Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461 Ryssland 462
vilken sedan dumakommittén träffade formligt
avtal om villkoren för samarbete. Under de följ,
timmarna stabiliserades revolutionens seger ge-
nom arméns och landsortens anslutning. Därpå
konstituerades en ”interimsregering” med furst
Lvov som ministerpresident, Miljukov som ut-
rikesminister, Gutjkov som krigsminister och so-
cialrevolutionären Kerenskij som justitieminister.
Trots sovjetens motstånd planerade de borger-
liga konstitutionell monarki med tronföljaren
Alexej som tsar och storfurst Mikael som re-
gent. Planen förföll, då tsar Nikolaus 15 mars
i Pskov abdikerade till förmån för Mikael och
då denne trädde tillbaka, varvid avgörandet av
styrelseformen hänvisades till en blivande kon-
stituerande församling.
Interimsregeringen visade sig snart ur stånd
att etablera en lugn samhällsutveckling. I någon
mån berodde detta på att dess handlingsfrihet
bands av nödvändigheten att för alla åtgärder få
sanktion av den med soldatrepresentanter utökade
”arbetarnas och soldaternas sovjet”. I det hela
gav dock det ganska moderata sovjetutskottet
regeringen ett gott stöd; ett ödesdigert undantag
var den av soldaterna i sovjeten framtvingade
”ordern n:r 1” med uppmaning till armén att
organisera soldatråd för val av officerare och
handhavande av den inre disciplinen. I högre
grad vållades regeringens misslyckande av dess
egna felgrepp. Dels försummade den att gripa
sig an med de inre frågor, vilkas lösning mas-
sorna nervöst väntade på: jordfrågan, 8-timmars-
dagen etc. Själva förberedandet av den konstitue-
rande församling, till vilken den hänsköt alla dy-
lika frågor, förhalades. Dels och framför allt
uppkallade den mot sig massorna genom att trots
bearbetning från sovjetutskottet, som självt i ett
upprop till alla världens folk som R:s mål pro-
klamerat en fred utan annexioner och skadestånd,
öppet inrikta sig på krigets fullföljande för upp-
nående av de tidigare nationalistiska annexions-
målen (Konstantinopel etc.). I början av maj
exploderade det allmänna missnöjet i ett, särskilt
mot Miljukov och hans annexionsdeklarationer
bakom sovjetens rygg riktat, folkupplopp. En
koalitionsministär, där (mot villkor av Miljukovs
avgång) sovjeten insatte fyra representanter, bl. a.
Tjernov och Tseretelli, kom nu till stånd. Även
denna regering inriktade sig — under de allie-
rades hårdhänta tryck — på krigets fullföljande:
Kerenskij, nu krigsminister, fick också, efter att
genom vältalighetsorgier vid fronterna ha sökt
återställa armédisciplinen, i gång en offensiv, som
dock slutade med fullständigt débåcle (juli 1917).
Samtidigt kom det till en allvarlig kris i Petro-
grad. Som organisatörer av arbetarnas och sol-
daternas missnöje, ökat under förberedelserna till
offensiven, hade bolsjevikerna alltmer framträtt,
vilkas propaganda, sedan Lenin i maj återkommit
till R., med våldsam kraft satt in under lösen:
”All makt åt sovjeterna!”. Ett soldat- och ar-
betaruppror utbröt i juli; då sovjeten avvisade
kravet på att den skulle övertaga makten, ställde
sig bolsjevikerna i spetsen för detta. Upproret,
snart kvävt, framkallade en viss antibolsj evikisk
reaktion och väckte till liv känslan för nödvän-
digheten av kraftåtgärder mot den alltmer ho-
tande samhällsupplösningen. Under denna opi-
nionsstämning lyckades Kerenskij tillvälla sig ett
slags diktatur för utvecklingens stabilisering. Då
hans politik inskränkte sig till frasmakeri och
täml. tomma gester (t. ex. republikens proklame-
rande), gjordes från högerhåll (armébefälet i
samarbete med de borgerligas ledare) ett försök
att genomdriva militärdiktatur, för vars etableran-
de general Kornilov i början av sept. 1917 ryckte
mot Petrograd. Kuppförsöket, misslyckat till
följd av truppernas opålitlighet, gav ögonblick-
ligen signal till en allmän proletär samling mot
”kontrarevolutionärerna”, varvid bolsjevikpartiet,
som nyss varit på väg att isoleras, med ens fick
vind i seglen. Kerenskij, som nu inriktade sin po-
litik på att bekämpa ”faran från höger”, blev
fullkomligt ur stånd att uträtta något mot faran
från vänster. Bolsjevikerna erövrade bl. a. ma-
joriteten i Petrograds sovjet. Här genomdrevo
de, att en allrysk sovj etkongress skulle samman-
kallas till början av nov., och Lenin framtvang
bolsj evikpartiets beslut att i samband med dess
sammanträde göra ett nytt försök att taga mak-
ten. 7 nov. gick kuppen av stapeln. Praktiskt
taget utan motstånd bemäktigade sig bolsjeviker-
na huvudstaden, och den samtidigt sammanträ-
dande kongressen tillsatte, sedan bolsjevikernas
motståndare under protest avlägsnat sig, samma
kväll som verkst. regeringsmyndighet ett folk-
kommissariernas råd med Lenin som ordf, och
Trotskij som utrikeskommissarie. Kerenskij s för-
sök att föra fronttrupper mot Petrograd miss-
lyckades, varefter Kerenskij flydde till utlandet.
Bolsjevikpartiet hade härmed tagit makten i sin
hand; inseglet på makterövringen satte de, då de
jan. 1918 upplöste den då sammanträdande kon-
stituerande församlingen, där socialistrevolutio-
närerna hade majoritet.
Bolsj evikväldet (från 1917). Bolsjevi-
kernas politik inriktades till en början mindre på
socialismens genomförande än på tryggande av
den enl. deras mening genom kuppen etablerade
”proletariatets diktatur”. För att ställa proleta-
riatet till freds tillmötesgick man ögonblickligt
böndernas jordkrav genom att efter socialistrevo-
lutionärernas linjer överlämna åt i byarna bildade
jordkommittéer att bland bönderna skifta godsens
arealer, och arbetarklassen tillfredsställdes genom
8-timmarsdag och införande av arbetarkontroll
över industrien. I en rad regeringsdekret utfor-
mades proletärdiktaturens principer, sedan närma-
re kodifierade av den 1918 i den nya huvudstaden
Moskva sammanträdande rådskongressen. Samhäl-
lets rättigheter (rösträtt och valbarhet till sov-
jeterna, yttranderätt, rätten att med vapen i hand
försvara revolutionen etc.) reserverades därvid åt
proletariatet; allehanda förföljelser mot borger-
skapet iscensattes. För socialismens realiserande
räknade man däremot huvudsaki. med den världs-
revolution, som man väntade skola följa den rys-
ka omvälvningen. Förhoppningarna på den svekos
emellertid. Närmaste följden blev, att R. tvinga-
des till den hårda freden i Brest-Litovsk (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
