Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuåriga kriget - Sjvernik, Nikolaj Michailovitj - Sjåare - Själ - Själagård, själahus - Själakult - Själamässa - Själaringning - Själatro - Själavandring, metempsykos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259 Sjvernik—Själavandring 260
sen sitt länge begärda avsked och efterträddes
av Augustin Ehrensvärd. Då man nu i Sverige
var grundligt trött på det ändamålslösa kriget,
började man under förmedling av drottningen,
Fredrik II :s syster, fredsunderhandlingar, som
i april 1762 ledde till vapenstillestånd; 22/s s. å.
undertecknades fredsfördraget i Hamburg med
bibehållande av status quo. — Litt: A.
Wadding-ton, ”La guerre de sept ans” (5 bd, 1899—
1914); T. Säve, ”Sveriges deltagande i sjuåriga
kriget 1757—62” (1915).
Sjvernik [Jvje’rnjik],Nikolaj M i c h a i 1
o-vitj, Sovjetunionens president (f. 1888), urspr.
metallarbetare. S. har varit medl. av
bolsjevik-partiets centralkommitté sedan 1925 och var sekr.
där 1926—27. Han var generalsekr. i
fackföreningsrörelsen 1930—44, ordf, i presidiet för
RSFSR:s högsta sovjet 1944—46 och efterträdde
sistn. år Kalinin som ordf, i Sovjetunionens högsta
sovjets presidium (statspresident). S. ledde en
rysk fackföreningsdelegation till Storbritannien
1942 och bevistade den brittiska
fackförenings-kongressen 1943. Han var suppleant i förutv.
politbyrån och valdes i okt. 1952 till ord. medl. av
det nyupprättade partipresidiet. Vid regimskiftet
efter Stalins död i mars 1953 efterträddes S. som
statspresident av marskalk Vorosjilov och blev
åter chef för den fackliga landsorganisationen.
Sjåare, numera vanl. hamnarbetare (ofta
föraktligt), av sjå, tungt arbete (holl sjouiv).
Själ, psyk., den från kroppen skilda
substantiella bäraren av själslivet, vilken ev. tänkes ha
existerat före födelsen och komma att existera
efter döden. Ursprunget till själsföreställningen
hos primitiva folk har sökts i drömmarna, vilka
förklarats så, att s., vilken likställdes med
andedräkten, lämnar kroppen och förflyttar sig till
fjärran orter. Beträffande filosofiska
spekulationer rörande s:s förhållande till kroppen jfr
Ari-stoteles, Cartesius, Demokritos, Materialism 1),
Platon och Spinoza. I modern filosofi är
begreppet s. starkt omstritt; den empiriska psykologien
utmönstrar det vanl. från sitt forskningsområde
(se Psykologi). — Litt: A. Nyman,
”Själsbe-greppets förvandlingar” (1943).
Själagård, s j ä 1 a h u s, under medeltiden,
även i Sverige, en välgörenhetsinrättning,
liknande helgeandshus (se d. o.).
Själakult, religionshist., se Själatro.
Själamässa. 1) (Mus.) Se Rekviem. — 2)
(Teol.) Se Mässa, sp. 541.
Själaringning, se Klockringning.
Själatro, föreställningen att de avlidna
fortsätta sitt liv i de kvarlevandes närhet, i graven,
i huset el. gården, och därifrån behärska och
bestämma dessas liv och öden. Denna animism
har behärskat större delen av Orientens och
antikens folk och utövat stort inflytande på
dessas offer- och övriga kultväsen, deras fester,
ja, deras civilisation. Gravkulten, som iakttages
hos egypterna, i den mykenska tiden hos
grekerna, ja, ända upp i den romerska kejsartiden, är
en utgestaltning av animistisk tro. Den kinesiska
familjekulten och den japanska shintoismen äro
moderna kvarlevor av densamma. — Den
ur
sprungliga animismen har icke fört till någon
egentlig kult utan snarare till en magi, genom
vilken man sökte att behärska de godtyckliga
krafterna och de demoniska viljorna. En sådan
magisk kraftyttring kunde stammens hövding el.
familjefadern utveckla genom sina inneboende
krafter, el. man hade till delta en särskild
trollkarl. S. däremot utvecklar ett prästerskap och
en regelmässig kult. Prästens och trollkarlars
konst blir det nu att sätta sig i förbindelse med
andarna, ev. att frambesvärja dem genom mantik,
att tillfredsställa dem med offer, som nu antaga
karaktären av regelbunden förplägning,
offerseder, som bli bestämmande även för gudaoffren.
— Hos moderna kulturfolk röjes påtaglig
efter-verkan av animism i spöktron och i den
mångfald av magiska riter, som vidskepelse har hållit
levande och som förutsätta hemliga krafter i
människor och föremål. Tron på relikers kraft
har, utom sina psykologiska motiv, sin rot i
dessa föreställningar. Icke heller den moderna
spiritismen är utan anknytning till animismens s.
Själavandring, metempsykos [-å’s] (grek.
metempsychosis), föreställningen, att en levande
varelses själ efter döden ingår i en ny kropp. S.
förutsätter i regel tron på själen som ett
självständigt, från kroppen skilt väsen. Hos de
primitiva folken är emellertid begreppet själ
synnerligen obestämt, och den återvändande ”själen”
synes för folktron i många fall betyda den
bortgångnes individuella personlighet med både
kroppsliga och själsliga egenskaper.
Förvandlings-tron, föreställningen, att hela människan efter
döden förvandlas till ett träd, en stjärna, ett
heligt kultföremål el. liknande, står därför
synnerligen nära tron på s. Att de döda återvända
i släktens nya medlemmar är en över hela
världen spridd föreställning. Tron på s. är ett uttryck
för den starkt traditionella inställningen, känslan
av enhet och sammanhang med bortgångna
släkten, som möta särskilt i de primitiva
jordbruks-kulturerna. Allmänt spridd är likaledes
föreställningen, att själen efter döden ingår i något djur.
På grund av skräckinjagande egenskaper (tigrar,
krokodiler), på grund av sin förkärlek för
mörkret, sitt hemlighetsfulla väsen el. vistelse i
underjordiska hålor (ugglor, ormar) betraktas vissa
djur som återkomna förfäder. Särskilt
framträdande är ormens samband med dödskult och
själatro.
Tron på s., som för de primitiva är en
självklar och given beståndsdel av världsåskådningen,
har i vissa religioner erhållit en särskild
betydelse. I orfismen och i Uphanishadernas religion
möter tanken, att kretsloppet av födelser, kyklos
tes geneseos, ”födelsernas hjul”, samsära,
”kretsloppet”, betyder en själens fångenskap, ett
fortsatt lidande, från vilket den måste söka frälsning
genom sj älvspäkning och reningsriter el. genom
den befriande insikten, att själens eviga och
sanna väsen hemmahör i en annan sfär än
kroppslighetens.
Den moderna teosofien har från hinduismen
upptagit tron på reinkarnationen (själens
återkomst i en ny mänsklig kropp) men betrak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
