Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sendjirli, Sendschirli, Zincirli - Sendrag - Seneca (indianstam) - Seneca, 1. Lucius Annaeus (Rhetor) - Seneca, 2. Lucius Annaeus (Philosophus) - Sénéchal - Senecio - Senefelder (Sennefelder), Alois - Senegal (flod)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
Sendrag—Senegal
20
en kulle borgen med rester av flera praktfulla
hettitiska palatsbyggnader.
Sendrag, med., kallas populärt en krampaktig,
spontan sammandragning av tvärstrimmig muskel
mot ens vilja.
Se’neca [eng. utt. se’nika], indianstam, se
Irokeser.
Se’neca. i) Lucius Annaeus S. (”S.
Rhetor”), romersk retor (omkr. 54 f. Kr.—39
e. Kr.). I ett arbete samlade S. vid hög ålder
sina minnen av den retoriska undervisning, som
han åtnjutit i Rom.
2) Luc i us Annae us S. (”S. Philosophus”),
den föreg:s son, filosof och författare (4 f. Kr.
—65 e. Kr.). Han uppfostrades i Rom, uppträdde
där som sakförare, fick som kvestor säte i
senaten men förvisades 41 till Korsika. År 49
återkallades han på föranstaltande av Agrippina
d. y., blev praetor och utsågs till uppfostrare av
hennes son, senare kejsar Nero. S. innehade
under de första åren av Neros regering, varunder
han nådde konsulatet vid sidan av Burrus, en
ledande statsmans ställning. Men efter Burrus’
bortgång försvann hans inflytande, år 62 drog
han sig tillbaka från hovet, och efter upptäckten
av Pisos sammansvärjning fick han befallning
att själv taga sitt liv.
S. utövade ett författarskap, som i
mångsidighet står oupphunnet under kejsartiden. Hans
bevarade prosaskrifter äro av filosofiskt el.
naturvetenskapligt innehåll.
De filosofiska
skrifterna ha dels formen
av brev, dels av
filosofiska traktater. De
sedelärande breven
(”Epistulae morales”)
anses vara S:s mest
betydande verk. De
äro adresserade till en
yngre vän, Lucilius.
S: s huvudintresse
inom filosofien var
inriktat på de
praktiska frågorna. Ur olika
synpunkter söker han
utveckla en dygdelära, som stöder sig på
stoicis-men. — De moraliserande betraktelserna finnas
även inströdda i S:s naturvetenskapliga
arbete (”Naturales quaestiones”), som med ojämnt
fördelat intresse och efter antik metod behandlar
astronomi, meteorologi och geografi.
I bunden form skrev S. utom några epigram
ett antal tragedier (huruvida de voro avsedda att
uppföras el. endast som läsdramer, är alltjämt
en oavgjord fråga), och på omväxlande prosa och
vers författade han en elak satir över den
nyligen döde kejsar Claudius. Som språk- och
stilkonstnär är S. en typisk och tillika glänsande
representant för den s. k. silveråldern. I
medveten opposition mot t. ex. Cicero använder han
med förkärlek korta meningar, konstfullt
tillspetsade i tankens formulering; i tragedierna är stilen
stundom svulstig. Genom dessa har emellertid S.
utövat ett vidsträckt inflytande på eftervärlden;
renässansens tragiska stil är påverkad av dem och
även Shakespeare och Corneille.
Litt.: Utom ”S.”, valda skrifter, övers, av K.
A. Brolén (1883), ”Medea”, övers, av R.
Törne-bladh (1877) och C. A. Melander (1882),
”Se-necas bref”, I, av F. Gustafsson (1907), se C. W.
Mendell, ”Our S.” (1941). J. Bergman har i
”Berömda filosofer”, bd 2 (4:e uppl. 1949), givit
övers, av valda delar av S :s verk.
Sénéchal [sene/a’l], fr. (eg. äldste tjänare;
”seneskalk”), en av de förnämsta
hovämbetsmännen hos flera germanska folk, särskilt hos
fran-kerna. Grand s. blev, sedan maj ordomusämbetet
försvunnit, den högste hovämbetsmannen i
Frankrike, men ämbetet upphävdes 1191. I några
franska prov, kvarlevde dock s. som titel på vissa
lokala ämbetsmän.
Sene’cio, växtsläkte av fam. Compositae.
Blomkorgarna innehålla hos de flesta arter två
slags blommor, dels tratt- el. rörlika, tvåkönade
diskblommor, dels tunglika, honliga
kantblommor. Hos en del saknas
kantblommor. Blommorna äro vanl.
gula, sällan vita, röda el. violetta.
Frukten är en nöt, i toppen
försedd med en hårpensel. Släktet
beräknas bestå av ung. 1,300 arter,
spridda över hela världen. De flesta
äro örter, men åtskilliga äro träd
och buskar. Egendomliga trädartade
former finnas bl. a. i Östafrikas
berg. I Sverige växa 10—12 arter,
däribland de vitt utbredda ogräsen
korsört (5. vulgär is) och
klibb-korsört (5. viscosus). Åtskilliga
odlas som prydnadsväxter, t. ex.
Å. cruentus, vanl. kallad Cineraria
cruenta, krukväxt från
Kanarieöarna, 5". elegans, från Sydafrika,
båda med röda, violetta el. vita
kantblommor, S". cineraria
(Cineraria maritima} från
Medelhavsländerna och S-. (Emilia) sagittatus.
Senefelder [zè’nafäldor] (S e n n e f e 1 d e r),
Alois, tysk litograf (1771—1834). Han gjorde
1798 den betydelsefulla upptäckten av litografien
och lyckades 1806 efter stora svårigheter anlägga
ett stentryckeri i München. 1809 blev S. chef
för kungl. stentryckeriet i Bayern. Han utgav
1818 en ”Lehrbuch des Steindruchs”.
Se’negal [el. -ga’l], fr. Sénégal, flod i Franska
Västafrika. Dess huvudkällarm Bafing el. Baleo
(Foulah, båda namnen = Svarta floden), som
upptäcktes 1818 av fransmannen G. Mollien,
kommer från Fouta Djalons högland (750 m ö. h.) i
Franska Guinea. Den flyter först åt n. ö. till
Bafoulabé, sänker sig härunder med forsar och
fall till 135 m ö. h. och mottar där Bakhay
(Vita floden) från s. ö. Floden flyter sedan åt
n. v. och v., kommer vid Bakel ned till S:s låga
platå och mottar Falémé från vänster. Nära
mynningen grenar sig S. i flera armar, som dock
förenas till en kort gemensam mynning (160
n. br.). Utanför denna ligger en sandbank, som
kan passeras endast av fartyg med mindre djup-
Senecio
vulgaris,
korsört.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
