Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ryssland
463
Lämnade i sticket av det internationella proleta-
riatet, nödgades bolsjevikerna nu inrätta sig på
att med egna krafter hålla sig kvar vid makten
i R. och försöka att där realisera en isolerad rysk
socialism. Kritisk för bolsjevismens bestånd var
särskilt sommaren 1918. Medan socialistrevolu-
tionärerna i centrum anordnade en stor samman-
svärjning mot sovjetregeringen, startades kontra-
revolutionära aktioner, stödda av ententemakterna,
i olika delar av periferien. I s. framryckte ko-
sacker under en rad ”vita” generaler, Alexejev,
Dutov, Denikin, Krasnov, från Sibirien de där
till kamp mot bolsjevikerna organiserade tjecko-
slovakiska krigsfångarna, de tjeckiska ”legioner-
na” (i samband därmed mördades 16 juli av Sov-
jeten i Jekaterinburg tsarfamiljen); i n. besatte
ententetrupper Murmankusten och Archangelsk.
På hösten hejdades såväl tjeckernas som kosack-
generalernas frammarsch. Men i början av 1919
ryckte general Koltjak fram från Sibirien; sedan
hans frammarsch stoppats vid Volga, nalkades
fram på sommaren Denikin söderifrån Moskva,
under det att Judenitj hotade Petrograd. Även
dessa faror avvärjdes emellertid; en sista vitrysk
aktion på Krim under Wrangel misslyckades. Ett
av polskt angrepp våren 1920 inlett krig med Po-
len slutades med fred 1921, vari Polen visserligen
fick en långt mot ö. framskjuten gräns men er-
kände Ukraina och Vitryssland såsom självstän-
diga sovjetrepubliker. 1920 slöts fred med Est-
land, Finland och Lettland, med Litauen först
1922. I Kaukasien återförvärvades de från R.
1917 frigjorda tre republikerna. Därmed hade
bolsjevikerna stabiliserat sin makt inom större de-
len av det gamla R., och den närmare utform-
ningen av de socialistiska sovjetrepublikernas för-
bund (SSSR) kunde ske. — Se färgkarta vid
Världskrigen.
Dessa års strid för existensen hade givit bol-
sjevikerna anledning till att fullkomna de bägge
vapen, som i fortsättningen först och främst skul-
le trygga deras makt, dels den s. k. tjekan, d. v. s.
den politiska polisen med dess särskilt från som-
maren 1918 inaugurerade terroristiska metoder,
dels den av Trotskij organiserade röda armén.
Samtidigt hade dessa års svårigheter givit dem
impulsen till att starta ett socialistiskt nydanings-
arbete. Under ”krigskommunismen”, från hösten
1918, tog staten i ständigt ökad grad om hand
all produktion och distribution. Undan för undan
nationaliserades industrien och ställdes under en
del statliga centralorgan (glavki). Staten lade ge-
nom sina organ beslag på böndernas överskott av
säd med nominell rätt för bönderna att få indu-
strialster i utbyte, varvid byarnas fattigare skikt
organiserades till s. k. fattigkommittéer för att
hålla efter de rikare bönderna. Samtidigt togo
statsorganen i st. f. den förbjudna privathandeln
varuförmedlingen om hand, strävande att därvid
frigöra sig från penningväsendet. Denna krigs-
kommunism gjorde emellertid bankrutt efter ett
par år. Den statsledda industrien gick snabbt mot
fullständig förintelse, och året 1921—22 hemsök-
tes landet av en fruktansvärd hungerkatastrof.
Redan före dess utbrott, under den upphetsade
464
stämning den ohållbara situationen fött (bonde-
uppror här och var, flottmyteri i Kronstadt febr.
1921), genomförde Lenin en reträtt i stort, den
”nya ekonomiska politiken” (”Nep”). Bönderna
fingo behålla och sälja avkastningen av jorden,
om de blott avstodo en del därav som skatt.
För industriens skötsel skapades ett flertal truster,
som affärsmässigt skulle operera på egen risk; i
någon mån tilläts t. o. m. privat industriell verk-
samhet. Vid sidan av den statliga varuförmed-
lingen släpptes också privathandeln lös.
Den så modererade bolsjevikpolitiken, som även
efter Lenins död jan. 1924 till en början fortsat-
tes av det triumvirat, Stalin, Kamenev och Zi-
novjev, som närmast övertog ledningen (Lenins
efterträdare som ordf, i folkkommissariernas råd
blev Rykov), tillät landet att åter i någon mån
repa sig. Industrien kom åter i gång, om den
också först fram emot 1926 nådde upp till för-
krigsnivå. Jordbruket gick likaså framåt, och det
kom även en viss fart i varuförmedlingen, såväl
utrikeshandeln som inrikeshandeln. Å andra si-
dan började snart denna utveckling i rent kapita-
listisk riktning väcka bolsjevikernas farhågor. Re-
dan 1924 riktade man ett slag mot den nybildade,
redan med rätt stora later uppträdande handels-
bourgeoisien, ”Nepmännen”, som i hundratal
fängslades och deporterades, och privathandeln
trängdes tillbaka till förmån för statliga handels-
organ och kooperativer. Däremot vågade man då
ännu inte röra ”landsbygdens Nep”; den raskt
framväxande bondebourgeoisien, ”kulakerna”, fick
ytterligare rörelsefrihet. Inför kapitalismens snab-
ba utveckling i byarna började emellertid inom
bolsj evikpartiet en allt starkare opposition göra
sig gällande, fordrande en omläggning av bonde-
politiken, som kunde dels avlägsna kulakfaran,
dels sätta större press på bönderna för uppdrivan-
de av medel till landets snabbare industrialisering.
Från att urspr. eg. endast ha företrätts av Trot-
skij (vilken på den grund 1924 fråntogs sin be-
fattning med den röda armén) vann den 1925 an-
slutning av en rad framstående partimedlemmar
med Kamenev och Zinovjev i spetsen, vilka i
olika repriser gingo till storms mot den officiella
partipolitiken, dirigerad av den nu allt mäktigare
Stalin. Efter heta strider nedslogs oppositionen i
slutet av 1927; bl. a. förvisades Trotskij. Stalin
ansåg sig dock snart nödsakad att lägga om bol-
sjevikpolitiken i den radikalare riktning opposi-
tionen kämpat för. På programmet ställdes for-
cering av industrialiseringen, i det att för den ”so-
cialistiska”, nu åter helt statsledda industrien pla-
nerades en jätteutveckling, som under loppet av
de närmaste åren (”femårsplanen”) skulle slå alla
kapitalistiska rekord.
Redan 1921 började bolsjevikerna använda den
konventionella diplomatiens medel i sin utrikes-
politik. I spetsen för utrikeskommissariatet,
Narkomindel, stod Tjitjerin, 1930 efterträdd av
Litvinov. Omstörtningspropagandan fortsattes
visserligen av Tredje internationalen
(Kom intern), som hade bildats 1919 med
uppgift att förena alla länders kommunister och
organisera ”världsrevolutionen”. Men när man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
