Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paulus (Paulos) - Paulus, Friedrich - Paulus Diaconus - Paulus från Samosata - Paulus Heliæ - Paumotuöarna - Pauperism - Paus - Pausanias (fältherre) - Pausanias (resebeskrivare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
939
Paulus—Pausanias
940
nismen och den äldsta upplysningstiden, då man
anklagade honom för att ha förvanskat ”Jesu
enkla lära”. I nutiden har samma anklagelse
upprepats och tillspetsats i formeln ”Jesus el.
Paulus”; man måste välja. Senast har V.
Grön-bech tecknat en P.-bild, som ställer aposteln i
ytterst ogynnsam dager. Grönbech frånkänner
P. varje andlig gemenskap med Jesus. Bilden
blir en karikatyr, emedan Grönbech tolkar P.
rent psykologiskt utan att beakta det centrala
innehållet av hans förkunnelse och lära. I själva
verket var det P., som först och på
grundläggande sätt drog konsekvenserna av Jesu evang.
och gärning (A. Schweitzer, ”Die Mystik des
Apostels P.”, 1930). Luthers nyupptäckt av
evangeliet framgick också ur hans studium av
de paulinska skrifterna. — P:s i missionssyfte
skrivna brev återspegla hans geniala,
tempera-mentsfulla och allt igenom religiösa personlighet,
både i sin form och sitt innehåll. N. T.
omfattar 13 Paulusbrev, av vilka 7 allmänt erkännas
som äkta: 1 Tessalonikerbrevet,
Ga-1 a t e r b r e v e t, 1 och 2
Korintierbreven, Romarbrevet, Filipperbrevet
och brevet till F i 1 e m o n. Äktheten av 2
Tessaloniker- och Kolosserbrevet
är tvivel underkastad; förmodl. äro dessa
skrifter verk av P:s medarbetare och lärjungar,
skrivna på uppdrag av honom. Detsamma torde
gälla det s. k. Efesierbrevet. De s. k.
pastoralbreven (breven till Timoteus och
Titus) tillhöra en senare tid. — P. är hjälten
i de s. k. Paulusakterna (Acta Pauli),
förf, av en presbyter i prov. Asien 150—200; de
omfatta bl. a. traditionen om P. och Tekla samt
ett apokryft L a o d i c e a-b rev, tillskrivet P.
Litt.: L. J. Koch, ”P. som Karakter” (2:a
uppl. 1917; sv. övers. 1923), ”P.” (2:a uppl.
1941); ”Neutestamentliche Apokryphen”, utg. av
E. Hennecke (2:a uppl. 1924); A. Deissmann,
”P.” (2:a uppl. 1925; 2:a sv. uppl. 1918); P.
Feine, ”Der Apostel P.” (1927); O. Moe,
”Apostelen P:s forkyndelse og lære” (1928),
”Apostelen P.” (3:e uppl. 1944); V. Grönbech, ”P.
Jesu Kristi apostel” (1940; sv. övers. 1941); N.
Månsson, ”P. och judarna” (1947).
Paulus [päu’los], Friedrich, tysk militär
(f. 1890), löjtnant vid inf. 1909, generalmajor
1939, generalöverste 1942 och general fältmarskalk
1943. P. var stabschef hos Reichenau under
fälttågen mot Polen 1939 och i v. 1940 samt deltog
därefter som st. f. chef för arméns generalstab
vid planläggningen av anfallet mot Sovjetunionen.
Han efterträdde Reichenau i dec. 1941 som chef
för 6:e armén, bidrog med denna till den tyska
segern i slaget vid Charkov i maj 1942 samt
ryckte därefter fram mot Stalingrad, som
nåddes i slutet av sept. s. å. Genom det ryska
anfallet i slutet av nov. 1943 blev P. innesluten
i staden, vars försvar han ledde intill
kapitulationen. Han hade omedelbart dessförinnan
utnämnts till generalfältmarskalk. P. anslöt sig
i aug. 1944 till det i Sovjetunionen bildade tyska
officersförbundet och sände 8/s ett upprop till det
tyska folket att störta Hitler och utträda ur
kriget. Han framträdde även senare i
propagandan mot Hitler-Tyskland. P. var vittne i
Nürnbergprocessen. Han frigavs från Ryssland
1953 och bosatte sig i Östtyskland.
Påu’lus Diäconus, langobardisk
historieskrivare från 700-talet. Han vistades såväl vid det
kungliga hovet i Pavia som hos Karl den store
i frankerriket. P:s förnämsta arbete är
”Historia langobardorum”, vari han skildrar sitt eget
folks öden intill 744. I tryck är arbetet bäst
återgivet i ”Monumenta Germaniæ historica”.
Som historisk författare utmärker sig P. för
sanningskärlek, klokt användande av källorna och
en täml. god latinsk stil.
Påu’lus från Samosata [-må’-], biskop av
Antiokia från omkr. 260, den mest betydande
representanten för den dynamistiska
monarkianis-men. Enl. honom förenade sig vid Jesu födelse
Guds logos (Guds förnuft el. vishet), som icke
tänktes personligt skilt från Gud, med människan
Jesus, som eljest till sin natur är ”nedifrån”.
P. blev dömd som kättare på en synod i
Antiokia (269) och avsatt.
Påu’lus Heliæ, se Helgesen, P.
Paumotuöarna [fr. utt. påmåto’-], se
Tua-motuöarna.
Påuperfsm, fattigdom, särsk. i betydelsen
massfattigdom.
Paus (lat. pau’sa, fr. pause), uppehåll, mus.,
då en el. flera stämmor göra uppehåll;
generalpaus, då alla stämmorna tystna på en gång
inuti ett stycke. De vanligaste paustecknen äro:
Påusa’nias (lat., grek. Päusani’as), spartansk
fältherre och statsman (d. 468 f. Kr.), brorson till
konung Leonidas. Han var 479 f. Kr.
överbefälhavare i slaget vid Plataiai och ledde året därpå
de förbundna grekernas operationer till sjöss
mot perserna i n. v. Mindre Asien. Därvid gav
hans högmodiga uppträdande anledning till att
jonerna uppsade förbundet och i stället under
Atens ledning bildade Deliska förbundet.
Hem-kallad blev han frikänd och återvände därefter,
satte sig fast i Bysantion och anklagades för att
underhålla förbindelser med perserna. Han
återvände till Sparta och planerade en statsvälvning
för att återvinna makten men blev slutligen
överbevisad och instängdes i ett tempel, där han fick
hungra ihjäl.
Påusa’nias (lat., grek. Pausani’as), forngrekisk
resebeskrivare i 2:a årh. e. Kr., född i Magnesia
vid Sipylos, författare till verket ”Periegesis tes
Hellados” (Beskrivning av Grekland), nedskrivet
omkr. 160—180 e. Kr. Arbetet uppfattas ofta
som en resehandbok, vilket knappast är riktigt.
Efterbildande Herodotos, avser P. att gestalta
sin beskrivning av landets märkvärdigheter som
ett litterärt verk. Han har rest mycket i
Grekland men till stor del arbetat efter äldre källor.
Verket är trots sina brister en ovärderlig källa
för topografi, konsthistoria, kultbruk och
myto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
