Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Papper
818
”halvtyg”; härefter ev. rötning samt
finsönder-delning i stampverk till ”heltyg”; utslamning med
vatten i papperskaret (”kypen”), formning,
av-guskning på filt, pressning, torkning samt (vid
framställning av skrivpapper) doppning i
anima-liskt lim, pressning, torkning samt glättning med
polersten; renskärning. Alla tempon med
undantag för stampningen voro manuella. Engelsmannen
John Baskerville införde senast på 1750-talet
glättning mellan polerade stålvalsar (den första
papperskalandern). I Zaandam (Holland) togs före
1680 en rivningsmaskin i bruk, ersättande
stampverket. Den kallas efter ursprungslandet alltjämt
holländare (se fig. 1) och består i princip av
en med stålskenor (”knivar”) besatt trumma
(”kubben”), som söndergnuggar halvtyget mot ett
fast underskär, ävenledes bestående av parallella
stålskenor. Metoden att limma p. redan i
holländaren el. kypen utexperimenterades 1806 av tysken
Moritz 111ig. Denna betydande förenkling ledde
till att de gamla limkokerierna försvunno från
pappersbruken. —• Det mest avgörande maskinella
framsteget i papperstillverkningens historia
representeras likväl av den kontinuerliga
pappersmaskinens tillblivelse. Denna
konstruktion kan föras tillbaka på en fransk verkmästare,
Nicolas-Louis Robert (1761—1828), som 1798 med
bistånd av sin arbetsgivare hade framställt en
maskin med en runt två valsar spänd, ändlös
formduk (långduksmaskin). Robert avsåg att
härmed kunna framställa långa ark; först i ett
senare skede utvecklades maskinen så, att den
ägnade sig för kontinuerlig framställning av p.
Huvuddelen av detta utvecklingsarbete utfördes i
England av ingenjören Bryan Donkin (1803) samt
av bröderna Henry och Sealy Fourdrinier, som
1804 inköpte Roberts engelska patent. Efter dem
kallas dessa långduksmaskiner även f o u r d r
i-niermaskiner. — Parallellt med denna
maskinutveckling fullbordades i England ännu en
typ, den s. k. cylinderviramaskinen,
uppfunnen 1805 av Joseph Bramah. Här upptages
massan ur kypen medelst en perforerad, roterande
vals. Cylinderviran användes numera väsentligen
vid maskiner för framställning av papp och av
massa-ark vid massafabrikerna.
Till följd av den stigande förbrukningen blevo
råvarubekymren i alla pappersproducerande
länder allt svårare trots en alltmera fast organiserad
lumpgrosshandel. Under senare delen av
1700-talet hade man i England lyckats framställa ett
Fig. 3- Jordankvarn, en centrifugalholländare, vid vilken
målningen sker mellan fasta knivar på mantelns insida
och roterande knivar på en konisk rotor.
Malnings-trycket regleras genom axiell förskjutning av rotorn.
Fig. 4. Schematisk bild av virapartiet till en
Yankee-maskin. Fibersuspensionen inkommer vid ”bröstvalsen’’
längst t. v.
halmpapper, som trots sin långt ifrån vita
färg fick användning både för tryckning och
skrivning. Den, som först någorlunda väl kom att
bemästra problemet att nedslipa trä till en
användbar s. k. mekanisk massa, var den
tyske väveriarbetaren Gottlob Keller (1844).
Praktiskt brukbara s 1 i p s t 0 1 a r konstruerades
1856 av tysken Heinrich Voelter. Leverantören av
hans maskin, maskinverkstaden J. M. Voith (se fig.
2), har därefter genom egna fortgående
konstruktionsförbättringar verkat som pionjär främst inom
sliperitekniken. — Den mekaniska massan kunde
likväl ej mer än partiellt lösa pappersindustriens
råvaruproblem. Dels blir det trähaltiga p. föga
ålderdomsbeständigt, dels gulnar det snabbt på gr.
av sin höga halt av lignin; slutl. fordrar det för
att ge ett p. med nöjaktig hållfasthet en till lägst
io°/o (förr 25—40°/o) uppgående tillsats av
lång-fibrig massa. Problemlösningen kom på
1870-talet i form av den kemiska massan, d. v. s.
massa, vars cellulosa fibrer frilagts genom kemisk
bortlösning av ligninet och övriga icke
fiberbildande växtbeståndsdelar (t. ex. polysackarider).
Härvid ha två skilda metoder kommit i bruk,
dels den alkaliska (numera oegentligt kallad
sulfatmetoden), dels den sura (s u 1 f i t m e t
o-den). En metod att frilägga halmfibrer genom
kokning med alkali beskrives i ett patent av 1847.
Engelsmannen Ch. Watt och amerikanen H.
Bur-gess fingo 1853 och engelsmannen F. B. Houghton
1857 patent på sätt att uppsluta träflis genom
kokning i natronlut under högt tryck. Metoderna,
som snabbt kommo i tillämpning, först i U.S.A.,
utvecklades i Europa genom insatser av tysken
C. F. Dahl, som 1882 utarbetade sulfatmetoden,
och av svensken A. Müntzing, som utvecklade en
metodik att för upprepat bruk återvinna större
delen av svartlutens halt av dyrbart alkali.
Benämningen sulfatmetoden (till skillnad från
”sodametoden”) sammanhänger med att
alkaliför-lusterna täckas genom tillsats av natriumsulfat
(glaubersalt) i st. f. natriumkarbonat. — En
olägenhet med alkalimetoden är, att cellulosan
blir kraftigt brunfärgad och sålunda ej utan
omständlig och styrkeförminskande blekning
användbar t. ex. till skriv- el. tryckpapper. Huvudparten av
sulfatcellulosan användes därför till
kraftpapper och utgör hela fibersubstansen i sådant brunt
papper, som ej framställes av brun slipmassa,
samt i brunt säckpapper, skördegarn m. m. —
Sveriges första fabrik för tillverkning av massa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
