Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paulson, Gustaf - Paulson, Johannes - Paulsson, Gregor - Paulun - Paulus (Paulos)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
937
Paulson—Paulus
938
med bl. a. 5 symfonier, Symfoniska variationer,
1 piano- och 1 violoncellkonsert, 1 oboekonsert,
oratoriet ”Johannes Döparen”, ”Missa brevis n:o
1” för blandad kör och orkester, ”Missa brevis
n:o 2” för manskör och stråkorkester, sviter,
kammarmusik (stråkkvartetter o. a.), orgelmusik
och sånger.
Paulson [pä’l-], Johannes, klassisk
filolog (1855—1918). Han disputerade 1887 i Lund
för graden med ”Studia Hesiodea I” och blev
1889 docent i klassisk filologi där. Han var
1891—1913 prof, i samma ämne vid Göteborgs
högsk. och 1893—99 dess rektor. P. utvecklade
som klassisk filolog en för ovanlig grundlighet
i forskningen utmärkt verksamhet. Han
författade bl. a. ”Oidipussagan i den grekiska
tragedien” (1895), ”Ismene” (1898), ”Komedier af
Aristophanes” (2 bd, 1901—03) samt ”Från
antiken och från senare tider” (1911).
Paulsson [på’l-], Nils Bernhard Gregor,
konsthistoriker (f. 1889 27/s), fil. dr 1915
(”Skånes dekorativa konst”), amanuens vid
Nationalmuseum 1913, intendent där 1916, doc. vid
Stockholms högsk. 1920, dir. för Svenska slöjdfören.
s. å., prof, vid Uppsala univ. 1934. P:s
verksamhet har präglats
av idérikedom och
djärvhet, och det har
ofta stått strid kring
de program han
framlagt. Som dir. för
Svenska slöjdfören.
och kommissarie för
en rad utställningar
(Paris 1925, U.S.A.
1927, Stockholm 1930)
gick han i bräschen
först för en höjning
av det svenska
konsthantverkets standard,
sedan för funktionalis-
men. Han har behandlat dessa frågor i bl. a. ”Den
nya arkitekturen” (1916), ”Vackrare
vardagsvara” (1919), ”Acceptera” (1931; tills, m. G.
Asplund m. fl.), ”Hur bo?” (1934), ”Ny svensk
arkitektur” (1939) samt den mera som en
histo-risk-sociologisk undersökning lagda ”Svensk stad”
(1950). Som konsthistorisk forskare har P. efter
dr-avh. huvudsaki. sysslat med konstteoretiska
spörsmål, i det han å ena sidan undersökt konsten
i dess samband med samhällslivet, å den andra
sökt tolka den psykologiskt som bärare av
uttrycksvärden. I ”Tanke och form i konsten”, 1
(1933) och ”Italiensk renässans” (i ”Bonniers
konsthistoria”, 1937) prövade han sina
tankegångar på bestämda tidsperioder för att sedan
utforma dem systematiskt i ”Konstverkets
byggnad” (1942), ”Konsthistoriens föremål” (1943)
”Inledning till konststudier” (1952). Hans
betraktelsesätt är bestämmande även för ”Konstens
världshistoria” (4 bd, 1942—52). Ett antal av
hans större uppsatser utgåvos 1949 (”Kritik och
program”). — P. var 1942—50 ordf, i Svenska
slöjdfören:s styrelse.
Paulün, säng (med omhängen).
Pau’lus (Pau’los), apostel, född i Tarsos i
Cilicien vid början av vår tideräkning av judiska
föräldrar, död i Rom på 60-talet. Han
härstammade sålunda från en hellenistisk-judisk miljö;
hans språk var grekiskan. Som vanligt i dåtiden
bar han dubbelnamn: Saulus Paulus; såsom
kristen missionär använde han alltid det senare
namnet, som är latinskt och erinrar om att han var
romersk medborgare. Han fick en skriftlärd
utbildning hos rabbi Gamaliel II och blev
laglärd farisé av strängaste observans, en av de
mest fanatiska förföljarna av de unga kristna
församlingarna i Palestina och Syrien. I
Damaskus plötsligen omvänd till den tro han
förföljt, blev han en glödande förkunnare av Kristus.
Utsänd av den hednakristna församlingen i
An-tiokia, upptog han, i början tills, m. Barnabas,
en omfattande missionsverksamhet bland de ö.
och n. Medelhavsländernas icke-judiska
stadsbefolkning. I olika repriser förkunnade han
evangelium och stiftade församlingar på Cypern, i
Mindre Asien, Makedonien och Akaja, överallt
förföljd av sina fanatiska landsmäns hat. Även
den lagstränga judekristendomen såg med djupt
ogillande på hans verksamhet, emedan han ej
ålade sina församlingar omskärelse och att hålla
Mose lag. Under en vistelse i Jerusalem pingsten
58 var han nära att falla offer för folkets raseri
men räddades genom ingripande av den romerska
garnisonen. Han fördes till Caesarea och
ställdes inför landshövdingen, hos vilken han häftigt
anklagades av judarna. P. fick stanna i häkte
i Caesarea i två år, tills han på sin begäran
om att bli ställd inför kejsarens domstol blev
sänd till Rom, dit han anlände våren 61. Om
hans sista öden vet man intet med visshet; en
urgammal tradition förmäler, att han led
martyrdöden i Rom. — Huvuddragen i P:s liv och
verksamhet känna vi ur hans egna brev och
Apostlagärningarna; dessa källor bereda dock
tolkningen stora svårigheter, och många viktiga
frågor förbli obesvarade el. osäkra. Kronologien
är nu relativt säkrad genom en inskrift, som
tilllåter oss att inom snäva gränser datera Gallios
prokonsulat i Akaja (Apg. 17). — P. har en
utomordentlig kyrkohistorisk betydelse icke blott
genom omfattningen av sin missionsverksamhet
utan även och främst därigenom, att han
effektivt verkade för hedningarnas jämställdhet med
judarna i den kristna kyrkan. Han har i heta
strider givit den lagfria hednakristendomen dess
teoretiska grundval och på så sätt säkrat evang:s
universella karaktär. På samma gång har han
förhindrat dess lösgörande från sin historiska
grundval. P. har frambragt en egen teologi
(paulinism) i ständig uppgörelse med
judendom och grekisk tankegång. Denna teologi, som
bygger allt på Guds fria nåd i Jesus Kristus
och Andens verk i kyrkan, fick mindre betydelse
för hans samtid och den närmast följande
utvecklingen än för senare tiders ledande kristna
andar (Augustinus, Luther). Under sin livstid
var P. en häftigt omstridd person, och även i
nyare tid har han varit föremål för skarpt skilda
omdömen. Kritiken vaknade redan under
huma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
