Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ossiannilsson - Ossietzky, Carl von - Ossifikation, benbildning - Osslund (Åslund), Helmer - Ossuarium - Ost (väderstreck)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
635
Ossietzky—Ost
636
tidemokratiska strömningar (diktsaml. ”Hjärtat
sjunger”, 1927), från vilka han emellertid under
2:a världskriget tog bestämt avstånd. Nya drag
i O:s lyriska personlighet, en förfinad och
innerlig naturkänsla, en varm patriotism och en
lidelsefullt glödande erotisk poesi, framträda i
saml. som ”Orkester” (1907), ”Flygskeppet”
(1910), ”Lärkan” (1913), ”Hemmet och
hemlandet” (1915), ”Kärleksdikter” (1918), ”Ensam”
(1935), ”Frihetssången” (1943) samt ”Den gamle
och den unge” (1950) ; ”Samlade dikter 1900—
05” utkommo 1907, ”Samlade dikter” (4 bd)
1920. — Sedan O. 1902 enrollerat sig i
Socialdemokratiska ungdomsförbundet,
agiterade han livligt för dess program och var någon
tid förb:s ordf., tills han på hösten 1904 utträdde
och därefter lät sin politiska åskådning få en
konservativ karaktär. Hans avfall från de
radikala leden fick ett uttryck i den brett realistiska,
sociala romanen ”Barbarskogen” (1908, omarb.
uppl. 1919, 1927, 1937), som tills, m. ”Slätten”
(1909) och ”Havet” (1910) bildade en trilogi
och som formade sig till en våldsam kritik av
den framväxande arbetarrörelsen. Efter denna
trilogi, som utgör de första egentligt sociala
romanerna i svensk litteratur sedan 1880-talet, och
den självbiografiskt färgade romanen ”ödets
man” (1912) övergick O. till att skriva dels
historiska romaner, av vilka kunna nämnas ”Kung
Karl den unge hjälte” (2 bd, 1914), ”Gustavus
Adolphus Magnus” (2 bd, 1916), ”Jesus från
Nasaret” (1917), dels samtidsromaner, ss. ”Lille
Benjamin” (1913), ”Fädernas arv” (1925),
”Göken” (1930), ”Smeden Bång” (1937), ”Livet
måste levas” (1940), ”En gång skall
förbannelsen vika” (1942) och ”Framgång” (1945). O.
har även skrivit dramatik, t. ex. ”Jörgen Kock”
(i diktsaml. ”Svart och hvitt”, 1904),
”Tigerhuden” (1908) och ”Thomas Thorild” (1911).
Memoarer äro ”O gamla klang- och jubeltid!”
(1945) och ”Under portar av sång” (1946). Som
översättare har O. särsk. ägnat sig åt engelsk
och fransk skönlitteratur. — Litt.: B. Lidforss,
”Barbarskogens skald” (1908); F. Böök, ”K. G.
O.” (i ”Resa kring svenska parnassen”, 1926);
Z. Höglund i ”Härliga tider” (1951).
Ossietzky [åsie’tski], Carl von, tysk pacifist
(1889—1938), bördig från Hamburg, deltog i 1 :a
världskriget och ägnade sig efter dess slut åt
kommunistisk-pacifistisk propaganda, främst
genom tidskr. Die
Welt-bühne. Redan 1931
dömdes O. på gr. av en
artikel i Die
Welt-bühne till 1 V2 års
fängelse för
högförräderi men benådades
efter 8 mån. genom en
allmän amnesti. Efter
”den nationella
revolutionen” 1933 var han
en av de första, som
av den nya regimen
sattes i
koncentrationsläger, där han kvar-
hölls till 1936, då han på gr. av sjukdom
bereddes vård under övervakning på ett
sjukhus i Berlin. Han tilldelades 1936 av
stortingets Nobelkommitté Nobels fredspris
för 1935. Detta väckte oerhörd upphetsning bland
Tysklands nationalsocialister, och Hitler själv
svarade 1937 med att instifta ett tyskt pris för
konst och vetenskap att årl. utdelas med 100,000
Rmk i 3 poster. Ingen tysk medborgare fick,
dekreterades det, hädanefter mottaga något av
Nobelprisen.
Ossifikatiön, benbildning, se
Bindesubstansvävnad, sp. 60.
Osslund (urspr. Åslund), Jonas Helmer,
målare (1866—1938), född i Medelpad. 1888
påbörjade O. sina studier vid Tekniska skolan i
Stockholm, vilka han med vissa avbrott fortsatte
till 1894. Sommaren 1889 anställdes han som
dekoratör vid Gustafsbergs porslinfabrik, som
sände honom på studieresor till Paris 1889 och
till London 1891. Vid 27 års ålder beslöt O. att
bli fri konstnär och reste 1894 till Paris, där han
studerade vid Académie Colarossi och vid
Gau-guins målarskola. Efter återkomsten till Sverige
1896 var han för ett halvt år anställd vid
Höganäs’ fajansfabrik. Efter ett kortare uppehåll i
Stockholm beslöt O. att återvända till Norrland.
I Ljungans och Indalsälvens dalgångar fann han
en landskapstyp, som passade hans kynne.
Landskapets mäktiga rytm med den slingrande älven
och de blånande bergen bidrog att utveckla O:s
på helhetssyn anlagda landskapskonst, som med
sina rena, starka färger i klart avgränsade hela
ytor har sin grund i Gauguin. O. kom därför att
stå ganska främmande för valörmåleriet i
Konstnärsförbundet, vars skola han besökte under ett
halvår 1900. O. återvände till Norrland, som han
sedan blev trogen till in på 1930-talet, då han
flyttade till Stockholm. 1905 upptäckte han höstens
Lappland, som han framför allt gjort till sitt
konstnärliga revir (”Höstdag vid Torne träsk”,
1909, 99 X 348 cm, ”Höstafton vid Stora
Sjöfallet”, väggmålning, 1914, i Gävle nya läroverks
aula, och ”Vattenfall, Porjus”, 1915,
Nationalmuseum, Stockholm). Porträttmålaren O. har med
orätt kommit i skymundan för landskapsmålaren.
Sina modeller fann han framför allt bland lappar
och bönder. O:s utställning i Konstnärshuset i
Stockholm 1909 blev visserligen en stor framgång
hos publik och kritik, men sitt verkliga
genombrott fick O. med den retrospektiva utställningen
på Konstakad. i Stockholm 1938, strax före sin
död. O. är representerad bl. a. i Nationalmuseum,
Stockholm, Thielska galleriet, Göteborgs och
Malmö museer samt i ett flertal svenska
lands-ortsmuseer, i Hamburgs Kunstgewerbe Museum
(gobeläng med lappländskt motiv) och i
Sundsvalls läroverk (väggmålning). — Litt.: N.
Palmgren och H. Granberg, ”H. O.” (1937).
Ossuärium (lat., gravurna), arkeol., kärl av
lergods el. metall, innehållande ben, aska o. a.
rester efter likbål; även andra förvaringsplatser
för ben, t. ex. nischer el. smärre sidorum i
anslutning till kammargravar kallas o.
Ost, se Väderstreck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
