språkgeografi (dialektgeografi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
843
Sprits—Språkgeografi
844
Sprits, bakelsesprits (av ty. Spritze,
spruta), påse med bleckpip el. metallspruta, ur
vilken pressas kakdeg. Även så formade kakor,
t. ex. mandelsprits.
Sprittmaskar, zool., se Tallsteklar.
Sproge, sn i Hablinge ting på Gotland, på
västkusten; 24,24 km2, 237 inv. (1954). Odlad
främst kring kyrkan, som ligger på en
Litorina-strandvall. 645 har åker. Kyrkan är huvudsaki.
från omkr. 1200. Ingår i Hablingbo, Slite och S.
pastorat, Visby stift, Södra kontraktet. Tillhör
storkommunen Klintehamn.
Sprogö [sbrå’gö], liten ö mitt i Stora Bält,
mellan Korsör och Nyborg; 24 m hög. Fyr.
Sprudel [JpröMal], förnämsta källan vid
Karlsbad (se d. o.). Benämningen begagnas också
i allm. för källor av samma art.
Sprutgurka, springgurka, Ecba’llium
glatèrium, i Medelhavsländerna hemmahörande,
nedliggande, vanl. flerårig gurkväxt med köttiga,
strävhåriga, hjärtlika blad. Vid fruktens mognad
är väggen starkt utspänd, och när frukten faller
av, bildas vid skaftets fästpunkt ett runt hål,
genom vilket det slemmiga innehållet jämte fröna
sprutar ut. Av den skarpa, brännande saften
bereddes e 1 a t e r i u m, som innehåller e 1 a t e r i n
och nyttjades som kraftigt avföringsmedel.
Sprutmålning, sprutlackering,
färgsprutning, metod att applicera färger, lacker
o. s. v. medelst sprutningsförfarande, i regel med
tillhjälp av komprimerad luft. Det
målningsred-skap, som härvid användes, är vanl. en sprut- el.
färgpistol.
Sprygel, se Flygplan, sp. 682.
Språk, det mänskliga talets uttryck och
deras skriftliga motsvarigheter. Man skiljer dels
mellan talspråk och skriftspråk, dels
mellan s. som generell företeelse och en viss
grupp av språkuttryck. Som ”e 11 s.” betraktar
man de språkuttryck, som under en viss
historiskt avgränsad tidrymd och på ett visst område
kunna tänkas begripliga för alla inom dessa
gränser. I själva verket göra dialektala och historiska
skillnader, att en sådan enhet blir mycket relativ.
S. har realitet i sitt historiska sammanhang, ett
avgörande faktum för all språkvetenskap. Det
innebär eg. en oavbrutet skiftande följd av
enskilda uttryck. Vid studiet av detta sammanhang
har man praktisk nytta av indelningar i
språkgrenar, språkfamiljer och språk tammar.
Man har ofta gjort gällande, att s:s väsen
ligger i meddelandet. Viktigare är insikten,
att s. är ”uttryck”, d. v. s. ett format
(”artikulerat”) själsinnehåll, icke ett omedvetet,
instinktivt utbrott. Man kan betrakta s. övervägande
från formens, d. v. s. ljudets, synpunkt el. från
innehållets, men i den faktiska språkverksamheten
äro dessa element oupplösligt förenade. Det går
ej heller att räkna med väsensskilda arter av
innehåll (betydelse). Då man talar om s. som
”uttryck”, erkänner man, att språkverksamheten
är skapande. Även det språkliga förståendet
är ett slags skapelse, en reproduktion. — I
speciell mening tages ordet form, då man talar
om formlära. Därvid åsyftas de iögonenfallande
grupper (t. ex. i sv. alla genitiver på -j el.
infinitiver på -d), som grammatiken behandlar,
medan ordboken utgår icke från ordets ändelse
utan från dess stam. Denna skillnad är
emellertid blott graduell.
Man har sökt sammanföra alla olika s. till
högre enheter efter skilda synpunkter och
indelningsgrunder. Efter s:s syntaktiska struktur,
flexionens roll o. dyl. har man uppställt olika
huvudgrupper: monosyllabiska s., sådana
som bestå av enstaviga, oföränderliga fonem,
polysyntetiska s., sådana som ej uttrycka
grammatiska förhållanden genom ordformer utan
med lexikaliska och syntaktiska medel, a g g 1 u t
i-ne r a n d e s. och flekterande s., vilka båda
ha utbildade grammatiska kategorier; de förras
avlednings- och böjningselement ha en
självständigare karaktär än de senares.
På grund av inbördes släktskap
(gemensamma ordrötter och språklagar) har man
sammanfört s. i grenar ocb stammar; i många fall,
där dylik släktskap ej varit bevislig, har man
måst nöja sig med en blott geografisk
sammanställning. — Med klassiska s. menas
grekiska och latin, med levande s. i motsats mot
döda menas s., vilka alltjämt äro i bruk som
modersmål åt individer. Numera finnas även
konstgjorda s., bland vilka märkas esperanto
och ido.
Språkband, i medeltida figurkonst, särskilt på
målningar, förekommande bandavbildning
(banderoll, bandå) med inskrift (legend). S.
fram-ställes ibland såsom utgående från den avbildade
gestaltens mun.
Språkbruk, den form av tal- el. skriftspråk,
som är den vanliga hos en person el. i ett land.
Vanl. brukas ordet i sistnämnda mening om den
tongivande enheten inom ett språkområde. Då
språket ständigt förändras, är s. icke fast och
detalj bestämt. Inom t. ex. en landsdel el. en
samhällsklass skiljer det sig från en annans,
och även de individuella skiftningarna äro stora.
Språkfel, i vidsträckt bemärkelse alla
avvikelser från det normala el. konventionella (allmänt
antagna) språkbruket, vilka ej bero på avsiktlig
strävan att ombilda uttryckssättet. Fel i uttalet,
som bero på felaktigheter i talorganen el.
hjärnskador, bruka ej kallas s. Till s. räknas sådana
stadigvarande oriktigheter, som härröra av
ofullständig el. skev inläring av språket, samt
tillfälliga felsägningar och -skrivningar. S. i
inskränkt bemärkelse kallas vanl. sådana avvikelser
från det vedertagna bruket i ordens bildning,
böjning, sammanfogning el. betydelse, vilka
härröra av ”slarv”, okunnighet o. dyl. Dessa brott
mot den grammatiska el. idiomatiska
korrektheten kunna likväl i många fall få sitt
berättigande av stilistiska skäl.
Språkfilosofi, se Språkpsykologi.
Språkforskning, se Språkvetenskap.
Språkgeografi (i vissa fall =
dialektgeografi), den gren av språkvetenskapen, som
behandlar den geografiska utbredningen av vissa
språkföreteelser (språkljud, ordformer, ord och
betydelser) över större el. mindre områden
(land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
