Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samogitien - Samojeder - Samojedhalvön - Samojedhund - Samojediska språk - Samojlovitj, Rudolf - Samos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679
Samojeder—Samos
680
Samojedfamilj.
orden, sedan Litauen-Polen; efter r :a världskriget
Litauen.
Samojeder, en rad stammar med besläktade
språk, omkr. 16,500 pers., vilka uppehålla sig
på tundrorna längs Ishavskusten från floden
Mezen i n. ö. Ryssland i v. till Kap Tjeljuskin
och floden Chatanga i Sibirien i ö. och på spridda
ställen i skogarna mellan och vid Ob och Jenisej
ända upp till bergstrakterna vid kinesiska grän-
sen. De delas, huvudsaki. på språkliga grunder,
i 4 huvuda vd.: 1) jurakerna på tundrorna
mellan Mezen och Jenisej och i vissa skogstrak-
ter närmast s. om tundrorna; 2) tawgy- el.
riktigare awamsamoj ederna på tundror-
na mellan Jenisej och Chatanga; 3) j e n i s e j s a-
moj ederna vid Jenisejs nedersta lopp; 4)
ostjaksamojederna vid och mellan Jeni-
sej och Ob från Turuchansk i n. till trakterna
av Tomsk och Jenisej sk i s. S. äro kortväxta
med korta, krokiga ben, gulaktig hudfärg, brett,
platt ansikte med sneda, bruna ögon och svart
hår. De äro trol. en blandning mellan mongo-
liska och finska folk, övervägande antalet s.
äro rennomader, framför allt de, som äro bosatta
på tundrorna; en del av ostjak-s., som leva i
skogsregionens n. del, äro bofasta och ha hästar
och boskap samt använda hunden som transport-
djur i st. f. renen. Till religionen äro s. scha-
manister; en del äro efter ryssarnas antireligiösa
arbete att betrakta som religionslösa. — Litt.:
K. Donner, ”Bland s. i Sibirien” (1915), ”Sibi-
rien” (1933); W. Jochelson, ”Peoples of Asiatic
Russia" (1928).
Samojedhalvön, se Jalmal.
Samojedhund, zool., se Hundraser, sp. 566
och bild 18 å pl.
Samojèdiska språk, de av samojederna tala-
de idiomen, omfatta fem olika, från varandra
mycket skiljaktiga språk med många underdia-
lekter: jurakiskan, tawgy språket,
jenisejsamojediskan, o s t j a k s a m o-
j edis k an samt ka m as s i s ka n (talas endast
i en liten by s. ö. om Krasnojarsk). Tills, m. de
finsk-ugriska språken bilda de på en mycket
ålderdomligare ståndpunkt stående s. den ur al ska
språkstammen. — Litt.: M. A. Castrén. ”Gram-
matik der samojedischen Sprachen” (1854) och
”Wörterverzeichnisse aus den samojedischen
Sprachen” (1855); B. Collinder, ”Jukagirisch
und Uralisch” (1940).
Samojlovitj [samajlå’vjitj], Rudolf La-
zarevitj, rysk polarforskare (f. 1884). Han
inträdde 1918 i ryska vetenskapsakad :s kom-
mission för studiet av Arktis’ naturtill-
gångar, varefter han utnämndes till dir.
för det nygrundade inst. för studiet av
Arktis och 1934 till prof, i polargeografi vid
univ. i Leningrad. 1925—26 gjorde han geologis-
ka och geografiska undersökningar på Novaja
Zemlja. 1928 ledde S. framgångsrikt med tre
ryska isbrytare undsättningsexp. till Nobiles miss-
lyckade polarexp. 1929 var han tills, m. O.
Schmidt och W. Wiese ledare för en exp. till
Frans Josefs land och 1930 till Nordlandet, där
viktiga forskningsstationer anlades. På sin färd
till Karahavet 1934 utförde S. omfattand. hydro-
logiska undersökningar, varvid han upptäckte
flera nya öar. När han 1939 hjälplös drev om-
kring med sina 3 exp.-fartyg i Ishavet vid c:a
80:e breddgraden, blev han som följd av in-
triger avsatt från sin befattning som chef för
arktiska inst. S. har varit mycket produktiv som
förf, av vetenskapliga arbeten; bland hans po-
pulära arbeten märkes ”Der Weg nach dem Pol”
(i93i).
Sa’mos, ö i Egeiska havet, tillhörande Grek-
land och belägen blott 2 km från Mindre Asiens
västkust; 491 km2, 45 km lång i ö.—v.; 59>595
inv. (1951). öns ö. del är ett bördigt backland.
Den mellersta genomdrages av en av marmor
uppbyggd bergrygg, vars högsta del är Hågios
Elias (1,237 m ö. h.). På öns västligaste del
reser sig det 1,440 m höga Kérke. Bergryggarna
äro sparsamt bevuxna med ständigt gröna ekar,
cypresser och tallarter med en garrigue-artad un-
dervegetation. I bergen finnas fyndigheter av bly,
zink, järn och antimon; marmor brytes på flera
ställen. I dalarna och på de små kustslätterna
drives intensiv odling av vin, tobak, oliver, apel-
siner, citroner, fikon och mullbärsträd. Export
av vitt muskatvin, olivolja och cigarretter. Hu-
vudstad Limen Vathéos (c:a 6,000 inv.) på nord-
kusten.
S. har av fynd (vid Tigani och Heraion) att
döma varit befolkat sedan 3:e årtusendet f. Kr.
Det hade tidigt en betydande handel och åt-
skilliga kolonier. Om dess rikedom och konst-
blomstring vittna resterna av det stora Hera-
templet nära Tigani. Tidigare rådde adelsvälde,
men i senare hälften av 500-talet upphävde sig
Polykrates till tyrann och bragte S. till stor
blomstring. Bl. a. lät han utföra en 350 m lång
tunnel genom ett berg för att draga fram en
vattenledning till staden. Efter hans död kom S.
under persiskt välde och inträdde efter greker-
nas seger över perserna i attiska sjöförbundet
som en av dess viktigaste medl. S. gjorde dock
uppror mot Aten och kuvades av Perikles 440
f. Kr. Längre fram tillhörde det omväxlande
ptolemaier och seleukider och slutligen Rom, un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
