Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Persien - Naturförhållanden - Klimat - Växt- och djurvärld - Befolkning och bebyggelse - Näringsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Persien
88
bergskedjeveckningen randbergen bildades på
ömse sidor om det centrala höglandets
resistensområde. Randbergen fördelas på en nordlig och en
sydlig veckningszon, båda utgående från
Armeni-ens högland. Till den norra höra Karadagh, s. om
gränsfloden Aras, samt vulkaner, ss. Sahenddagh
(3.545 m)- S. om Kaspiska havet fortsätter det
mäktiga bergmassivet Elburs (se d. o.), genom
förkastningar uppdelat i parallellkedjor; högsta
toppen är andesitvulkanen Demavend (5,671 m).
Dess östliga utlöpare i Chorasan bilda en
förbindelselänk med Hindukusch. Till s. zonen räknas
Kurdistans gränsberg och Zagrosbergen. De
senare, som veckats så starkt, att överskjutning ägt
rum, bilda ett brett bergbälte jämsides med nedre
Tigris och Persiska viken och uppdelas i serier
av parallellkedjor, skilda av djupa längsdalar och
avbrutna av korta tvärdalar; högsta topparna nå
över 4,000 m. Randbergen genombrytas sällan h.
o. h. av floddalar; Sefid-rud banar sig väg genom
Elburs till Kaspiska havet. Hela inre P. saknar
avlopp till havet och genomdrages från Sahend i
n. v. till Belutsj istans gräns i s. ö. av ett med
Zagrosbergen parallellt bergskedjestråk,
Centralpersiska kedjan; dess högsta toppar (delvis
vulkaner), ss. Kuh-i-Taftan, nå nära 4,000 m ö. h.
Genom denna o. a. lägre kedjor och trösklar
uppdelas det inre i isolerade bäcken, där vattendragen
utmynna i saltsjöar eller utsina i saltträsk. Den
största saltsjön är Urmiasjön (1,300 m ö. h.).
Saltöknen kallas vanl. kevir-, marken är där
mättad med mineralsalter; de djupaste delarna
upptagas av saltträsk, som om sommaren uttorka
och kvarlämna en vitskimrande skorpa.
Jordbävningar äro i P. mycket vanliga.
Klimat. De rådande vindarna komma från n.
och n. ö.; endast kustlandet vid Persiska viken
träffas om sommaren av sydvästmonsunen. Vid
Kaspiska havet är vintern mild och regnrik och
sommaren relativt sval. I det inre äro
temperaturmotsatserna mellan sommar och vinter samt
mellan dag och natt betydliga (Teheran har i
juli 29°4, i jan. o°s). Extremer på över 400 och
under —200 förekomma; nattfroster äro vanliga.
Nederbörden faller mest på bergssluttningarna,
om vintern stundom i form av snö; dalbottnarna
äro ytterst regnfattiga. S. kustens klimat
utmär-kes av hetta och hög luftfuktighet; den ringa
nederbörden faller mest under nov.—mars, oftast
koncentrerad på några få dagar (Buschir har i
jan. I4°2, i aug. 3i°g; årsnederbörd 317 mm).
Växt- och djurvärld. Elburs’ n. sluttningar äro
upp till 900 m täckta av lövskog, ek, alm, bok,
lönn, buxbom m. m.; lövskog förekommer även
i Kurdistan och på Zagrosbergen. Det inre saknar
skog och är, frånsett rena ökentrakter, till största
delen tempererad buskstäpp, karakteriserad av
Astragalus-arter, lökväxter och halofyter.
Sydkusten tillhör den subtropiska buskstäppen, mycket
torr och artfattig. — Djurvärlden har huvudsaki.
mediterran typ; bl. a. förekomma varg, björn, lo,
tiger, leopard, vildsvin, vildåsna, gaseller,
kronhjort och vildfår (mufflon- och arganafår) ;
lejonet är nu utrotat. Fåglarna äro talrika (gamar,
fasaner, näktergalar), likaledes ormar och ödlor.
Bergsby i n. v. Persien.
Befolkning och bebyggelse. Folkmängden i P.
uppskattades i mars 1949 till 18,387,500 inv., men
någon folkräkning har aldrig förekommit. I
an-tropologiskt avseende tillhöra perserna flera olika
raser. Så finner man på det iranska höglandet
såväl kort- som långskalliga element. Hälften av
befolkningen utgöres av tadzjiker, vilka äro det
viktigaste bofasta folkelementet och kunna
betraktas som avkomlingar till de gamla perserna.
Andra bofasta folk äro av turkisk härstamning,
medan jordbrukande araber sedan långt tillbaka
trängt in i prov. Arabistan från Irak. Förutom
dessa bofasta element, P:s värdefullaste ur såväl
ekonomisk som kulturell synpunkt, finnas ett stort
antal stammar, urspr. nomader, vilka efter hand
blivit jordbrukare. De viktigaste av dessa
stammar, kurder och lurer, äro hemmahörande i
Zagrosbergens v. och centrala delar. Medan
nomaderna uppehålla sig i bergstrakterna, där de
ursprungligen vandrade mellan
sommarbetesmarkerna i bergen och vinterbetena i dalarna, äro
däremot jordbrukarna slättbor; deras byar ha
anlagts överallt, där tillgång till vatten finns,
särsk. i den centrala högslättens perifera delar.
Stadsbefolkningen utgöres huvudsaki. av
hantverkare och affärsmän samt av feodalherrar, vilka
utanför staden äga stora jordområden och
boskapshjordar. Större städer äro Teheran, Isfahan,
Jesd, Kerman och Kermanschah. — De sociala
förhållandena i P. äro otillfredsställande och
fattigdomen utbredd.
Näringsliv. Jordbruk har alltid varit
huvudnäring i P. En viktig roll har samspelet mellan
nomaderna och den åkerbrukande befolkningen
haft. Nomadernas get- och fårhjordar leverera
kött, hudar, ull, mjölk, surmjölk (mast), smör
och ost, medan jordbruket producerar spannmål,
mjöl, vegetabiliska oljor, spånadsämnen, frukt
(särsk. meloner) och grönsaker. Jordens värde i
P. bestämmes framför allt av vattentillgången.
Endast i de kaspiska provinserna är nederbörden
tillräcklig för jordbuk, på alla andra ställen måste
det baseras på konstbevattning. Den odlade
arealen utgör endast 5—10% av totalarealen. De
viktigaste spannmålsprodukterna äro vete, korn
och ris. Sistn. sädesslag skördas i de kaspiska
prov., där man dessutom odlar tobak, sockerrör,
te, frukt (apelsiner, aprikoser, äpplen och plom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
