Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rätt - Rättare - Rättarting - Rättegång - Rättegångsbalken - Rättegångsbiträde - Rättegångsfullmakt - Rättegångsfullmäktig - Rättegångsförseelse - Rättegångskostnad - Rättegångsmissbruk - Rättegångsombud - Rättens ombudsman - Rättfärdiggörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
Rättare—Rättfärdiggörelse
504
c) R. i betydelsen av laglig domstol.
Litt.: K. Bergbohm, ”Jurisprudenz und Rechts-
philosophie” (1892); A. Hägerström, ”Till frågan
om den objektiva r:s begrepp” (1917); G. Jelli-
nek, ”Allgemeine Staatslehre” (4:e uppl., 1922);
H. Kelsen, ”Allgemeine Staatslehre” (1925); A.
V. Lundstedt, ”Föreläsningar över valda delar
av obligationsrätten. 3. Obligationsbegreppet”
(1929—30); A. Ross, ”Virkelighed og gyldighed
i retslæren” (1934); F. Castberg, ”Rettsfiloso-
fiske grunnspörsmål” (1939); K. Olivecrona,
”Om lagen och staten” (1940), ”Lagens impera-
tiv” (1942).
Rättare, arbetsförman vid jordbruksarbete, vid
större jordbruk ofta kallad befallningsman el.
(ladu-) fogde.
Rättarting, ting, där konungens domsrätt ut-
övades.
Rättegång, dets. som process (se d. o.).
Rättegångsbalken, den huvudavdelning av
Sveriges rikes lag, som behandlar reglerna om
rättegången. Den ursprungliga r. i 1734 års lag
ersattes 1948 av en helt ny r., utarbetad efter
moderna processprinciper, enl. ett 1942 antaget
förslag.
Rättegångsbiträde, person, som uppträder vid
sidan av en part i rättegång för att hjälpa honom
vid utförande av hans talan. R. är icke utrustad
med fullmakt. Vad han anför gäller emellertid
för partens räkning, i den mån ej parten mot-
säger honom. R. spelar större roll i straff pro-
cessen än i civilprocessen. I nya rättegångsbalken
kallas r. i brottmål försvarare.
Rättegångsfullmakt, fullmakt till utförande av
parts talan i rättegång. R. kan meddelas muntli-
gen inför rätta el. skriftligen samt, under sär-
skilda kontrollföreskrifter, även genom telegram
el. per telefon. I r. skall enl. nya rättegångsbalken
fullmäktigens namn anges. Innehavarefullmakt är
alltså icke längre tillåten.
Rättegångsfullmäktig, fullmäktig för utfö-
rande av parts talan i rättegång.
Rättegångsförseelse, jur., sådan förseelse, som
är belagd med straff i rättegångsbalken (utom
brytande av tystnadsplikt enl. 9:6). Hit hör t. ex.
störande av förhandlingen inför rätta och ute-
varo av vittne. Fråga om r. kan av rätten upp-
tagas utan åtal.
Rättegångskostnad. De kostnader, som för-
anledas av rättegång och för vilka ersättning
under vissa förhållanden kan fås av motparten,
äro dels rättegångsavgifter (stämpel, lösen och
fullföljdsavgift), dels parternas kostnader för
rättegångens förberedande, för inställelse, ombud,
vittnen, sakkunniga o. s. v. Medan den äldre rätte-
gångsbalken byggde på den s. k. skuldprincipen,
har den nya rättegångsbalken i fråga om skyl-
dighet att ersätta rättegångskostnad i tvistemål
genomfört grundsatsen om strikt ansvar för den
förlorande parten. Den förlorande skall m. a. o.
förpliktas att ersätta motpartens r. utan hänsyn till
om han haft skälig anledning till rättegång el.
ej. Undantagsvis kunna dock kostnaderna kvittas
mellan parterna. Vid sidan av det strikta ansvaret
finnes en grundsats om ersättning för vållande,
oberoende av målets utgång. Vållandet kan bestå
däri, att man själv inleder el. förorsakar mot-
parten att inleda onödig rättegång, el. också däri,
att man genom vårdslöshet el. försumlighet i
rättegången (t. ex. förfallolös utevaro) vållar
onödigt uppskov el. eljest ådrar motparten kost-
nad, som icke behövt uppkomma, om rättegång-
en förts med skälig omsorg. Jfr Fri rättegång.
Rättegångsmissbruk föreligger dels då någon
emot bättre vetande inleder el. föranleder rätte-
gång i tvistemål, dels då någon mot bättre vetande
för talan mot dom el. beslut. Dagsböter kunno
ådömas som straff, och detta straff kan drabba
ej blott part utan även ställföreträdare, rätte-
gångsombud och biträde (nya rättegångsbalken
kap. 9).
Rättegångsombud, jur., person, som å parts
vägnar enl. rättegångsfullmakt utför hans talan
inför domstol. I tvistemål äger part alltid låta
sin talan utföras av ombud, i brottmål endast när
läget är sådant, att han icke är skyldig att in-
ställa sig personligen.
Rättens ombudsman, jur., är en representant
för domaren och det allmänna i konkurs. R.
utses av konkursdomaren. R. har dels vissa for-
mella funktioner, dels kontrollfunktioner, dels
förvaltningsfunktioner. Till de formella funktio-
nerna hör framför allt, att r. i regel skall ut-
färda kallelse till borgenärssammanträde, fungera
som ordf, vid sådant sammanträde och ansvara
för protokollet samt vid förlikningssammanträde
söka åstadkomma förlikning. Kontrollfunktionerna
bestå i att han skall utöva uppsikt över förvalt-
ningen, granska redovisningen m. m., förvaltnings-
funktionerna däri, att han har det avgörande or-
det vid meningsskiljaktighet mellan flera för-
valtare och att han i åtskilliga fall måste lämna
samtycke till skilda förvaltningsåtgärder, för att
dessa skola få övertagas.
Rättfärdiggörelse (lat. iustificätio), teol. Ut-
trycket r. har vid två olika tillfällen spelat en
avgörande roll i kristenhetens historia, den ena
gången hos Paulus och den andra hos Luther.
För Paulus, som först utformade begreppet, illu-
strerade det kristendomens artskillnad från juden-
domen. När Paulus hävdar, att människan rätt-
färdiggöres av el. genom tro och icke på grund
av några av henne utförda gärningar, betydde
detta ett radikalt genombrytande av lagreligio-
siteten. Hänvisningen till tron betyder näml, ingen-
ting annat än en hänvisning till den Guds nåd,
som förverkligar sig i Kristi försonings- och
frälsningsgärning. Om r. av Paulus alltså pri-
märt fattas såsom en Guds nådesgärning, så lig-
ger i denna på samma gång principen för det
nya, av Kristus och hans Ande bestämda livet.
—■ I rättfärdiggörelsetankens följande historia
brottas det egenartat kristna med moraliska före-
ställningar samt med inflytanden från den antika
idealismen. Särskilt på västerländsk mark fick
redan tidigt moralismen stark makt, icke minst
genom Tertullianus. Augustinus betecknar en
motrörelse i den utveckling, som är i gång.
Särskilt genom sin kamp mot den utpräglat mo-
ralistiska pelagianismen framträdde Augustinus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
