Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runestam, Arvid - Rung, Otto - Runge, Friedlieb Ferdinand - Runge, Philip Otto - Rungner - Rungsted - Runhenda - Runhällen - Runius, Johan - Runkelstein - Runmarö - Runmärket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Rung—Runmärket
340
friheten” (1921). Efter ett arbete om ”Vilhelm
Herrmanns teologi” (s. å.), av vilken teolog R. i
likhet med hela den samtida generationen av teo-
loger att börja med tagit starkt intryck, har R.
bl. a. under studium av Max Scheler letts in på
moralpsykologiska och socialetiska frågor, som
han behandlat i ”Kristendomen och den materiella
nutidskulturen” (1924), ”Psykoanalys och kristen-
dom” (1928; ty. övers, s. å.) och ”Äktenskapets
etik” (1935). Den tydligaste bilden av hans teo-
logiska ståndpunkt ger arbetet ”Kärlek, tro, efter-
följd” (1931; ty. övers, s. å.). R. har även
tagit verksam del i de kyrkliga enhetssträvan-
dena.
Rung [-0-], Otto Christian Henrik, dansk
författare (1874—1945), cand. jur. 1900, proto-
kollsekr. vid Höjesteret 1919—32. R. skrev mo-
derna skådespel, ”Broen” (1910), ”Fanevagt”
(1918) och ”Florian” (1921); men mera betydan-
de äro hans romaner, särsk. ”Lönkammeret”
(1912), ”Paradisfuglen” (1919; sv. övers. 1920),
och ”Da vandene sank” (1922), med bilder från
Köpenhamn vid tiden kring 1 :a världskriget.
Hans specialitet var den korta berättelsen, särsk.
kriminalnovellen (utvalda ”Noveller”, 3 bd, 1927,
”Retfærdighedens kiosk”, 1944). Av stort kultur-
historiskt intresse äro R:s memoarer, ”Fra min
klunketid” (1942).
Runge [ro’Qa], Friedlieb Ferdinand,
tysk kemist (1795—1867), undersökte stenkolstjä-
ran och isolerade ur densamma anilin o. a. aro-
matiska föreningar, som gåvo upphov till en
mängd nya färgämnen. Hans huvudarbete är
”Farbenchemie” (3 bd, 1834—50).
Runge [rohja], Philip Otto, tysk målare
(1777—1810). Han studerade 1799—1800 vid
Köpenhamns akad. och därefter i Dresden. Han
var jämte Friedrich den tyska romantikens mest
representative målare, liksom han bland konst-
närerna var riktningens mest målmedvetne teo-
retiker. Gruppen ”Barnen Hülsenbeck, lekande i
det fria” (1805) visar hans försök att nå luft-
verkan. Hans porträttkonst belyses av ett par
Philip Otto Runge: Barnen Hülsenbeck, 1805.
självporträtt, gruppen ”De tre” (1804) och främst
av den i hög grad karaktärsfulla dubbelbilden
av hans föräldrar på promenad (1806). I penn-
teckningar sökte han ornamental, arabeskartad
linjeverkan. I fyra kompositioner framställde
han ”Dagens stunder”. En detalj ur sviten, ett
litet barn, som ligger naket på rygg på en
blomsteräng, är ett avR:s bästa alster. Han gjor-
de även teckningar till Ossian m. m. och skrev
dikter. R:s efterlämnade skrifter utgåvos 1840 i
2 dir. — Litt.: A. Aubert, ”R. und die Roman-
tik” (1909); C. A. Isermeyer, ”Ph. O. R.” (1940).
Rungner (isl. Hrungnir), en jätte, som i tve-
kamp dödades av Tor. R:s hjärta och huvud voro
av sten, och till vapen hade han en brynsten.
Denna splittrades under striden, och en flisa där-
av fastnade i Tors huvud. Men R:s panna kros-
sades av Tors hammare Mjollner. Myten om R.
berättas av Snorre i Eddan efter dikten ”Haust-
long”, författad omkr. 900 av Tjodolf från
Hvine.
Rungsted [rohjsdäö], villaförstad 22 km n.
om Köpenhamn, vid Öresund. Station på järn-
vägen till Helsingör. Hamn.
Runhenda kallas i den isländska litteraturen
strof former, som jämte allitteration använda
slutrim.
Runhällen, ort i Enåkers sn, Uppland.
Rünius, Johan, skald (1679—1713), student
i Uppsala 1700, sedan informator, var omkr. 1708
—12 handsekr. hos generalguvernören greve
Strömberg och tillika lärare för hans son. R:s
flesta dikter äro tillfällighetspoesi: dikter till be-
märkelsedagar, bröllop och begravningar. Det är
gott om åskådliga små bilder och tavlor i R:s
dikter; hans rörliga fantasi och hans soliga lynne
åstadkommo lätt förtjusande genremålningar,
bland vilka ”Friskens och Runii resa till Dalar-
ön” kanske är mest bekant. Han var framför
allt borgerskapets poet, och ingen av hans sam-
tida ger en så god inblick i det borgerliga livet
som han. Hans ”Lyckönskan” till Karl XII 1713
är en gripande fredsdikt, ”Öfver verldenes få-
fängligheter” uttryck för ett manligt oberoende
av jordisk framgång, ”Ämbets- och Ähretrappa”
en ståtlig fantasi. — R:s dikter utgåvos under
titeln ”Dudaim” (3 bd, 1714, 1715, 1733). Ny
fullständig uppl. av R:s skrifter utg. i Svenska
vitterhetssamfundet av E. Noreen och F. Sand-
wall (hittills 3 bd, 1933—50). — Se F. Böök,
”Stridsmän och sångare” (2:a uppl. 1922) och
M. v. Plåten, dr-avh. 1954.
Runkelstein [ro^kal/tain], it. Roncolo, slott
i it. Tyrolen, n. ö. om Bolzano. Kejsar Frans
Josef restaurerade och skänkte borgen (1893) till
staden Bolzano. Berömda väggmålningar, bl. a.
ur sägnen om Tristan och Isolde (från omkr.
1400).
Runmarö, ö i Stockholms skärgård, Djurö sn;
14 km2, c:a 220 inv. (1951). R. är berömt för
sin rika flora, mer än 700 kärlväxter. Av stor
betydelse för vegetationen äro de stråk av ur-
kalksten, vilka genomdraga ön och framträda
som hällmarker.
Runmärket, se Smörprovning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
