Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slaveri - Slavhandel - Slaviska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slavhandel—Slaviska språk
545
slavskaror, bland vilka även funnos män, utbildade
som privatsekreterare, bokförare, läkare o. s. v.
Äganderättsprincipen uttrycktes strikt av den
äldre romerska rätten, vilken likställde slaven med
sakegendom, med vilken ägaren fick förfara efter
behag, men i allm. led den större el. mindre
inskränkningar. I Babylonien var slaven icke helt
rättslös utan skyddad mot godtycklig misshandel;
frigivning var mycket vanlig. G. T. visar, att
ett patriarkaliskt förhållande ofta rådde mellan
herre och slav. I Grekland kunde en slav, som
blev illa behandlad, taga sin tillflykt till ett altare
el. vissa helgedomar (asyler). I hela antiken var
det regel, att slaven för egen räkning fick
behålla vad han kunde spara av sina kostpengar,
ev. förtjäna utanför sina åligganden. Dessa
sparpengar kunde bli så betydande, att slaven kunde
friköpa sig själv. Under kejsartiden tillerkändes
slavarna elementära mänskliga rättigheter,
varigenom skillnaden mellan dem och den lägre fria
befolkningen icke blev alltför stor. Frigivningen
av slavar blev också allt vanligare. Till en början
kvarstod den frigivne (Jibertus, libertinus) i ett
visst, lagfäst beroende av den förre ägaren, som
nu blivit skyddsherre (patronus). I Rom, men ej
i Grekland, upptogos de frigivna libertinerna,
bland medborgarna, och deras ättlingar i tredje
led voro i allt likställda med fria.
Ännu Aristoteles betraktade s. som grundat i
naturens ordning. Den stoiska filosofien bröt
denna dogm genom sin lära om människovärdet,
oberoende av ras och samhällsställning. Genom
kristendomens seger försvann småningom s. i dess
gamla form.
Om den i de forngermanska länderna
förekommande arten av s. se Träldom.
Bland mera primitiva folk har s. varit mest
utbrett bland jordbrukande sådana och därnäst
hos nomader (t. ex. i n. och n. ö. Afrika).
Jägare och samlare ha sällan el. aldrig haft slavar.
Bland eskimåer, afrikanska och sydasiatiska
dvärgfolk, australnegrer, nord- och
sydamerikanska indianer m. fl. primitiva folk förekommer s. ej.
I samband med den europeiska kolonisationen
av Amerika uppstod vid nyare tidens början en
ny form av negerslaveriet, som förut varit
brukligt hos de moriska folken i Nordafrika. Mot
dessa slavtransporter, som tidtals antogo mycket
stora proportioner, började en reaktion göra sig
gällande i slutet av 1700-talet (jfr Abolitionister
2), vars första praktiska resultat blev förbud
för handel med slavar i ett flertal länder och
en deklaration på Wienkongressen 1815 till
förmån för slavhandelns avskaffande. Denna handel
var emellertid alltför vinstgivande för att kunna
hastigt undertryckas. Ett avgörande steg i
riktning mot slavarnas emancipation togs 1833, då
England frigav slavarna i sina besittningar, ett
exempel, som successivt följdes i andra länder,
i U.S.A. dock först efter inbördeskriget 1861—65.
Ännu fortlever s. i Arabien och vissa
centralasiatiska områden. — Litt.: R. Pfaff-Giesberg,
”Die Sklaverei” (1932).
Slavhandel, se Slaveri.
Slaviska språk benämnes den östligaste av de
NF XIX — 18
546
till Europa förlagda språkfamiljerna av den
in-doeuropeiska språkstammen. Utom Europa talas
slaviska språk (ryska) i n. Asien; vidare finnas
slaviska kolonier på skilda håll, särskilt i U.S.A.
S. talas av över 200 mill. människor.
S. uppdelas i tre grupper: västslaviskan
(polskan med kasjubiskan samt den utdöda
pola-biskan; vidare tjeckiskan och slovakiskan samt
hög- och lågsorbiskan), sydslaviskan
(ser-bokroatiskan och slovenskan samt bulgariskan
med dess något avvikande makedoniska dialekt,
från vilken fornbulgariskan el. fornkyrkslaviskan
utgått) och östslaviskan (ryskan med
vitryskan samt ukrainskan el. lillryskan).
S., vilka f. ö. äro jämförelsevis nära
förbundna med den baltiska språkfamiljen, ha utgått från
ett gemensamt språk, urslaviska n, som, mer
och mer uppdelad i dialekter, ung. under
600-talet kan anses ha övergått till s a m s 1 a v i
s-k a. Ung. fr. o. m. 800-talets början kan man
räkna med skilda s., vilka dock länge bibehöllo
stor likhet sinsemellan.
S. äro i fråga om ljudutveckling i hög grad
konservativa. Dock ha de indoeuropeiska främre
(palatala) k och g, gh övergått till j och z. Det
sv. hundra, lat. centum, heter på urslav. süto. S.
höra därigenom till den östindoeuropeiska
gruppen (satem-språken), under det att de
västerländska bilda c^ntum-gruppen. En stark tendens att
flytta fram ljudbildningsläget hos konsonanter
före i- och e-vokal och hos konsonanter,
förbundna med j, har utlösts i konsonantuppmjukning
(muljering), som medfört ljudförändringar
(af-friciering). Så ha tidiga k, g, ch övergått till c,
z, s, i vissa ställningar till c, (d)z, s o. s. v. Denna
muljering har fortsatt under nya villkor och med
nya resultat fram till vår tid, särskilt i ryskan
och polskan; mindre utpräglad el. stadd i
tillbakagång är den i de övriga s. Intressant i detta
sammanhang är, att ursprungligt ü utvecklats till
ett dovt mellanljud mellan u och i, vilket
bibehållits i östslaviskan och polskan men i övriga
språk utvecklats till i, och att gammalt jo
övergått till je.
Urslaviskan undvek diftonger, och så gott som
alla dess stavelser slutade på vokal, vilket i stor
utsträckning möjliggjordes därigenom, att
konsonant före annan konsonant och i slutet av ord
nästan alltid föll och att m och n ofta förbundos
med föreg. vokal till nasalvokal. Emellertid blevo
i samslavisk tid de korta i och ii i slutet av ord
och ofta inuti ord starkt förkortade, och vid den
särspråkliga tidens början försvunno de alldeles.
Härigenom uppstodo nya konsonanthopningar, och
en mängd ord kom åter att sluta på konsonant.
Accentens ursprungliga rörlighet har bäst
bibehållits i östslaviskan och bulgariskan. I
västslaviskan är accenten fast. Tydliga spår av de
ursprungliga, musikaliskt skilda accentarterna
framträda i serbokroatiskan, slovenskan, tjeckiskan
och slovakiskan.
S. ha vanl. sju kasus, dubbel adjektivböjning,
och som deras preteritum fungerar ett particip
på -l. Verbet har skilda aspekt, av vilka numera
den imperfektiva, som anger pågående el.
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
