Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Norge
108
samma autokratien. Under Fredrik IH:s son
Kristian V (reg. 1670—99) omarbetades
Kristian IV :s lagverk, och Kristian V:s ”norske
lovbog” utfärdades 1687. Under Kristian V och
hans son Fredrik IV (reg. 1699—1730)
fördes nya krig med Sverige, Gyldenlövefejden 1675
—79 och det stora nordiska kriget, vari
Dan-mark-N. deltog 1700 och 1709—20. Karl XII
riktade både 1716 och 1718 sina angrepp mot N.
Under den nästan oavbrutna fredsperioden 1720
—1807 gick N. starkt framåt. Varken Fredrik
IV el. hans son Kristian VI (reg. 1730—46)
vårdade sig särskilt om N., än mindre den
sistnämndes son Fredrik V (reg. 1746—66) el.
dennes son den sinnessjuke Kristian VII (reg.
1766—1808). Men envåldskonungarnas ministrar,
som förde regeringen, visade öppen blick för
landets väl. Jordbruk, handel, industri och bergsbruk
upphjälptes. Regeringen vinnläde sig, särskilt
under Kristian VI, varmt om folkupplysningen, och
även på den högre odlingens område började N.
åter att visa livstecken. I det inre härskade
genomgående lugn och tillfredsställelse. Resningar
mot orättfärdiga ämbetsmän, ss. ”Lofthusrörelsen”
1786, voro blott isolerade händelser.
Särskilt sista tiden av Kristian VII:s
regering, då kronprins Fredrik förde regeringen, var
gynnsam för N. Mindre lycklig blev Fredrik
VI :s egen regeringstid (1808—14), som upptogs
av krigen med England 1807—14 och Sverige
1808—09 och 1812—14. Genom den engelska
blockaden isolerades N. från Danmark och
styrdes 1807—10 av en egen regeringskommission;
dennas ordförande var till 1809 Kristian August
av Augustenborg (senare svensk kronprins Karl
August), som också förtjänstfullt ledde de
militära operationerna mot Sverige. Efter den
svenska militärrevolten 1809, som försiggick i
samförstånd med Kristian August, slöts fred i
Jönköping med Sverige (1809).’ Den norska
själv-ständighetskänslan växte. 1811 upprättades ett
univ. i Kristiania (Oslo). 1812 kommo nytt krig
med Sverige och skärpning av engelska
blockaden. Detta jämte missväxtår förorsakade
katastrofal nöd. 1813 blev konungens kusin
tronföljaren Kristian Fredrik ståthållare och lyckades
avhjälpa nöden. Genom freden i Kiel 14 jan. 1814
avstod Fredrik VI all rätt till N. (Färöarna,
Island och Grönland undantagna) till Sveriges
konung. Denna avsägelse väckte starka protester i
N. Kristian Fredrik övertog styrelsen som
provisorisk ”regent” och lät utlysa val till en
grund-lagsstiftande riksförsamling. Denna
sammanträdde på EidsvoII 10 april och utarbetade N:s nya
grundlag. Anhängarna av N:s självständighet
voro i avgjord majoritet gentemot vännerna av
union med Sverige. Församlingen valde
Kristian Fredrik till konung. S. d. (17 maj)
framlades grundlagen. Ett kort krig följde med
Sverige, vars militära resurser dock voro vida
överlägsna. 14 aug. ingicks konventionen i Moss.
Kristian Fredrik lovade sammankalla urtima
storting och nedlägga sin krona. Sveriges konung
lovade, att N., om det gick in i unionen, skulle
få behålla sin konstitution väsentligen oförändrad.
Stortinget sammanträdde 7 okt. Kristian
Fredrik nedlade 10 okt. kronan och lämnade N.
Stortinget beslöt 20 okt., att N. under vissa
betingelser skulle gå i personalunion med Sverige. De
fortsatta förhandlingarna om villkoren gåvo i
stort sett ett för N. gynnsamt resultat. 4 nov.
valdes Karl XIII till N:s konung (reg. 1814
—18). Den egentlige regenten blev genast Karl
Johan, snart själv konung (reg. 1818—44).
Presidiet i N:s regering fördes efter 1814 av
ståthållarna: H. H. von Essen (1814—16), C.
C. Mörner (1816—18), J. A. Sandels (1818—27),
B. B. von Plåten (1827—29), Herman
Wedel-Jarlsberg (1836—40) och S. Lövenskiold (184]
—55)- Finanserna vållade denna tid de största
svårigheterna. Först efter starka påtryckningar
åtog sig stortinget 1821 en del av den danska
statsskulden; beloppet var då tack vare Karl
Johans diplomati nedprutat långt under den av
danskarna begärda summan. S. å. gick Karl
Johan med på att i princip upphäva adelsskapet
i N., sedan han två gånger vägrat sanktion. Hans
bemödanden att få sitt veto förvandlat till
absolut blevo fruktlösa. Bodösaken 1821 och
Torve-slaget i Kristiania 17 maj 1829, två i sig själv
obetydliga händelser, utnyttjades i agitationen
mot Karl Johan. I stortinget dominerade
ämbetsmännen. Från 1833 började dock bönderna göra
sig starkare gällande. Bondeoppositionens ledare
blev O. G. Ueland, vilken energiskt kämpade för
nedsättning av utgifterna till militära och
byråkratiska ändamål. En viktig positiv insats gjorde
bönderna genom att 1837 genomdriva den s. k.
formansskapsloven, som gav kommunerna
vidsträckt självstyrelse.
N:s inre historia präglas från 1830-talet och
framåt av näringslivets starka tillväxt, som
stöddes av en liberal lagstiftning, genomförd av en
grupp stortingsmän, huvudsaki. ämbetsmän, med
A. M. Schweigaard i spetsen.
Strax efter Karl Johans död 1844 uppfyllde
hans son Oskar I (reg. 1844—59) flera norska
önskemål rörande vapen, konungens titulatur
m. m. och gav N. egen örlogsflagga. På
1850-talet uppkom frågan om upphävande av det i
N. impopulära ståthållarämbetet. Sanktion
vägrades 1854 på beslutet om upphävandet, men efter
1855 lämnades ämbetet vakant. Oskar I:s son
Karl XV (i Norge Karl IV, reg. 1859—72)
lovade strax efter sin tronbestigning att
sanktionera ett nytt beslut i frågan, som också kom
s. å. Under stark svensk påtryckning måste han
dock frångå sitt löfte men lämnade platsen
obesatt. Den unionella striden fortsatte mycket skarpt
men slutade t. v. 1865 med tillsättandet av en
unionskommitté för revision av unionen.
Kommitténs förslag 1871 förkastades dock av både
stortinget och svenska riksdagen.
I stortinget hade från 1859 börjat en verklig
partibildning. Under ledning av J. Sverdrup
sam-manslöt sig en grupp unga radikaler
(”sakförer-partiet”) med en del av det gamla bondepartiet
och blev på 1860-talet ett verkligt vänsterparti
med demokratiskt program, krav på jury,
allmän rösträtt, maktens koncentration till stortinget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
