Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rättfärdiggörelse - Rättighet - Rättika - Rättsfall - Rättsfilosofi - Rättsförmåga, rättskapacitet - Rättshandling - Rättshistoria - Rättshjälpsanstalter - Rättskapacitet - Rättskemi - Rättskipning - Rättskraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rättighet—Rättskraft
505
såsom förespråkare för den gudomliga gratia
(nåden) såsom r:s enda sakliga grund samt an-
knöt därvid direkt till paulinska tankegångar. —
Luther avvisade radikalt all moralistisk omtolk-
ning av kristendomen och bröt sönder den medel-
tida syntesen av kristendom och antik idealism.
Denna sin reformatoriska gärning har han ut-
tryckt i läran om iustificatio sola fide = sola
gratia (r. av tron allena = av nåden allena).
Huvudtanken är nu liksom hos Paulus, att Gud i
och genom Kristi försonings- och frälsningsgär-
ning upptar till gemenskap med sig den syndiga
människan. Men denna huvudtanke har sedan på
olika sätt av Luther fått en skarpare fixerad
utformning. Så framhålles det med skärpa icke
blott att den gudomliga kärleken är spontan och
”omotiverad” utan också att den ”rättfärdiggjor-
da” människan är ”på en gång syndare och rätt-
färdig”.
Rättighet, se Rätt 2) b.
Rättika, bot., se Raphanus.
Rättsfall, jur., betyder i vidsträckt bemärkelse
en situation, som blivit ställd el. är ägnad att
ställas under rättsligt bedömande. I inskränkt
mening betyder r. ett dylikt fall, spm blivit slut-
rigt avdömt och refererat i någon därför avsedd
publikation.
Rättsfilosofi, vetenskapen om den juridiska rät-
tens och rättsvetenskapens allmänna principer.
R:s första uppgift är att logiskt analysera de ju-
ridiska grundbegreppen, t. ex. rättigheter och skyl-
digheter, ansvar och tillräknelighet och det där-
med sammanhängande vilj ebegreppet o. s. v., samt
att klargöra rättsreglernas egenart i förhållande
till andra normer för handlandet (moraliska bud
och konventionella regler). Dylika undersökning-
ar förutsätta givetvis förtrogenhet med den po-
sitiva rättsvetenskapens problemställningar och
arbetsmetoder samt historisk överblick över rätts-
begreppens utveckling. Rättshistorien är
för r. en oumbärlig hjälpvetenskap. Till r:s om-
råde hör vidare studiet av rättens psykologiska
och sociologiska grundvalar (rättspsykolo-
gi och rättssociologi) och av dess för-
hållande till det allmänna kulturlivet. Många
äldre och nyare rättsfilosofer vilja även tiller-
känna sin vetenskap uppgiften att fastställa all-
mängiltiga principer, vilka kunna tjäna som mått-
stock för prövningen av gällande rätt. Man kan
därvid utgå från en a priori given ”riktig” el.
”rationell” rätt el. från den sociala nyttan, fattad
som en objektivt bestämbar storhet. Den s. k.
naturrätten, som behärskade tänkandet fram
till början av 1800-talet, var ett storslaget för-
sök att konstruera fram ett system av rättsregler,
vilkas giltighet vore oberoende av all mänsklig
lagstiftning. I opposition häremot ville J. Ben-
tham giva den rättsfilosofiska kritiken en empi-
risk grundval; avgörande för rättsreglernas vär-
de var enl. honom deras förmåga att befordra
den största lycka för det största antalet. Den
historiska skolan i Tyskland (K. v. Savigny och
G. F. Puchta) uppfattade rätten som en skapelse
av ”folkanden” och förnekade möjligheten av en
för alla folk och kulturstadier giltig rätt. I sin
506
kritik av naturrätten överensstämmer denna rikt-
ning med Hegels r. och med den moderna rätts-
positivismen, enl. vilken r. är möjlig endast som
”den positiva rättens filosofi”. F. ö. uppvisar den
nutida r. en mångfald olika riktningar. Tysken
J. Kohler har anknutit till Hegels tankegångar,
medan fransmannen L. Duguit arbetat med so-
ciologiska synpunkter i nära anslutning till Durk-
heims skola. En sociologiskt orienterad r. med
skarp front mot alla naturrättsliga tankemotiv
företräddes av svensken A. Hägerström. Fors-
kare som tysken R. Stammler och österrikaren
H. Kelsen ha analyserat de juridiska grundbe-
greppen med anslutning till nykantiansk kunskaps-
teori. Andra moderna tankeriktningar, ss. Hus-
seris fenomenologi och den italienska nyidealis-
men (Croce och Gentile), ha även gjort sig gäl-
lande inom den rättsfilosofiska vetenskapen, vil-
ken arbetar med en mångfald nya och praktiskt
betydelsefulla problem.
Rättsförmåga, rättskapacitet, förmåga
att vara bärare av rättigheter och skyldigheter.
Därmed liktydigt är att vara rättssubjekt. Från
r. bör väl skiljas rättslig handlingsförmåga.
Rättshandling, jur., innebär avgivande av en
förklaring, som är avsedd att ha privaträttslig
betydelse.
Rättshistoria, den vetenskap, som framställer
rättsordningens fortgående utveckling. R. beteck-
nas som yttre, när den riktas på utforskandet av
rättskällornas, särskilt lagarnas, tillkomst och ut-
veckling, men som inre, då den har till föremål
de olika rättsinstitutens utbildning och ombild-
ning.
Rättshjälpsanstalter, offentliga, av landsting
el. kommun anordnade anstalter för beredande av
kostnadsfri rättshjälp åt mindre bemedlade. R.
kunna få statsunderstöd.
Rättskapacitet, jur., se Rättsförmåga.
Rättskemi, den del av kemin, som behandlar
de kemiska metoder, som komma till användning
vid analyser av rättsligt värde. R. omfattar dels
biokemiska undersökningar av medicinsk innebörd,
dels kemisk undersökning av ämnen el. föremål,
vilka äro av betydelse i rättsfrågor, t. ex. vid ut-
redningar av förgiftningsfall och vid mål angåen-
de faderskapsbevisning och rattfylleri. I Sverige
omhänderhas de rättskemiska undersökningarna
av Statens rättskemiska laborato-
ri u m i Stockholm, grundat 1907, vilket sorterar
under Medicinalstyrelsen; dess föreståndare be-
nämnes rättskemist med prof:s titel.
Rättskipning, statens dömande verksamhet för
rättsordningens upprätthållande. R. handhaves av
särskilda statens organ, domstolarna, vilka ha att
tillämpa allmänt hållna rättsregler på faktiskt fö-
religgande konkreta förhållanden. Den förr bru-
kade beteckningen på r., 1 a g s k i p n i n g, är
såtillvida missvisade, att vid r. ej blott lagbud
utan även sedvanerättens regler lända till efter-
rättelse. Från r. bör skiljas förvaltning i egentlig
mening.
Rättskraft, jur., betyder, att en förklaring av
juridisk karaktär är utrustad med ”rättslig kraft”,
d. v. s. är ”bindande”. Uttrycket användes, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
