Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Passera - Passervikt - Passevolans - Passgång el. pass - Passiar - Passiflora - Passim - Passion - Passionato - Passionsblomma - Passionshistorien el. Kristi lidandes historia - Passionspredikan - Passionsspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
905
Passera—Passionsspel
906
Passau. I förgrunden Donau, i bakgrunden Inn.
Passera (fr. passer), gå förbi, gå igenom;
förflyta; gå an, gillas; pressa genom en sil. —
Passerad el. passé (av fr. passé),
utblommad, vissnad, förbi.
Passérvikt, vikt, under vilken till statens kassor
inkomna mynt ej åter få sättas i omlopp.
Passevolans [pasvåla’i)s] (av fr. passe-volants)
betecknade i Sverige huvudsaki. det förhållandet
inom armén, att militärbefälet (kompani-,
skvad-ron- och batterichefer) åtog sig att mot viss
ersättning anskaffa och underhålla manskapets
persedlar. P. omfattade emellertid i viss utsträckning
även rekryteringen samt remonteringen och
fura-geringen vid de värvade trupperna. P. avskaffades
1872—75, varefter all anskaffning och allt
underhåll skett omedelbart för kronans räkning. — M
ö-tespassevolansavgift erlades 1812—41
av rust- och rotehållarna med befrielse från den
dem åliggande skyldigheten att underhålla det
indelta manskapet under marscher och möten.
Passgång el. pass förekommer abnormt hos
flera djur, t. ex. häst, hos andra, t. ex. elefanter
och kameler, normalt och kännetecknas av att
samma sidas fram- och bakfot flyttas samtidigt.
— I p. kan hästen förflytta sig fortare än i skritt,
utan att hans rörelser bli för en ovan ryttare så
ansträngande som i trav. Detta gjorde, att man
i äldre tider, då samfärdseln mest skedde till häst,
särskilt dresserade s. k. passgångar e.
Passiär (da. passiar-, jfr holl. passiaren,
råd-pläga, hålla krigsråd, av ett malajiskt ord för
rådplägning), prat, pratstund.
Passiflöra, se Korsblomma 1).
Pa’ssim, lat., på spridda ställen, strövis.
Passion (av lat. pa’ssio, lidande).
1) (Konsthist.) P. utmärker i den äldre
konsthistorien en framställning — ofta en serie bilder
—• av Jesu lidande fr. o. m. intåget i Jerusalem
och nattvarden, varpå följa tillfångatagandet och
gisslingen (vid passions-pelaren) etc., t. o. m.
Kristi himmelsfärd. Sådana framställningar, i
större el. mindre serier, förekommo redan i den
äldsta gotikens skulpturala utsmyckning
(Char-tres o. s. v.) och blevo från 1300-talet genom
Giotto och hans skola omtyckta ämnen för
målarkonsten. Lidandesscenerna blevo typiska för den
senare medeltidens konst också i Norden, med
realistisk utformning av kroppsuttryck och
pas-sionsverktyg. Under 1500-talet blevo sådana
serier framställda i träsnitt och kopparstick av
mästare som A. Dürer, L. van Leyden m. fl.
2) (Psyk.) Lidelse, en stark, varaktig känsla,
som i viss ensidig riktning leder begären. — Adj.:
Passionerad.
3) (Mus.) P. el. p a s s i o n s m u s i k,
episkt-dramatiskt tonverk, skildrande Jesu lidandes
historia. Alltsedan 300-talet uppföres i katolska
länder passionshistorien efter evangeliernas text i
recitativisk form. På 1100-talet delades
föredraget på flera personer. På 1400-talet inkom
fler-stämmigheten i dessa passioner, antingen så att
folkets parti utfördes i fyrstämmig sats
(tur-bae, k 0 r a 1 p a s s i o n) el. så att hela
evange-listens text utfördes flerstämmigt (m o t et t pa
s-sion). Den senare formen försvann under
1600-talet. Inom protestantiska kyrkor upptogs
koralpassionen i skolorna och utvecklades till
självständig recitation med tillägg av körer. H. Schütz’
p. äro de första mera konstnärliga. Sebastiani
(Königsberg 1672) upptog den luterska koralen,
för att församlingen skulle kunna deltaga. Snart
förlorade även texten sin förbindelse med
evangelierna och omarbetades fritt. S. Bach använde
åter ren evangelietext, och hans båda storverk
Johannespassionen (1722) och Matteuspassionen
(1729) ha sedan blivit mönstren för den moderna
passionsbehandlingen med inströdda lyriska
ari-osa partier, omväxlande med dramatiska körer.
Kort efter Bachs död uppgick p. i oratoriet. —
Litt.: Ph. Spitta, ”Die Passionsmusiken von Seb.
Bach und H. Schütz” (1893); C.-A. Moberg,
”Kyrkomusikens historia” (1932); ”Bachs
passioner och Höga mässa” (1949).
Passionato [pasiåna’tå], it., mus., lidelsefullt.
Passionsblomma, bot., se Korsblomma 1).
Passionshistorien el. Kristi lidandes
historia, de 4 evangelisternas berättelser om
Kristi sista lidande. Med p. betecknas särsk. den
sammanställning av utdrag av evang. (indelad i 6
akter), som upptagits i evang.-boken.
Passionspredikan, namn på predikningar om
passionshistorien. Sådana p. hållas under
fastlags-tiden en av veckodagarna och i dymmelveckan
varje dag. På långfredagen är alltid ”femte
akten” högmässotext och ”sjätte akten”
aftonsångs-text.
Passionsspel, andliga skådespel el. mysterier
med Jesu lidandes historia som huvudämne.
Under århundradena före reformationen diktades ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
