Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Portugal - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
Portugal
416
franska revolutionen. Då det skyddades av
England, var det särskilt föremål för Napoleons
fiendskap. Efter långvariga trakasserier slöt
denne 1807 med Spanien fördraget i
Fontaine-bleau om P:s formliga delning, varefter
franskspanska arméer besatte landet. Konungafamiljen
flydde till Brasilien. Med hjälp av engelska
trupper under Wellington tvungos inkräktarna
1808 att draga sig tillbaka, och samma öde
rönte nya franska invasioner. Även sedan freden
återställts, kvarstannade hovet i Rio de Janeiro.
Regeringen i P. fördes av ett regentskap, men
den eg. styrande var den engelske generalen Lord
Beresford. Mot den brittiska förvaltningen
utbröt uppror 1820. Engelsmännen förjagades; en
nationalförsamling bildades, och denna antog en
demokratisk författning. Detta förmådde Johan
att återvända 1821, men efter hans avresa från
Brasilien förklarade detta land sig fritt (1822)
under kronprinsen Pedro såsom kejsare.
Konungens yngre son dom Miguel lyckades 1824
upphäva författningen och återinföra enväldet. Efter
Johans död (1826) var kejsaren av Brasilien
närmaste arvinge till P:s tron; men enär
Brasilien ej ville återförenas med P., avstod kejsar
Pedro sina arvsanspråk till sin sjuåriga dotter,
Maria da Gloria (reg. 1826—53), och satte
till hennes förmyndare sin broder Miguel.
Samtidigt gav han landet en ny, konstitutionell
författning, Carta de lei. Knappt hade emellertid
Miguel fått makten, förrän han började stämpla
mot sin brosdotter. Han lät 1828 utropa sig till
konung och införde en absolutistisk regim. 1831
beslöt sig Pedro för att personligen kämpa för
sin dotters rätt. Han nedlade Brasiliens krona,
landsteg sommaren 1832 i P. och tvingade efter
hårda strider Miguel att abdikera 1834. Sedan
den kraftfulle Pedro 1836 avlidit, följde en
orolig tid med häftiga författningsstrider mellan
olika partier och täta uppror. Maria hade 1836
förmält sig med prins Ferdinand av huset
Kobur g. Med deras äldste son, Pedro V (reg.
1853—61), uppsteg ett nytt furstehus, B r
a-ganza-Koburg (1853—1910), på P:s tron.
Såväl under honom som hans yngre bror
Ludvig (reg. 1861—89) fortsatte de häftiga inre
striderna. 1881 tillkom även ett republikanskt
parti. Under Ludvigs regering var landets
fredliga utveckling snabb och allsidig.
Strax i början av Ludvigs son och
efterträdare Karl I:s regering (1889—1908) råkade
P. i en svår konflikt med England om det
portugisiska kolonialområdets gränser emot Brittiska
Syd- och Centralafrika. Genom ett ultimatum
(1890), understött av en brittisk eskaders
ankrande vid Tejos mynning, tvang England
portugisiska regeringen till eftergift. Kort efter
denna utrikespolitiska motgång hemsöktes P. 1892
av en svår ekonomisk kris, som framkallade
statsbankrutt. Under tiden bereddes jordmånen för
den med växande energi bedrivna republikanska
agitationen. Maj 1906 försökte konungen bryta
den politiska slentrianen genom att göra ledaren
för en fristående centergrupp, Joäo Franco, till
konseljpresident och ett år senare bemyndiga
honom att t. v. regera utan parlament. Hans
verksamhet väckte stark opposition. Mordet på
konungen 1 febr. 1908 gjorde slut på denna
diktatur. Karls yngre son Ma no el (reg. 1008—
10 besteg nu tronen och återställde
författningsenliga förhållanden. Den republikanska
propagandan tilltog, och 1910 utbröt i Lissabon en
revolution, som störtade monarkien. En
provisorisk republikansk regering proklamerades
under presidium av Theophilo Braga (1910
—11), och en ny författning infördes 1911. S. å.
utsågs till president Manoel de Arriaga
(1911—15).
Det blev snart uppenbart, att republiken icke
hade större förmåga att handha P:s styrelse än
monarkien, snarare tvärtom. Av presidenterna
fungerade endast José d’A 1 m e i d a (1919—
23) under hela den i författningen föreskrivna
tiden, flera till- och avsattes efter mer el. mindre
blodiga kupper. Svåra strejker och
syndikalis-tiska arbetaroroligheter utbröto, åtskilliga
monarkistiska resningar företogos, dock endast en
av mer allvarlig natur. En avgörande vändning
inträffade 1926. I maj d. å. företogs en militär
statskupp under ledning av kommendör Mendes
Cabeqadas och general Gomes da Costa, vilka
övertogo makten tills, m. general Carmona.
Inom detta triumvirat uppstodo dock snart
slitningar, och makten övertogs av Antonio
Oscar de Fragosa Carmona, som
upplöste parlamentet och i nov. s. å. genom dekret
blev provisorisk statschef. Carmona valdes i
april 1928 till president. S. å. utnämnde han
i samråd med armékretsarna nationalekonomen
prof. A. de Oliveira Salazar till finansminister
med stora fullmakter. Denne vann hastigt en
utomordentligt stark ställning och blev, sedan han
1932 hade upphöjts till ministerpresident,
diktator de facto, medan Carmona efter hand övergick
till att huvudsaki. utöva ett statsöverhuvuds
representativa funktioner. Salazar skapade genom
en ny författning 1933 de konstitutionella
formerna för en autoritär regim med korporativa
drag, Estado novo (”Nya staten”). Ehuru den
av republiken genomförda separationen mellan
stat och kyrka icke upphävdes, inledde Salazar
nära samverkan med det katolska prästerskapet
och jesuiterna. Efter en folkomröstning om
Estado novo 1934 valdes i dec. s. å. en
nationalförsamling, helt bestående av representanter för
ett enhetsparti, Uniäo nacional (”Nationella
unionen”). Vid sidan av nationalförsamlingen
upprättades en korporativ kammare. Salazar
sanerade framgångsrikt landets bankruttmässiga
finanser, stabiliserade de inre förhållandena och
grep sig an med ett ekonomiskt
utvecklingsprogram, som på flera områden har burit god frukt.
Salazars regim har icke smittats av de extrema
totalitära lärorna. Politiska motståndare ha vanl.
behandlats milt. Carmonas statskupp och
Salazars ”revolution från ovan” medförde ingen
fundamental förändring i P:s utrikespolitik.
Vänskapsförbindelserna och den gamla alliansen med
England upprätthöllos. Under inbördeskriget i
Spanien 1936—39 tog P:s regering dock öppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
