Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Socialism - Socialist - Socialistiska partiet - Socialistrevolutionärer (socialrevolutionärer) - Socialkurator - Socialliberalism - Socialläkare - Socialmedicin - Socialminister - Socialpedagogiska seminariet - Socialpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
643
Socialist—Socialpolitik
644
dömt den fria konkurrenshushållning, som låter
vägen till samhällelig rikedomsökning gå genom
förhärjande ekonomiska kriser, vilka förinta
produkterna av det tekniska framåtskridandet och
äventyra hela näringslivets framtida existens. A
andra sidan var även Fourier, lika väl som
Saint-Simon och Owen, ännu typisk ”utopist” i den
mening, som Engels inlägger i detta uttryck:
d. v. s. han nöjde sig med att i sin egen hjärna
konstruera fram en idealbild av det mänskliga
samhället sådant detta bör vara, och inbillade
sig sedan, att denna idealbild utan vidare måste
segra tack vare sin inneboende förnuftighet. Det
var på denna punkt, som M a r x och med
honom Engels satte in sin beska kritik av det
utopiska betraktelsesättet. Marx framhöll med
skärpa, att förnuftet utan maktmedel bakom är
samhälleligt verkningslöst. Men han nöjde sig
icke med denna negativa kritik av utopismen
utan kompletterade den samtidigt med en positiv
tankegång, som mynnar ut i ung. följ.:
Kapitalismen för i sin yttersta konsekvens icke blott
till ett ekonomiskt kaos, som gör livet omöjligt
att leva, den producerar på samma gång även
sin egen dödgrävare. Den producerar en klass,
arbetarklassen, proletariatet, som är helt
frigjord från alla egendomsrättens band och som
därför står i motsättning till det bestående
samhället. Denna klass är stark nog att störta
kapitalismen och genomföra samhällets omdaning i
socialistisk riktning. I anslutning till denna
uppfattning ha också så gott som samtliga
socialistiska riktningar efter Marx alltmer medvetet
strävat efter att i nära anknytning till
arbetarrörelsen organisera sig som politiska partier i
och för genomförandet av sina syften. De två
mest inflytelserika av aessa riktningar äro s
o-cialdemokratien och kommunismen.
En intressant sidoströmning representeras av den
s. k. anarkismen, som grundlädes av ryssen
Bakunin och som i hans landsman furst
Krapot-kin fick en genial teoretisk förfäktare. Den mest
betydande socialistiske teoretikern utanför det
marxistiska lägret under senare tid torde vara
syndikalismens skapare, fransmannen
Georges Sorel. — Litt.: W. Sombart, ”S.
och social rörelse” (1911); K. Diehl, ”S.,
kommunismen och anarkismen” (1913); F. Engels,
”S:s utveckling från utopi till vetenskap” (2:a
uppl. 1926); Hj. Branting, ”Socialistisk
samhällssyn” (2 bd, i ”Tal och skrifter”, 1—2, 1926
—27); R. Lindström, ”S.” (i ”De politiska
åskådningarna”, 1931); H. Tingsten, ”Den svenska s:s
idéutveckling” (2 bd, 1941); D. Jay, ”Varför s.?”
(s. å.).
Sociali’st, anhängare av socialism. — Adj.:
S o c i a 1 i’s t i s k.
Socialistiska partiet, se Sveriges socialistiska
parti.
Socialistrevolutionärer, oegentligt
socialrevolutionärer, förk. S. R., ryskt politiskt
parti, bildat omkr. 1900 av olika revolutionära
grupper, avsåg att samla ”det arbetande folket”.
S. verkade genom propaganda, främst bland
bönderna, och terrorism, bl. a. attentaten mot Pleve
och storfurst Sergej. S. togo verksam del i
marsrevolutionen 1917; deras vänstra flygel,
”maximalisterna”, understödde en tid bolsjevikerna. S.
kommo snart i konflikt med bolsjevikerna och
verkade sedan mest bland emigrerade ryssar. I
en stor process 1922 fördömdes partiets
verksamhet, och några av ledarna dömdes till
döden.
Socialkurator, se Kurator 4).
Socialliberalism, av den liberale partiledaren
B. Ohlin lanserad beteckning för Folkpartiets
politiska åskådning; beteckningen framhäver
partiets strävan att förena en ekonomisk och
politisk liberalism med en aktiv social reformpolitik.
Socialläkare, i större kommuner anställda
läkare, vilka handha i socialvården förekommande
medicinska angelägenheter. S:s verksamhet
berör sålunda barn- och ungdomsvård,
nykterhets-vård, fattigvård m. m.
Socialmedicin, den del av medicinen, som
hänför sig till samhället och de sociala
förhållandena. Begreppet s. sammanfaller väsentligen med
begreppet socialhygien men har något
vidare innebörd, omfattande utom hygieniska
uppgifter även fattigvård, socialförsäkring etc.
Socialminister, gängse benämning på
statsrådet och chefen för Socialdepartementet.
Socialpedagogiska seminariet,
förskolesemina-rium i Stockholm, sedan 1936 drivet av
Hyresgästernas sparkas-se- och byggnadsförening
(HSB).
Socialpolitik (efter ty. Socialpolitik),
sammanfattande benämning på alla de åtgärder,
varigenom samhället i det helas intresse söker påverka
de sociala förhållandena. S. avser numera allt vad
som från samhällets sida göres, för att den
enskilde skall kunna känna ekonomisk trygghet och
ha tillgång till personlig omvårdnad vid behov.
— S. i speciell mening är av relativt sent datum.
Visserligen möter i äldre tids fattigvård en
omvårdnad av de ekonomiskt svagaste, och
tjänstehjonsstadga samt skråförordningar
inne-höllo vissa tendenser till sociallagstiftning, men
först med industrialismens genombrott uppstod
den moderna s. Frågan rörande
arbetarskydd aktualiserades först i England, där
redan 1802 en lag ang. barnarbetet inom
bomullsindustrien genomfördes. De vuxna männen
lämnades länge utanför lagstadgandena i full
överensstämmelse med den liberala åskådningen, som
ville begränsa statens ingrepp i näringslivet till
det minsta möjliga. Emellertid medgav man
tidigt, att vissa yrken medförde så allvarliga
yrkes-risker, att skyddslagstiftningen måste utsträckas
att gälla alla anställda. Kraven på lagstiftning
rörande fabrikshygien och på ordnad y
r-kesinspektion realiserades först i England
1833. — Av väsentligt större betydelse för
arbetarna än den här antydda trevande
sociallagstiftningen voro de möjligheter att förbättra
löneläget, som utvecklingen under 1800-talet innebar.
Av genomgripande betydelse blev, att arbetarna
i sina fackföreningar fingo maktmedel
att hävda sina intressen. Striderna på
arbetsmarknaden framtvingade lagstiftning ang.
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
