Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religion - Religion och kultur - Religionsbrott - Religionsfenomenologi - Religionsfilosofi - Religionsfrihet - Religionshistoria - Religionshistoriska skolan - Religionspsykologi - Religionssociologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Religion och kultur—Religionssociologi
860
859
skap” (1930) ; G. Widengren, ”Religionens värld”
(1945)- .
Religion och kultur, tidskrift, utg. av
Sveriges religiösa reformförbund.
Religionsbrott, handling, som kränker den av
staten sanktionerade religionen el. de
religionssamfund, som åtnjuta statens beskydd.
Strafflagens tidigare bestämmelser rörande r.
ersattes 1948 med bestämmelser ang. brott mot trosfrid.
Religionsfenomenologi, gren av
religionsvetenskapen, som med komparativ metod
undersöker enskilda företeelser och begrepp inom olika
religioner och ger ett tvärsnitt av deras
struktur.
Religionsfilosofi, den del av filosofien, vars
föremål är religionen. I äldre tid sammanföll
r. väsentligen med metafysiken, som kulminerade
i de s. k. gudsbevisen. En nyorientering
förbereddes genom Kant, som genom sin
förnufts-kritik uppvisade metafysikens vetenskapliga
omöjlighet. I sin r. kvarstod dock Kant själv i stort
sett på upplysningstidens ståndpunkt. Den
Kantska kriticismens principer tillämpades
religionsfilosofiskt f. ggn av Schleiermacher, som i sina
”Reden über die Religion” (1799) sökte skarpt
avgränsa religionen från metafysik och moral
samt klarlägga dess egenart såsom en specifik
åskådning och känsla. — Litt.: A. Nygren, ”Det
religionsfilosofiska grundproblemet” (1921); C.
Clemen, ”Grundriss der Religionsphilosophie”
(1934)- .
Religionsfrihet, rätt för en stats medlemmar
att utan hinder från statsmaktens sida bekänna
en viss religiös tro och att ej av sin
samhälleliga verksamhet förhindras från denna tros
utövning. — Under medeltiden ansågs bekännelse
till annan religion än den rom.-kat. som en
borgerlig förbrytelse och var belagd med hårda
straff. Även efter reformationen dröjde det i
de flesta länder ganska länge, innan r:s
grundsats trängde igenom. R. fastslogs emellertid i
den nordamerikanska oavhängighetsförklaringen
1776 och i deklarationen om mänskliga
rättigheter i 1791 års franska konstitution som en
av de mänskliga rättigheterna och intogs som
allmän grundsats i ett flertal under 1800-talet
tillkomna författningar, här och där dock med
vissa inskränkningar. I Sverige medgavs r. 1741
åt inflyttade reformerta, 1781 även åt inflyttade
av annan kristen trosbekännelse, 1782 åt judar
(i vissa städer). Förbudet mot avfall från
svenska kyrkan kvarstod däremot till 1860. Sedan
den s. k. dissenterlagkommittén 1949 avgivit
förslag till religionsfrihetslag, antogs en ny sådan,
som trädde i kraft Vi 1952. Denna lag
tillförsäkrar den enskilde rätt till fritt utträde ur
Svenska kyrkan och upphäver den rättsliga
skillnaden såväl mellan statligt erkända samfund av
främmande trosbekännare och frikyrkor som i
fråga om medl. av desamma. — Litt.: G. Westin,
”Kampen om r.” (1942).
Religionshistoria, den del av
religionsvetenskapen, som behandlar de olika religionerna i
deras egenart och historiska utveckling. De stora
geografiska upptäckterna vid nyare tidens början
riktade Västerlandets uppmärksamhet även på de
främmande folkens tro och sed, och samtidigt
gav den begynnande katolska missionen särskilt
i Indien och fjärran östern nytt material till
kunskapen om de asiatiska kulturfolkens religion.
Så vaknade under upplysningstiden intresset för
r. och tog sig uttryck i flera omfattande
samlingsverk. Liksom under antiken Demokritos och
Kritias sökte upplysningsfilosoferna visa, hur
religionen historiskt uppkommit ur rent mänskliga
föreställningar och behov. Den fördjupade
förståelse för och inlevelse i främmande
kulturvärldar, som väckts av Herders historieuppfattning,
kom under romantikens epok r. till godo.
Romantikens systembyggnader och myttolkning fingo
under 1800-talets senare hälft vika för den
filologiska specialforskningen. Den siste store
romantikern inom r., Max Müller, var samtidigt
banbrytare för det vetenskapliga studiet av
indisk religion. En ny vidsträckt värld öppnades
för forskningen, då folktron genom J. Grimm
och Mannhardt och etnografien genom Tylor
och Frazer drogos inom r:s intressesfär.
Djupare psykologisk förståelse för folkreligionerna,
särskilt ur socialpsykologisk synpunkt, gav W.
Wundt. Den sociologiska synpunkten har senare
med stor ensidighet hävdats av fransmannen E.
Durkheim och hans skola. Viktiga bidrag till
sammanfattning och helhetssyn över r:s hela
område ha givits av C. P. Tiele, N. Söderblom
och E. Lehmann. — Litt.: E. Lehmann,
”Religionsvetenskapen”, I (1914); ”Lehrbuch der
Re-ligionsgeschichte”, utg. av P. D. Chantepie de la
Saussaye (2 bd, 4:e uppl. 1924—25); C. P. Tiele
och N. Söderblom, ”Kompendium der
Religions-geschichte” (6:e uppl. 1931).
Religionshistoriska skolan, benämning på den
forskningsriktning, som omkr. sekelskiftet
framträdde med kravet på att N. T. skulle förstås
religionshistoriskt, ur senjudiska och särskilt
hellenistiska förutsättningar. R:s närmaste
föregångare voro de forskare, som inställde G. T.
i den orientaliska religionshistorien (Gunkel o. a.).
Bland dess företrädare må nämnas Bousset,
Reit-zenstein och i Sverige G. Wetter.
Religionspsykologi, den del av
religionsvetenskapen, som undersöker religionen såsom ett
faktum el. en funktion i själslivet. R. såsom
självständig vetenskapsgren härstammar från tiden
omkring sekelskiftet, då särskilt amerikanerna
(G. S. Hall, W. James) gjorde betydande
insatser på detta område. R. har utvecklats
vidare bl. a. i Tyskland (W. Wundt, R. Otto, K.
Girgensohn) och Skandinavien (N. Söderblom,
H. Höffding, E. Berggrav). Till skillnad från
religionsfilosofi är r. en rent deskriptiv
vetenskap, som principiellt avstår från att bedöma
de religiösa föreställningarnas sanning och
värde. R. har företrädesvis uppmärksammat de
religiösa ytterlighetstillstånden (mystiken,
omvändelsen, inspirationen o. s. v.), varvid de patologiska
fenomenen ofta trätt i förgrunden.
Religionssociologi, läran om det ömsesidiga
betingelseförhållandet mellan de religiösa
företeelserna och samhällslivet samt om de olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
