Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orléans - Orléans, ätter - Orléans, 1. Ludvig - Orléans, 2. Karl - Orléans, 3. Gaston - Orléans, 4. Filip (Regenten) - Orléans, 5. Ludvig Filip - Orléans, 6. Ludvig Filip - Orléans, 7. Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
Orléans
574
O:s centrum led allvarliga skador i 2:a
världskriget. De äldre stadsdelarna ha ännu smala och
krokiga gator. Här märkas den sengotiska, 1601
—1829 ombyggda katedralen Sainte-Croix,
kyrkan Saint-Aignan i gotik med krypta från omkr.
1000 (båda skadade under 2:a världskriget), det
vid mitten av 1500-talet i renässanstil uppf.
rådhuset (urspr. kungl. slott), Maison de Jeanne
d’Ar c och Jeanne d’Arc-museet (båda svårt
krigs-skadade). Gamla staden omslutes ringformigt av
breda, präktiga boulevarder. O. har
handelskammare, börs, botanisk trädgård och musikhögsk.
O. är en viktig järnvägsknut på linjen Paris—•
Bordeaux. Strax ovanför staden börjar O r 1
é-anskanalen.
Orléans [årleä’], franska hertigliga ätter,
yngre grenar av huset Capet. Förste hertigen av
O. var Filip VI:s son Filip (d. 1375), som
1344 fick Orléans i förläning. Karl VI förlänade
1392 hertigdömet O. till sin yngre bror Ludvig
av Valois, stamfar för grenen V a 1 o i s-O r 1
é-ans. Denna besteg 1498 med Ludvig XII
Frankrikes tron och utdog med Henrik III. Till denna
linje höra O.i) och O.2). 1626 blev Ludvig XIII:s
yngre bror Gaston hertig av O. (se nedan O.3),
varefter, då han avled utan manliga arvingar,
Ludvig XIV förlänade hertigdömet till sin yngre
bror Filip (”Monsieur”, d. 1701), g. m.
Elisabet Charlotte (Liselotte) och stamfar för yngre
linjen O., även kallad Bourbon-O. Denna
linje fortlever ännu; till den hörde bl. a.
”borgarko-nungen” Ludvig Filip.
1) Ludvig (fr. Louis), hertig av O. (d.
1407), son till Karl V, styrde under sin äldre
broder Karl VI:s sinnessjukdom Frankrike som
riksföreståndare, råkade i strid med Johan av
Burgund och mördades av dennes hantlangare.
2) Karl (fr. Charles), hertig av O. (d. 1465),
den föreg:s son, efterträdde 1407 sin far som
hertig och ledare för armagnakernas parti. O.
låg i ständiga strider med Johan av Burgund och
engelsmännen, tillfångatogs av dessa 1415 och
spelade efter frigivningen 1440 ej mer någon
politisk roll. I stället omgav han sig på sitt slott i
Blois med ett litterärt hov, där han själv var den
förnämste diktaren. Med O. och hans samtida
Villon återfår den franska lyriken friskhet och
behag. Uppl. P. Champion (2 bd, 1923—27). —
Litt.: K. R. Gei jer, ”Försök till öf versättning
från Ch. d’O.” (1872); A. Ehrensvärd, ”Fransk
medeltid och renässans” (1922).
3) Gaston, hertig av O. (1608—60), son till
Henrik IV, förlänades 1626 av Ludvig XIII med
hertigdömet O., tog framträdande del i
komplotterna mot Richelieu och i frondens opposition mot
Mazarin, men, svag och vacklande, skiftade han
upprepade gånger parti och nådde aldrig en
ledande ställning. 1652 förvisades han efter
fron-dens nederlag till Blois, där han avled. O. var
g. 1) m. hertiginnan Maria av Montpensier (d. ’
1627), 2) m. prinsessan Margareta av Lothringen
(d. 1672).
4) Filip (fr. Philippe), Ludvig XlV:s
brorson, hertig av Chartres (intill faderns död 1701),
senare hertig av O., kallad Regenten (fr.
le Régent) (1674—1723), 1692 g. m. Mlle de
Blois, dotter till Ludvig XIV och Mme de
Mon-tespan, deltog med framgång i 1690-talets fälttåg
och förde under spanska tronföljdskriget
självständigt befäl i Italien 1706 men sårades och
måste lämna armén. 1707—08 i Spanien
försvarade han framgångsrikt Filip V:s intressen och
lade i dagen betydande administrativa egenskaper
men hemkallades i onåd, då det icke utan skäl
misstänktes, att han sökte intrigera sig till den
kastiliska kungakronan för egen räkning. O.
ägnade sig därefter helt åt ett privatliv, om vars
lastbarhet tidens skvallerkrönikor överflöda. En
rad överraskande dödsfall inom kungafamiljen
17u—14 gjorde O. till den franske tronföljarens
närmaste legitime frände, och genom Ludvigs
testamente insattes O. som nominell ordf, i
förmyndarregeringen, medan den verkliga makten
tilltänktes hertigen av Maine. Genom en skicklig
kupp förmådde O. dock parlamentet att förklara
testamentet ogiltigt och utse honom själv till
re-gent. Hans makttillträde hälsades med
tillfredsställelse inom det reformvänliga lägret. Men O.
led. av underliga brister i sitt viljeliv och
saknade fullst. uthållighet att genomföra de i och
för sig förträffliga beslut han fattade. Med sin
indolens och lättja kom han snart, framför allt i
utrikespolitiken, i beroende av sin lärare
Guillau-me Dubois; O:s försök att reformera
statsförvaltningen genom införandet av kollegier,
påminnande om de samtida svenska, misslyckades,
och hans förhoppningar att genom J. Laws
djärva finansspekulationer finna en utväg ur
Frankrikes ekonomiska nödläge slutade med
bankrutt. — Litt.: L. Wiesener, ”Le Régent”
(3 bd, 1891—99); H. Leclercq, ”Histoire de la
régence” (3 bd, 1921—22).
5) Ludvig Filip (fr. Louis Philippe), den
föreg:s sonsons son, hertig av O., kallad Philippe
Égalité (1747—93), urspr. hertig av Montpensier,
1752 hertig av Chartres, 1785 hertig av O., förde
under ungdomsåren ett utsvävande levnadssätt och
levde tidigt på spänd fot med hovet. Hans
till-bakasatta ställning vid detta och långvariga
uppehåll i London, varunder han (fick sympatier för
det engelska styrelseskicket, gjorde honom till en
övertygad anhängare av ett friare statsskick.
Därtill kom hos honom önskan att spela en ledande
politisk roll. Så tog han 1789 parti för 3:e
ståndet och stödde som medl. av
nationalförsamlingen vänstern. Han vann stor popularitet bland
de breda lagren, bl. a. genom att giva
allmänheten fritt tillträde till sitt slott, Palais Royal.
1792 antog han namnet Égalité och invaldes s. å.
i nationalkonventet. Misstänkt för förbindelser
med Dumouriez, fängslades han efter dennes
emigration och avrättades.
6) Ludvig Filip, den föreg:s son, hertig
av O. (1773—1850), från 1830 fransmännens
konung, se Ludvig, Frankrike 19).
7) Ferdinand, den föreg:s son, hertig av
O. (1810—42), blev vid faderns tronbestigning
1830 tronföljare, ingick i armén, tjänstgjorde vid
flera fälttåg i Algeriet samt visade här stor
duglighet. Han hyste kulturella och estetiska
intres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
