Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna, 10. Gabriel Gustafsson (af Eka och Lindö) - Oxenstierna, 11. Bengt Bengtsson (af Eka och Lindö) - Oxenstierna, 12. Johan Axelsson (af Södermöre) - Oxenstierna, 13. Gabriel Gabrielsson (af Korsholm och Wasa) - Oxenstierna, 14. Bengt Gabrielsson (af Korsholm och Wasa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
685
Oxenstierna
686
namn han ofta förde
ordet. Efter Gustav
Adolfs död sändes O.
1633 att personligen
inhämta kanslerns
tankar och förslag om
regeringens ordnande
m. m. Efter
hemkomsten utsågs han 1634 till
riksdrots och var
såsom sådan den främste
i regeringen. Liksom
sin broder ägde han
outtröttlig arbetskraft
och klart omdöme. På
grund av hans förtjänster upphöjdes hans barn
och barnbarn 1651 i grevligt stånd (O. af
Cro-n e b o r g). Hans brev till brodern Axel utgåvos
1890 genom P. Sondén (i ”Rikskansleren Axel
O:s skrifter och brefvexling. Senare afdeln.”).
Se P. Sondén, ”Axel O. och hans broder”
(1903).
11) Bengt Bengtsson O. (af Eka och
Lindö), kallad R e s a r e-B e n g t, halvbror till
O.9), frih., ämbetsman (1591—1643). Efter
grundliga univ.-studier i Tyskland gjorde O. mångåriga,
vidsträckta resor i Europa, Palestina, Egypten
och Persien. Efter hemkomsten till Sverige 1620
sändes O. i diplomatiskt uppdrag till Venedig,
deltog de närmaste åren i kungens härfärder el.
var på diplomatiska beskickningar, blev 1627
överste stallmästare, var 1632—33 guvernör i
Augsburg, blev 1634 generalguvernör i Livland
och Ingermanland, s. å. riksstallmästare, 1641
riksråd. — O. var från 1633 g. m. Margareta
Brahe. — Litt.: S. Hedin, ”Resare-Bengt” (1921).
12) Johan Axelsson O. (af
Södermö re), son till 0.8), greve, statsman (1612—57).
Han erhöll en omsorgsfull, för kommande
stats-mannavärv beräknad uppfostran, gjorde sedan
krigstjänst i Tyskland och avancerade vid unga
år (1632) till överste. Under faderns inseende
började O. tidigt användas i politiska uppdrag,
förestod 1634 en beskickning till Holland och
England. Han var 1635 en av förhandlarna med
Polen och ådrog sig genom sin medverkan till
fördraget i Stuhmsdorf faderns starka ogillande;
han blev kammarråd s. å., riksråd 1639. O:s
viktigaste insats sammanhänger med westfaliska
fredskongressen, på vilken han från 1641 till
fredsslutet 1648 tills, m. Adler Salvius företrädde
Sverige. Samarbetet mellan den bördsstolte unge
aristokraten och den i erfarenhet överlägsne men
för intriger ej främmande diplomaten urartade i
missämja, och drottningens partitagande gav
tvisten en för Oxenstiernorna kränkande vändning.
Efter att några år (1650—52) ha verkat som
Pommerns styresman utnämndes han efter Karl
X Gustavs tronbestigning till Sveriges fullmäktige
legat i Tyskland samt president i Wismarska
tribunal et (1655).
13) GabrielGabrielssonO. (a f Ko r
s-holm och Wasa), son till O.9), greve, riksråd
(1619—73), vistades vid armén i Tyskland
1639—-43, överste 1644, hovmarskalk 1645, riksjägmäs-
tare 1650, riksråd 1653, riksmarskalk 1657. O.
var en av Karl X Gustavs närmaste förtrogna.
14) Bengt Gabrielsson O. (af
Kors-holm och Wasa), den föreg:s bror, greve,
kanslipresident (1623—1702). Han hade efter
1648 olika diplomatiska uppdrag och blev 1652
president i Wismarska tribunalet. Knappt hade
Karl X Gustav bestigit tronen, förrän O.
kallades till nya värv, och han åtnjöt framgent
konungens ständigt växande förtroende. Redan 1654
inkallades han i rådet, varjämte han blev
kansliråd. 1655 blev han generalguvernör i
Warszawa, 1656 över Kulmska palatinatet.
När Karl Gustav 1657 vände sig mot Danmark,
lämnades O. kvar i Thorn, där han med
beundransvärd uthållighet försvarade sig nära
halvtannat år. Han blev 1659 även en av
fredskommissarierna i Oliva och hade väsentlig
del i att underhandlingarna fingo ett lyckligt slut.
Efter freden 1660
återvände han hem
men fann snart, att
Per Brahes och
Magnus Gabriel De la
Gar-dies regering ej var
förmånlig för
Oxenstiernorna. Han
utnämndes ånyo till
presidentposten i
Wismarska tribunalet,
vilken han dock ej ville
mottaga. 1662—66 var
han generalguvernör i
Livland. I nov. 1665
kallades han ånyo
till president i* tribunalet i Wismar, och denna
gång mottog han kallelsen, enär den tillika
medförde uppdraget att vara Sveriges legat i
Tyskland. Efter att för någon tid ha lämnat
tribunalet blev O. 1673 åter utnämnd till dess president
(och legat). 1674 blev han ambassadör i Wien,
1676 e. o. ambassadör vid fredskongressen i
Nijmegen. 1680 kallades han av Karl XI till
kanslipresident efter Johan Gyllenstierna. Som
första punkten på O:s utrikespolitiska program
stod vänskap med England, Holland och kejsaren
med front mot Frankrike. I denna anda
genomdrev han 1681 Sveriges anslutning till
garantitraktaten i Haag och lyckades under hela
1680-talet framgångsrikt hävda sin ståndpunkt.
Vanskligare blev hans ställning, sedan omkr. 1690 ett
franskt parti, lett av bl. a. Nils Bielke, börjat
vinna terräng, men O. gick t. v. segrande ur
kampen. Alltjämt bestodo emellertid häftiga
motsättningar, och redan under Karl XI :s sista år
hade O. svårt att hålla det franskvänliga partiet
stången. Kampen fortsatte under Karl XH:s
förmyndarregering, där nu O:s och
änkedrottningens sammanlagda 3 röster plägade mötas av
en kompakt majoritet från de övriga. I hopp
om en ändring till det bättre arbetade O. för
Karl XH:s tidiga myndighetsförklaring men
vann icke mycket på denna; alltmera sköts han
åt sidan, om än det officiella ledarskapet av
utrikespolitiken alltjämt tillkom honom; med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
