Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runn - Runnare - Runner-up - Runnström, John - Runologi - Runometer - Runor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Runn—Runor
342
Runn, sjö i s. ö. Dalarne, s. om Falun, står
genom den 1,3 km långa Lillälven i förbindelse
med Dalälven vid Torsång; 106 m ö. h.; 68 km2.
Största tillflödena äro Svärdsjöån, som mynnar
i n. vid Korsnäs, och Faluån genom sjön Tisken
vid Falun. Reglerad sedan 1938.
Runnare (eng. runner, löpare), av krogvärdar
i hamnstäder anställda personer, som genom be-
drägliga löften m. m. söka locka sjömän till
rymning.
Runner-up [ra’nar-a’p] (eng. ”upplöpare”),
sportv., tävlande, som i finalen blivit tvåa; farlig
medtävlare.
Runnström, John Axel Mauritz, zoolog (f.
1888 17/e), fil. dr och doc. i experimentell zoologi
1914, prosektor 1918, prof, i experimentell zoologi
och cellforskning 1932,
allt vid Stockholms
högsk.; med. heders-
dr 1948. Utom en del
rent embryologiska ar-
beten har R. publice-
rat ett stort antal ut-
vecklingsmekaniska
undersökningar, särsk.
på sjöborrar, och bio-
kemiska skrifter. Han
är banbrytare inom
den svenska experi-
mentalzoologien, på
vilket område han
också hör till de in-
ternationellt ledande. Som ett erkännande därav
inrättades 1939 under hans ledning genom dona-
tioner från Rockefellerstiftelsen och dir. A.
Wenner-Gren det efter den sistn. uppkallade
forskningsinst. för experimentell zoologi, vars
prefekt han är. R. har här tills, m. en stor skara
medarbetare och lärjungar behandlat problem
inom kolloidkemin, andning, jäsning, permeabili-
tet och tillväxt, vilka bl. a. ha anknytning till kol-
hydratomsättningen och även till aktuella medi-
cinska spörsmål.
Runologi, runlära. — R u n o 1 o g [-å’g],
runforskare.
Runometer, versmått, se Kalevala.
Runor. 1) De germanska folkens äldsta bok-
stavsskrift. Runskriften har varit använd inom
hela den germanska världen, innan den hos go-
terna redan på 300-talet ersattes av de bokstäver,
som uppfunnos av Wulfila, hos de övriga ger-
manska folken efter kristendomens införande av
det latinska alfabetet. Det för de germanska
stammarna gemensamma runal fabetet, den s. k.
äldre el. samgermanska runraden,
består av 24 tecken, vilka finnas återgivna full-
ständigt på några få minnesmärken, av vilka de
viktigaste äro: Kylverstenen på Gotland (omkr.
400 e. Kr.), den icke mycket yngre Vadstenabrak-
teaten samt Chamayspännet från Bourgogne i
Frankrike (från 500-talet). Kylverstenens runrad
har följ, utseende:
uwxr nrø nnnr«Mü
f u th a r k g w h n ij p e R s t b e m Ingd o
På Vadstenabrakteaten läsas r. från höger till
vänster. Om de vändas om och den sista, av
öglan dolda runan tillägges, ser alfabetet ut på
följ, sätt:
rnbfRTX^H + IM^ f F
f u th a r k g w h n i 3 e p Rs
t M M r O [M]
t b e m 1 ng o d
Man känner numera ett stort antal inskrifter
med denna teckenrad (el. på grund av begynnelse-
bokstäverna s. k. futhark), alltifrån slutet av
2 :a årh. e. Kr. och fram till vikingatidens bör-
jan. Det största antalet, övervägande grav- el.
minnesinskrifter, tillhör Norge, ett mindre antal,
huvudsaki. av liknande art, är funnet i Sverige.
Från Danmark känner man icke gravinskrifter
av detta slag, men i gengäld har man där, i syn-
nerhet i Sönderjylland och på Fyn, funnit ett
ganska betydande antal inskrifter på lösa fynd.
Några av dessa höra till de allra äldsta runfyn-
den i Norden. — Frågan om runskriftens här-
komst har under de senaste årtiondena varit före-
mål för en livlig diskussion bland fackmännen,
utan att spörsmålet ännu kan anses definitivt
löst. L. Wimmer hävdade i ett för sin tid epok-
görande arbete (1874), att r. utbildats under nå-
got av de första årh. e. Kr. hos någon germansk
stam i s. Tyskland och att förebilderna för de
olika r. hämtats från det latinska alfabetet. Re-
dan 1898 hade Sophus Bugge som sin uppfatt-
ning uttalat, att r. skapats bland goterna på
grundval av såväl det latinska som det grekiska
alfabetet, och denna tanke utfördes i väsentligt
modifierad form av O. von Friesen (1904).
Denne sökte visa, att runskriften uppstått hos
goterna vid Svarta havet under 2:a årh. e. Kr.
och från dem förts till Norden. Enl. v. Friesen
är det den grekiska kursivskriften, icke
ett epigrafiskt alfabet, som ligger till grund för
runraden. På nya banor inleddes runforskningen
genom M. Olsen (1917). Han tog fasta på att
alfabetet, redan i sin äldsta form, bildar ett fast
slutet helt med tecknen i samma bestämda ord-
ningsföljd och indelade i tre ”ätter”. Grunden
härtill fann han i alfabetets redan från början
magiska karaktär, som även visas av en i många
inskrifter tydligt framträdande talsymbolik i
fråga om r:s antal (8, 16, 24, 72 o. s. v-). Före-
bilderna för alfabetets indelning och talmagien
fann Olsen i den klassiska världen. Olsens tanke-
gångar fullföljdes av S. Agrell, som särskilt äg-
nade sin uppmärksamhet åt den i runinskrifterna
framträdande talmystiken. Agrell uppvisade en
mera invecklad princip, bestående i hopsumme-
ring av r:s talvärden, beräknade efter deras plats
i alfabetet (gematri). Agrells undersökning
av den senantika bokstavsmagien gav vid han-
den, att runskrifternas talmystik har sin källa i
denna, och att särskilt de arter av magi, som
stå i samband med den mom romarriket och
särskilt bland de romerska legosoldaterna vitt
spridda Mitradyrkan spelat en synnerligen viktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
